morsarkofagen flyttades 1805 till Nelsons graf i S:t
Paul.) Kapellet förblef ofullbordadt ända till senare
tid, då drottning Viktoria lät under ledning af sir
Gilbert Scott på det dyrbaraste smycka detsamma till
en minnesvård åt den aflidne prinsen-gemålen. Där
grafsattes äfven i maj 1910 Edvard VII.
Fig. 2. Öfre gården i Windsors slott, med Runda tornet.
Omkring den öfre gården (fig. 2) ligger det egentliga
palatset, ombyggdt under Georg IV (1820--30) under
ledning af arkitekten sir Jeffrey Wyatville. På norra
sidan ligga stats- och audiensrummen, på den östra den
kungliga privatvåningen. Bland slottets salar och rum,
hvilka äro på det praktfullaste dekorerade, märkes den
60 m. långa och 10 m. breda S:t Georgssalen, hvars
tak är prydt med strumpebandsriddares vapensköldar
ända från 1350 och väggar med porträtt af engelska
konungar från Jakob I till Georg IV. Biblioteket,
som grundlades af Elisabet (1558--1603), innehåller
bl. a. en rikhaltig samling teckningar af Lionardo
da Vinci, Michelangelo, Rafael, Holbein, Dürer
m. fl. samt miniatyrer af den engelska konungafamiljen
ända från Henrik VII. Längs östra och en del af norra
sidan af slottet sträcker sig en terrass (fig. 1),
hvarifrån man njuter af vidsträckt utsikt öfver Thames
och det omgifvande landskapet med sina landställen,
byar och parker. På norra och östra sidorna om
W. ligger den mindre parken, Home park, med de
kungliga villorna
Adelaide lodge och
Frogmore lodge, dit prinsen-gemålen Alberts jordiska
kvarlefvor flyttats från sitt kapell i W. och där
äfven drottning Viktoria hvilar, samt längre mot
s. den på villebråd rika stora parken, en af de
vackraste i England, 720 har (före 1790 mer än 33
gånger större), som delvis skäres af en lång aveny,
Longwalk, och slutar med den 1746 af hertigen
af Cumberland anlagda vattenkonsten
Virginia water,
en af de största och vackraste i England. I den
ligga den af Georg IV byggda
Royal lodge, en villa i
gotisk stil, samt
Cumberland lodge, som ännu användas
som jaktpaviljonger vid de stora kungliga jakterna
i W. -- 2. Stad i Canada, prov. Ontario, på vänstra
stranden af Detroit river, midt emot staden Detroit i
Förenta staterna och nära mynningen i Eriesjön. 12,153
inv. (1901). W. ligger i en trakt med betydande odling
af säd, fruktträd och tobak. Konserveringsindustri,
1--2.
A. N--d.
Windsor [wi'nsə], familjenamn, som konung Georg V under
Världskriget 17 juli 1917 i Privy council antog för
sig och sin familj (i st. f. Sachsen-Koburg).
Windsorböna [wi'n-].
bot. Se
Vicia, sp. 231.
Vindspel, maskint., kallas en enkel
maskin för upplyftning af tyngder eller för annan
mekanisk kraftyttring, vid hvilken man kan anse
maskinen väsentligen utgöra ett hjul och en vals
tillsammans. Se vidare
Spel, sp. 643, och där gjorda
hänvisningar.
Fmn.
Vindstilla,
meteor. Se
Stiltje och
Vind.
Vindstyrka,
meteor. Se
Vind och
Vindskala.
Vindsval (isl.
Vindsvalr, "kylig som vinden"),
isl. myt., son till Vásuðr (se d. o.), är enligt
"Vafþrúðnesmál" och Snorres edda vinterns fader. Han
kallas äfven
Vindlióne, "vindmannen".
Ad. N--n.
Vindtakometer. Se
Takometer, sp. 313.
Windthorst,
Ludwig, tysk politiker,
f. af fattiga föräldrar 17 jan. 1812 i Kaldenhof vid
Osnabrück, d. 14 mars 1891 i Berlin, blef advokat,
<img r>
sedermera konsistorialråd i Osnabrück och 1848
oberappellationsrat i Celle. 1851--53 och 1862--65
var han stats- och justitieminister i konungariket
Hannover samt därefter kronoberanwalt i Celle. Sin
parlamentariska bana började han i Hannovers andra
kammare 1849 och blef redan 1851 dess president. Ett
större verksamhetsfält fick han, sedan Hannover 1866
annekterats af Preussen. Han inträdde då som medlem
både i preussiska landtdagens deputeradekammare och i
Nordtyska förbundets, sedermera Tyska rikets riksdag
för kretsen Lingen-Meppen. Som trogen anhängare af
den fördrifna welfiska konungaätten i Hannover var han
ledare för de s. k. welferna (se
Welfer-fonden)
i riksdagen samt till följd däraf motståndare till
Bismarcks system. Han var dock en alltför framstående
politiker för att blott af personliga skäl motarbeta
allt, som regeringen föreslog. Tvärtom visa hans
anföranden, synnerligen under de första åren, att hans
mål var, att de nya institutioner, som höllo på att
skapas, skulle bli så goda som möjligt, och han anses
ha inlagt stora förtjänster särskildt vid ordnandet
af rättsväsendet. W. var dock icke blott welf, utan
äfven en rättrogen, nästan fanatisk, katolik,
och när det började visa sig, att Bismarcks politik
tog en för de katolska intressena farlig vändning,
skärptes W:s motstånd mot rikskansleren. 1869 bildades
det s. k. centrum-
