der universität Heidelberg. Bd I Urkunden, Bd II Regesten" (1886). Vinkelmätare. 1. Artill., vid artilleriet den gemensamma benämningen på alla instrument, afsedda för uppmätning af vinklar, företrädesvis i sidled (i horisontalplanet). Vinkelmätning ligger till grund för all riktning och målbestämning vid artilleriet, och vinkelmätare äro därför anbragta å samtliga till detta vapenslag hörande riktmedel och eldledningsinstrument. Se Riktmedel, sp. 408. - 2. Fys. Se Goniometer. 1. G. af Wdt. Vinkelmätning. Se Geodesi och Vinkel. Vinkelmätningsinstrument, geod. För noggrann bestämning af vinklar vid geodetiska mätningar används teodolit (se Astronomiska instrument, sp. 292). Vid enklare mätningar begagnar man sig af ett instrument, kalladt vinkeltrumma, bestående af en på höjden tvådelad cylinder af metall, uppmonterad på en stativkäpp, hvilken placeras på spetsen af den vinkel, som skall uppmätas. Den undre cylinderhalfvan är vid öfverkanten graderad, och den öfre, som är vridbar kring den för båda cylinderhalfvorna gemensamma axeln, är försedd med vertikala dioptersikten samt har vid underkanten en eller två nonier, med hvilkas tillhjälp vridningsvinklarna kunna afläsas på den undre cylinderhalfvans skala. För att bekvämt kunna inställa den öfre cylinderhalfvan vrider man den med hjälp af en invändigt anordnad kugghjulsväxel. För utsättning af räta vinklar finnas flera olika instrument, lätthandterligare än ofvannämnda. De mest använda äro korstaflan (se d. o.), vinkelspegeln, som består af två i 45° vinkel mot hvarandra i ställning inmonterade speglar och hvars användning grundar sig på samma princip som sextanten (se d. o.), samt vinkelprisman, en glasprisma, hvars bas utgöres af en rätvinklig, likbent triangel; prismans hypotenusayta är beklädd, så att den verkar speglande. De parallellt med nämnda yta, då denna hålles vertikalt, i prisman infallande ljusstrålarna bilda, sedan de brutits och reflekterats två gånger, 90° vinkel med samma yta, och på detta förhållande är prismans användningssätt baseradt. Fmn. Vinkelpredikant (ty. winkelprediger), predikant, som uppträder endast utom kyrkan (som predikar i "vinklar och vrår"). Vinkelprisma, geod. Se Vinkelmätningsinstrument. Winkelried [-rid], Arnold (Erni), schweizisk nationalhjälte, skall enligt traditionen ha varit en landtman från Stans i nuv. halfkantonen Unterwalden nid den Wald och i slaget vid Sempach, 9 juli 1386, genom sin offerdöd skaffat schweizarna seger öfver hertig Leopold af Österrike. Då schweizarna i nämnda slag icke kunde genomtränga österrikarnas tätt slutna fyrkant, skall W. ha tagit ett helt fång af fiendernas framsträckta spjut och vid fallet tryckt dem ned i marken samt sålunda öppnat i österrikarnas led en lucka, genom hvilken hans landsmän bröto in. Det har växt upp en hel litteratur, hvari den frågan afhandlas, om ofvannämnda hjältedat verkligen utförts eller är att hänvisa till sagans område. Att en Erni (Arnold) von W. lefde i slutet af 1300-talet är säkert, men berättelsen om hans offerdöd förekommer ej i samtida skildringar. Först i en 50 år senare tillkommen krönika uppges, att en man, hvars namn dock ej nämnes, afgjorde slagets utgång genom att draga fiendens spjut till sig, och ej förrän i en 1545 tryckt sång om Sempach-slaget nämnes "en Winkelried" som hjälten. Historiskrifvaren Tschudi gaf först spridning åt namnet Arnold, som förekommer i en förteckning (af obestämbar ålder) öfver i Sempachslaget fallna män från Unterwalden. Kärnpunkten i diskussionen om sägnens trovärdighet blir sålunda frågan om den 1545 tryckta sångens ålder; bevisligen innehåller den åtminstone vissa partier af hög ålder och stor pålitlighet. Man har äfven sökt ett svar på frågan genom att krigshistoriskt undersöka, huruvida en sådan handling som den W. tillskrifna öfverhufvud var möjlig att i dåv. förhållanden utföra. Till något definitivt svar på frågan har forskningen emellertid ej kommit. 3 april 1865 restes en minnesvård åt W. i Stans; han prisades som Schweiz' räddare vid Sempachsjubileet 1886, och hans namn bär understödskassan för stupade schweiziska krigares änkor och barn. N. H-tz. Vinkelrät, mat. Se Lodrät. Vinkelspant, skpsb. Se Spant. Vinkelspegel. 1. Fys. Se Kalejdoskop, Spegel och Reflexionsprisma. - 2. Geod. Se Vinkelmätningsinstrument. Vinkeltransportör. Se Vinkel. Vinkeltrogen, detsamma som konform (se d. o.). Vinkeltrumma, geol. Se Vinkelmätningsinstrument. Vinkel-ändfräsar, mek. Se Fräs, sp. 44. Winkler, Karl Gottfried Theodor, tysk författare under pseudonymen Theodor Hell, f. 1775 i Waldenburg, Sachsen, d. 1856 i Dresden, anställd vid hofteatern i Dresden som sekreterare och vice direktör och utgiívare af "Dresdner abendzeitung", var en ifrigt verksam pseudoromantisk dramatiker, poet och öfversättare (bl. a. af Camões) af ringa kraft och ursprunglighet (Gedichte 1821, 1831; Dramatisches vergissmeinnicht, 26 bd, omfattande 64 stycken, 1823-49). Se H. A. Krüger, "Pseudoromantik" (1904). R-n B. Winkler, Emil, tysk ingenjör, f. 18 april 1835 i Falkenberg vid Torgau, d. 27 aug. 1888 i Berlin, en tid anställd vid Sachsiska vattenbyggnadsdirektionen, blef 1863 privatdocent vid Dresdens polyteknikum, 1865 professor i ingenjörsbyggnadskonst vid Prags polyteknikum, 1868 professor i järnvägs- och brobyggnadskonst vid tekniska högskolan i Wien och 1897 vid byggnadsakademien i Berlin. W. åtnjöt stort anseende inom ingenjörskretsar och utarbetade flera viktiga beräkningsmetoder inom sina specialområden samt utgaf flera bemärkta läroböcker. Bland hans arbeten märkas: Die lehre von der elastiztät und festigkeit (1868), Neue theorie des erddrucks (1872), Wahl der zulässigen inanspruchnahme der eisenkonstruktionen (1877) samt föreläsningar i bro- och järnvägsbyggnadskonst. Fmn. Winkler, Clemens Alexander, tysk kemist, f. 26 dec. 1838 i Freiberg (Sachsen), d. 8 okt. 1904 i Dresden, blef 1873 professor i kemi vid bergsakademien i sin födelsestad, 1896 rektor där och emeritus 1902. W. inlade stora förtjänster om utvecklingen af den oorganiska, tekniska