när hafsytans temperatur sjunker, ytvattnets eg. vikt ökas därigenom, och detsamma sjunker ned för att ersättas af underliggande varmare lager. Öfver hafvet fortgår därför under natten en uppåtstigande rörelse hos luften, och ny luft suges in längs ytan från land; detta är landbrisen (se vidare Landvind). I större skala, och med period af ett år i st. f. ett dygn. försiggå samma processer vid några därför lämpliga kustländer. Därvid må i främsta rummet nämnas Syd-Asiens kuststräckning. Under sommaren blir Asiens kontinent så starkt upphettad, att den del af barometriska maximibältet, som där borde förefinnas, utplånas och ersättes med ett långsträckt barometerminimum, hvars centrum, d. v. s. den punkt, där lufttrycket är lägst, befinner sig i Persien. Följden blir, att luften strömmar in från hafvet öfver land, med afvikning åt höger, således som sydvästvind, den s. k. sydvästmonsunen. Under vintern bidrar den starkare afkylningen af landmassorna till utbildning i dessa trakter af en kraftig nordöstpassad, som här får namnet nordöstmonsunen. Af likartadt skäl blåser under Australiens sommar (jan.) vinden in öfver denna kontinent, med afvikning åt vänster; under dess vinter blåser den ut från kontinenten. Dithörande företeelser äro ock, att passadvindarna längs Ekvatorial-Afrikas kuster på grund af landets starka uppvärmning vridas åt land till. Samma verkan, om ock i något mindre grad, utöfvar den amerikanska kontinenten. Längs kontinentens östkust bli passadvindarna därför mera rakt östliga, än hvad eljest vore fallet, längs deras västkust mindre. Ett område, inom hvilket barometern är i fallande, kallas ett fallområde (F), ett sådant, där barometern är i stigande, ett stìgningsområde (S). Båda delarna anges af isallobarerna (se d. o.; jfr N. Ekholm. "Om lufttryckets ändringar och därmed sammanhängande företeelser", i "Ymer" 1908, h. 4). Yanligen bilda isallobarerna slutna, ovala kurvor på jordytan. Ett tillräckligt starkt F alstrar ett barometerminimum. Rör sig ett sådant F längs jordytan och efterföljes af ett S, så släpa de barometerminimet med sig. Passerar ett system af F och S öfver ett redan befintligt minimum eller försvagas, som ofta händer, F och S under sin rörelse, kan det inträffa, att minimet stannar efter och blir (åtminstone relativt) stationärt, under det att ett svagare minimum lösgör sig från detsamma och åtföljer F och S i deras rörelse. Stundom inträffar också, att ett F passerar öfver ett minimum, utan att åtföljas af ett S. Minimet blir af ven då stationärt, men utdras på längden i F:s rörelseriktning, så att det får formen af en ränna. Som F och S i regel ha en rörelsekomposant i riktning v. till ö., blir detsamma fallet med barometerminima, men deras genomsnittshastighet blir mindre än den för F och S. I ett barometerminimum sträfvar det omgifvande starkare trycket att pressa luften rakt in mot centrum, och denna sträfvan blir större, ju mindre afståndet mellan isobarerna (se d. o.) är. Såsom redan blifvit påpekadt, komma emellertid alla de inåtströmmande vindarna på grund af jordrotationen att devieras åt höger på det norra halfklotet, åt vänster på det södra, och luften kommer därför att röra sig i spiral in mot centrum, från höger åt vänster, d. v. s. i motsatt led mot visaren på ett ur, på det norra halfklotet, från vänstsr åt höger på det södra. Rör sig ett barometerminimum från v. till ö., så inses lätt, att på norra halfklotet vinden på en gifven ort skall komma att vrida sig medsols, om orten ligger s. om minimets bana, men motsols, cm orten är belägen n. om minimets väg. -- Tyske fysikern H. W. Dove uppställde den "lagen" (se Doves vindvridningslag), att vinden på en gifven ort vid ett förbipasserande oväder alltid vred sig medsols. Denna hans åsikt grundade sig på hans teori för hvirflar, hvìlka han förklarade uppkomma genom en strid mellan polar- och ekvatorialströmmar i luften. Att han kunde uppställa en dylik lag, förklaras däraf, att de flesta barometerminima passera n. om mellersta Tyskland. Ekholm anser, att uppkomst och förflyttning af fall- och stigningsområden kunna förklaras sålunda. Om af en eller annan orsak, t. ex. uppstigande varm och fuktig luft från ett begränsadt område, en cyklonartad hvirfvel uppstår i de högre luftlagren, så suger den från alla håll till sig luft, som omkretsar hvirfveln motsols. På hvirfvelns östra sida kommer denna luft från sydliga trakter, är varmare och lättare och åstadkommer därför ett F, som rör sig österut; på hvirfvelns västra sida kommer luften från nordliga trakter, är klarare och tyngre och orsakar ett S, som likaså, på grund af sitt uppkomstsätt, förflyttas österut. På detta sätt, kan man säga, kommer Doves teori, under modifierad form, åter till heders. Från ett barometermaximum pressas luften vid jordytan ut från centrum och kommer äfven då att beskrifva spiralformiga banor; men emedan vinden blåser ut från centrum, är det på norra halfklotet, som denna spiral blir högervriden. Tryckskillnaderna skulle på detta sätt mycket snart utjämnas, om ej vinden i centrum och dess omedelbara närhet hade en uppåt riktad komposant i minima, nedåt i maxima. Den förra är på senare tid direkt iakttagen och uppmätt med därtill afpassad anemometer, exempelvis på Eiffeltornets topp; den senare bevisas däraf, att temperaturen i ett maximum är högre på högre belägna stationer än på lägre. Då luften sänker sig, måste den nämligen sammanpressas, emedan den kommer till ställen, där det omgifvande trycket är större, och vid denna sammanpressning alstras värme. Ned till jordytan kan luften ej sjunka; där blir därför kallare än ett stycke högre upp. Skall rörelsen kunna fortgå, måste den nedsjunkande luften ersättas med ny; detta torde i regel ske genom de allmänna strömningarna i de högre luftlagren. Komma två barometerminima i hvarandras närhet, börja de rotera omkring hvarandra i samma led, hvari spiralrörelsen inom hvartdera minimet försiggår. Att så bör bli fallet, finner man däraf, att för punkter belägna mellan båda centra den af det ena minimet förorsakade luftrörelsen motverkas af det andra minimet, under det att båda minima samverka för punkter, som ha bägge centra liggande i samma riktning. Går man från södra halfklotets maximibälte åt s., finner man ett alltmer aftagande lufttryck, så att detsamma exempelvis på ön Kerguelen, belägen på omkr. 51° s. br., i medeltal för året nedgått till 748 mm. I andra delen af E. Shackletons "The heart of the Antarctic" meddelas ett