för att utan skada tåla äfven de starkaste stormar. G. E. D. Hj. D. Vindhlær, isl. myt. Se Vindler. Windhoek l. Windhuk [vi'nt-hak], hufvudort i Brittiska Sydväst-Afrika, i en bergig, på källor rik trakt något n. om södra vändkretsen. Ömkr. 600 hvita bebyggare förutom infödda, hererós, bergdamara och blandras. W., eg. Gross-W., blef 1889 säte för tyska kolonien Tyska Sydväst-Afrikas förvaltning och station för skyddstrupperna; nu har det engelska protektoratet där sitt förvaltningscentrum. Sedan 1902 har W. varit i järnvägsförbindelse med hamnstaden Swakopmund, och då vid Världskrigets utbrott engelsmännen sträfvade att anknyta Kaplandets järnvägsnät till Tyska Sydväst-Afrika, blef en järnvägslinje 1914-15 förd från Prieska vid Oranjefloden till Kalkfontein; därigenom fick W. äfven järnvägsanknytning söderut med Sydafrikanska unionen. Under Världskriget besattes V. 12 maj 1915 af general Botha. A. N-d. L. W:son M. Vindhyabergen. Se Vindhjabergen. Vindhålor (Vindgrottor, Eolsgrottor) kallas grottor, ur hvilkas trånga öppning vinden med stark fart brusar fram. Sådana förekomma i synnerhet uti Italien. E. O. S. Vindicera (lat. vindicare, taga i rättsligt anspråk), göra anspråk på, återvinna. Jfr Vindikations-rätt. Vindi'cia, vanligen plur. vindiciœ, lat., rättsanspråk. Vindiciæ contra tyrannos (lat., "rättsanspråk emot tyrannerna"), titeln på en ryktbar skrift. Se Languet,H., och Mornay, P h. de. Vindicianus Afer, romersk läkare, "geheimeråd" (comes archiatrorum) under Valentinianus I (se denne), vän till kyrkofadern Augustinus, författade en "läkemedelslära", som han tillegnade kejsaren (utg. af Helmreich i dennes uppl. af Marcellus Empiricus). Äfven andra arbeten af V. finnas kvar i fragment. J- C. Vindikationsrätt (se Vindicera), rätt att återkräfva sin egendom af någon, i hvars besittning den befinner sig. Enligt alla kända rättssystem tillkommer principiellt en sådan rätt egaren, så framt han ej står i ett sådant obligationsförhållande till innehafvaren, att han är skyldig låta honom få förbli i besittningen. (Jfr Klander 2.) Grundsatsen har funnits såväl i romersk som i germansk rätt. I den förra fick vindikationsrätten emellertid sin begränsning genom stadgandena om häfd (se d. o.). I nyare rätt, som i hufvudsak behållit de romerska rättsreglerna, har dock häfden så till vida kommit att visa sig öfverflödig, som beträffande lös egendom det ansetts riktigt att omedelbart trygga den, som i god tro gjort ett förvärf, mot vindikation. I detta hänseende bestod redan i den äldre tyska rätten en grundsats: "Hand muss hand wahren". Däri låg att, om en egare frivilligt inrymt en annan i besittningen af sin lösa egendom och denne afhändt sig saken till tredje man, skulle egaren ej kunna återfordra saken, så snart dess innehafvare vid förvärfvet ej vetat annat, än att hans fångesman egt laga rätt att förfoga däröfver. En modifikation i denna grundsats var, att egaren väl skulle ega att vindicera saken till sig, men allenast mot lösen. I denna form synes grundsatsen redan före 1734 års lag ha vunnit insteg i den svenska rätten och har med nämnda lag uttryckligen fastställts. Därefter har dock i praxis visat sig en benägenhet att gå än vidare. Numera tillämpa de svenska domstolarna allmänt regeln att, om någon i god tro fått lös sak åt sig öfverlåten af annan än egaren, denne ej kan återkräfva godset utan mot lösen, oafsedt huru det kommit ur hans besittning. Med denna regel har emellertid beträffande lös egendom vindikationsrätten hos oss underkastats större inskränkningar, än eljest någonstädes egt rum. Närmast den svenska rätten står i förevarande ämne den nya schweiziska civillagen, som dock tillåter vindikation utan lösen af stulna eller eljest ofrivilligt förlorade lösören, blott de ej af sin nuv. innehafvare inköpts på offentlig auktion eller i öppna marknaden. Finländsk rätt, som sedan torde komma närmast, utesluter icke ens vid nyssnämnda slags inköp den bestulne egarens vindikationsrätt. Allmänt, både i svensk och i utländsk rätt, skyddar förvärf i god tro mot vindikation af penningar och förbindelser, ställda till innehafvaren, äfvensom växlar och konossement. Jfr Besittning, sp. 107, God tro, sp. 1398, Tredje man och Universalsuccession. A. W. (C. G. Bj.) Vinding, Rasmus, dansk rättslärd, f. 19 mars 1615 i byn Vindinge nära Næstved, d. 4 sept. 1684. Hans fader, P. J. Colding (se denne), var präst i Vindinge, hvarefter han sedan tog sitt namn. V. var rektor i Sorö 1640-46 och blef professor vid Köpenhamns universitet 1648 först i grekiska, sedan i historia. 1661 blef han assessor i Höjesteret, 1670 referendarie och tillika assessor i kansliet 1680. Hans nära förbindelse med Griffenfeld gjorde, att han 1676 ej upptogs bland dennes domare. V. hade plats i ett par af de kommissioner, som skulle utarbeta en ny lagbok, och det blef hans utkast, som lades till grund för Kristian V:s lagbok. Redan 1640 hade han under en utländsk resa offentliggjort ett latinskt tal, hvari han prisade arfriket framför valriket. Ett lärdt arbete af V., Hellen, som handlar om de gamla grekiska stammarnas härkomst och vandringar, intogs i Gronovius' "Thesaurus antiquitatum græcarum", IX. E. Ebg. Winding, August Henrik, dansk tonsättare, f. 1835 på Lolland, d. 1899 i Köpenhamn, elev af Reinecke, Gade och Rée i Köpenhamn samt Dreyschock i Leipzig, uppträdde 1851 som pianist i Köpenhamn, blef student 1855 och studerade vidare musik i Leipzig och Prag. Efter hemkomsten engagerades han 1857 af Musikföreningen som pianosolist och fästes 1867 vid musikkonservatoriet, hvars direktör han vardt 1891. W. var uppburen som pianolärare, kompositör och anderik tolkare af den klassiska pianolitteraturen; i de två senare egenskaperna uppträdde han med lycka i Leipzigs Gewandhaus under en stipendieresa 1869-70. Hans många kompositioner uppvisa fina drag af nordisk romantik och äro mestadels stycken för piano; dessutom skref han 1 symfoni, 2 uvertyrer, 1 piano- och 1 violinkonsert, pianokvartett, stråkkvintett, 2 violinsonater samt sånger, främst andliga, m. m. A. L.* Vindínum. stad. Se Mans, Le, sp. 810. Windisch, by. Se Vindonissa. Windisch, Ernst Wilhelm Oskar, tysk