Vindskida (Vinsked i Västmannalagens bihang), takskoning af bräder på husgaflar till skydd mot vind och väta. Vindskidor användas ännu allmänt på träbyggnader på landet. Från uppländska (sten-)kyrkor äro flera vindskidor kända, som på grund af sin ornamentik kunna hänföras till medeltiden. Så på Härkeberga kyrka och Kungs-Husby kyrka. De ornerade vindskidorna på vapenhuset på Ärentuna kyrka (jfr H. Cornell, "Studier i Upplands kyrkliga konst", I, fig. 18) och på Badelunda kyrka torde också förskrifva sig från medeltiden. Af ven en del norska stenkyrkor synes ha haft ornerade vindskidor under medeltiden, och de norska stafkyrkorna torde i regel ha varit försedda med sådana (jfr H. Feet, "Norges kirker i middelalderen", s. 30 samt fig. 64). O. J-c. Vindskydd, krigsv., kunna i bivacker anordnas vid oblid väderlek till skydd för hästar på så sätt, att lutande skärmar (se Skärmskydd) uppresas mot på vindsidan anbringade stöd nära hästraden. Vintertid kunna snövallar för samma ändamål uppkastas och på dem små täta granar nedstickas så, att de ej kunna nås af hästarna (jfr Lägerarbeten). L. W.son M. Vindsköra, skogsh. Se Kärnsköra. Vindslipade stenar l. Vindnötta stenar, äfven benämnda sandslipade stenar (se d. o.), geol. De bland dessa, som ha två eller flera någorlunda jämnnötta sidor, sammanlöpande i en kant eller spets, och således ega en i viss mån pyramidartad form, kallas ofta pyramidklapper, pyramidstenar l. pyramidalstenar. -- Se G. De Geer, "Om vindnötta stenar" (i Geol. fören:s förhandl., bd 8, 1886), och H. Hedström, "Om konstgjord framställning af vindnötta stenar" (ibid., bd 25, 1903). E. E. Windsor [ωi'nsə]. 1. Stad i engelska grefsk. Berkshire, 34 km. v. om London, på högra

Fig. 1. Windsors slott med östra terrassen.

stranden af Thames, medelst en järnbro förenad med det å andra stranden liggande Eton (se d. o.). Tills. med Eton 12,681 inv. (1911). Staden själf, eg. kallad New W., till skillnad från Old W., en liten by 3 km. s. ö. om W:s slott, har trots sin höga ålder föga af intresse. W. var fordom beryktadt för sina många värdshus (1650 ej mindre än 70), bland hvilka "The Garter" (Strumpebandet) var sir John Falstaffs favoritställe, som ofta nämnes i "Muntra fruarna i Windsor". Hufvudsakligen är staden dock bekant för sitt kungliga lustslott. Detta, Windsor castle, är på grund af sitt behärskande läge, sin ståtliga grupp af gamla byggnader och sina många historiska minnen ett af de präktigaste och intressantaste kungliga palats i världen. Det har i många årh. varit de engelske regenternas förnämsta residens. Redan i tidig medeltid fanns ett fäste vid W.; hufvuddelen af detta kvarstår ännu och bildar den stora, runda vall, omkr. 38 m. i diameter, på hvilken Runda tornet (Round tower) hvilar. Den ursprungliga trävallen ersattes af en rund stenmur på Vilhelm Eröfrarens tid, och det första fullständiga runda tornet byggdes af Henrik III 1272, men ombyggdes h. o. h. af Edvard III (1327--77), som bestämde, att det nya tornet skulle vara samlingsplats för den nyinrättade Strumpebandsorden. Stommen af det nuv. tornet (se fig. 2) är densamma, men det har blifvit högre, och det smärta flaggtornet tillades på Georg IV:s tid (1820--30). Slottet består af två, af byggnader omgifna gårdar, ö. och v. om Runda tornet. På nedre, västra gården (Lower ward), midt emot ingången, ligger S:t Georgskapellet, där strumpebandsriddare upptas och ordenskapitel hållas, byggdt i sengotisk stil under Edvard IV (1461--83), fullbordadt under Henrik VIII (1509--47), restaureradt under Georg III (1760--1820) och ansedt som det vackraste gotiska byggnadsverket i England. Där ligga Henrik IV, Edvard IV, Henrik VIII, hans tredje gemål, Johanna Seymour, Karl I m. fl. begrafna; där vigdes 15 juni 1905 prins Gustaf Adolf af Sverige och Norge med prinsessan Margareta af Connaught. På östra sidan tillstöter Albert chapel, urspr. byggdt af Henrik III (1216--72) åt Edvard Confessor. Det började ombyggas af Henrik VII (1485--1501), men skänktes af Henrik VIII till grafplats åt kardinal Wolsey, som där lät åt sig bygga en ytterst dyrbar graf af marmor och förgylld brons. (Den nedsmälta metallen såldes under republiken för 600 pund, och den svarta