barometerdiagram för månaderna maj och juni 1908 vid vinterstationen Cape Royds, belägen på 77° 32' s. br. (Bearbetning och publikation af expeditionens meteorologiska observationer tyckas på grund af Världskriget ännu ej vara slutförda.) Ur diagrammet beräknas ett medel-barometerstånd för denna tid af 28,97 eng. tum (736 mm.). Under Shackletons slädfärd mot polen gjordes höjdbestämningar med hypsometer. Dessa utvisa på inlandsisen en ständigt fortgående höjning, upp till 10,050 eng. fot (3,060 m.) vid vändpunkten på 88° 23' s. br. Troligt är emellertid, att denna observerade höjd öfver hafvet i någon mån är skenbar, beroende på lägre barometerstånd vid samma nivå i närheten af polen. Öfver sydpolen torde sålunda året om ligga ett väldigt barometerminimum, något som ock bestyrkes af de n. om polarområdet rådande ständiga västvindarna. På gränsen mellan detta kolossala minimum och maximibältet uppstå oupphörligt sekundära minima, sannolikt emedan maximibältets varmare och fuktiga luft flyter in öfver minimiområdet och därvid häftig kondensation och nederbörd uppstå. Dessa sekundärminima röra sig i öfverensstämmelse med ofvan utvecklade lagar med stor hastighet omkring det stora minimet från v. åt ö., öfverösande de öar, som de möta på sin väg, med en nästan ständig nederbörd. På den nämnda ön tillbragte lord Ross under en af sina expeditioner 68 dagar. Af dessa rådde storm under 45; endast 3 dagar voro fria från nederbörd. På norra halfklotet blir fördelningen af lufttryck och vindar, på grund af de stora kontinentalmassor, som där afdela hafven i skilda regioner, mycket mera invecklad än på det södra. Under vintern ligger öfver det jämförelsevis varma norra Atlantiska hafvet ett stort barometerminimum med centrum s. v. om Island. Längre i n. tilltar trycket åter på grund af den starka afkylningen af Grönland och andra polarländer. Ett likadant, ehuru mindre skarpt utprägladt, minimum finns af samma skäl i Stilla hafvet, omkring och s. om Aleutiska öarna. Den till Asien hörande delen af maximibältet har, på grund af den starka afkylningen af kontinentens nordliga delar, flyttat sig ut öfver Sibirien; dess centrum, med ett lufttryck af 780 mm., ligger ungefär midt emellan Irkutsk och Jakutsk. På den nordamerikanska kontinenten finns af samma skäl ett svagare maximum med centrum på omkr. 45° br. och ett barometerstånd af 768 mm. De sekundära minima skulle rotera motsols omkring det stora minimet i Atlantiska hafvet, men böja i våra trakter vanligen in öfver Östersjön och förlora sig sedan i Ryssland, där det stora nordasiatiska maximet hindrar deras vidare framfart. För öfrigt må anmärkas, att, i öfverensstämmelse med rörelsen hos F och S, minimas rörelseriktning öfver hufvud taget är västlig, hvilket troligen äfven sammanhänger med den västliga rörelseriktningen hos de högre luftströmmarna. Blott sällan inträffar, att ett minimum rör sig från n. eller s., och ännu sällsyntare är en rörelseriktning från ö. till v. Däremot inträffar emellanåt, att ett större minimum någon tid ligger nästan stilla v. om Norge, under det att det ena sekundära minimet efter det andra, föregånget och betingadt af en liknande rörelse hos ett system af F och S, roterar omkring detsamma in öfver våra trakter. Sannolikt kan denna företeelse uppfattas som en (tillfällig) förflyttning åt ö. af det stora barometerminimet s. v. om Island. -- Under sommaren har, som redan blifvit nämndt, den Asien tillhörande delen af maximibältet utplånats och ersatts med ett minimum med centrum i Persien. Utpräglade maxima ligga öfver de nu svalare hafven; Atlantiska hafvets maximum har sitt centrum strax v. om Azorerna. Barometerminima röra sig nu i Europa jämförelsevis långsamt åt ö., emedan det stora minimet öfver Persien sträfvar att bibringa dem en rörelse åt motsatt håll. Den ort i ett barometerminimum, där barometerståndet är lägst, benämnes stormcentrum. Där är vindstyrkan noll i horisontal led, under det att den uppåtstigande luftströmmen där är starkast. Passerar, under minimets rörelse, stormcentrum midt öfver en plats, öfvergår vindriktningen plötsligt från en till den rakt motsatta. -- Tänker man sig, att området för ett vanligt barometerminimum minskas, under det att lägsta trycket förblir oförändradt, komma isobarerna att ligga hvarandra närmare, och vindstyrkan växer. Det är däruti skillnaden ligger mellan våra jämförelsevis beskedliga oväderscentra och sydligare trakters förödande hvirflar, som under namn af cykloner l. tyfoner (se Cyklon) anställa så fasaväckande härjningar öfver både land och haf. Ännu mindre än i cyklonerna är området för de lufthvirflar, som benämnas skydrag l. tromber. Man kan stundom få se en dylik hvirfvel utbildas bland molnen och småningom sträcka sig ned mot jordytan, där den, alltefter läget öfver land eller haf, suger upp i luften en pelare af jord och sand eller af vatten. De skydrag, som förekomma i våra trakter, åstadkomma mera sällan någon nämnvärd förödelse; däremot torde de skydrag, som under benämningen tornados hemsöka närmare ekvatorn belägna nejder, särskildt södra delarna af Nord-Amerika, vara de kraftigaste och imposantaste vindföreteelser, som beröra jordytan. -- Slutligen må omnämnas de torra och varma vindar, som under namn af föhnvindar blåsa på Alpernas norra sluttningar och andra för deras utbildande lämpliga trakter. Namnet "föhn" (se d. o.) ha de erhållit i Alperna; meteorologerna begagna samma beteckning för likartade företeelser på andra orter. Som nämndt, förekommer samma företeelse äfven i andra trakter, exempelvis vid Grönlands västkust. I viss mån besläktade med föhnvindarna äro de vindförhållanden, som J. V. Sandström påträffat i nordliga Norge, där fjällmassiven gå ända ned mot kusten. Från fjällen nedstörtar en kall vind, som närmast kusten ger upphof till ett bälte med klar luft, under det att utanför, öfver det af Golfströmmen uppvärmda vattnet, ständiga dimmor råda. För att lättare förklara fenomenet återgå vi till ung. samma modell, som i uppsatsens början användes. Ett slutet, rektangelformadt rör är fylldt med vätska och har två af sina sidor vertikala. Den enas öfre del omges med en köldblandning; den andras nedre del uppvärmes, t. ex. med en spritlåga. Den på förstnämnda sida afkylda och därigenom tätare och tyngre vätskan sträfvar att sjunka nedåt; den uppvärmda sidans lättare vätska stiger uppåt, och en stationär cirkulation kommer i gång. Apparaten är en värmemaskin, där arbetet förmedlas af