Vinstandelssystem-Vinstorpaätten stem i därför lämpliga fall synes vara både tjänlig och sannolik. Erfarenheten synes emellertid ha gett vid handen, att system, som afsedt egentlig andel i totalvinsten eller någon kvotdel däraf i större företag, väl lämpat sig för företagsledaren och hans närmare ansvariga medhjälpare, men varit mindre effektiva eller upprätthållbara för arbetarna, ju större antal af dessa det gällt att få med, äfven där den grundprincipen iakttagits, att gängse löner utbetalats i vanlig ordning och vinstandelen tillkommit som ett tillskott enligt gifna enkla regler. I varuhus ha systemen vanligen tillämpats för hvarje afdelning och bransch för sig. Individuell tillämpning för varuutkörare, kommissionsförsäljare m. fl. är bekant äfven i Sierige. Generella vinstandelssystem ha stundom förbundits med utbetalning under form af aktier i företaget. Krigsårens kraf på industriell demokrati ha medfört ökadt intresse äfven för vinstandelstanken, hvilken redan tidigare utformats i riktning mot "arbetarnas medintressentskap" (se Kooperation, sp. 959). - Litt.: Joh. Leff-ler, "öm olika löneformer med särskildt afseende på s. k. vinstandelssystem" (1893), N. Fredriksson i "Social tidskr." 1910 och E. Sommarin i "Tiden" 1910 (se äfven Böhmert, K. Y.), "Profit sharing and labor copartnership in the United kingdom" (1912), "Profit sharing and copartnership abroad" (1914), båda arbetena publicerade af Board of trade i London, och Arthur W. Burrit m. fl., "Profit sharing, its principles and practice" (1912). J. Lr.* Vinstandelssystem, nationalek. Se V instan d el. Vin-sten. 1. Kem. farm., gammalt namn på den bottensats af svårlösliga vinsyrade salter, som af sätter sig ur drufsaft under vin jäsningen. Vinsten (lat. ta!rtarus, hos Plinius fex vini siccata) utgöres hufvudsakligen af det i vatten svårlösliga saltet Jcaliumbitartrat, surt vinsyradt kali (jfr V i n s y r a), jämte något kalciumtartrat, vinfärgämne m. m. Dess utfällning under saftens jäsning beror därpå, att de nämnda salterna äro mera svårlösliga i sprithaltigt än i rent vatten och därför afskiljas ur drufsaften, i den mån dess sprithalt genom jäsningen ökas. Sura. d. v. s. vinsyrerika, viner, t. ex. renska, ge mera vin-sten än exempelvis de söta, ungerska. Ur röda bor-deaux-viner fås en gråröd vin-sten (ty. ruber), men ur renska viner en gulgrå, i handeln kallad h v i t vin-sten (ty. albus). Ur den efter vinets af-tappning, i jäsningsíaten tillvaratagna råa vin-stenen beredes genom omkristallisering och affärg-ning med djurkol hvit, renad vin-sten, c rem or t a r t a r i. Genom upprepad omkristallisering (under tillsats af något saltsyra för sönderdelning af inblandadt kalciumtartrat) erhålles slutligen alldeles rent kaliumbitartrat, farmakopéns b i-tartras kalicus. Detta preparat nyttjas, liksom äfven creinor tartari, som lösande, urin-drifvande och feberstillande, men helt visst mindre ofta nu än förr. Cremor tartari ingår vanligen i s. k. hemorrojdalpulver. Tartarus boraxatus, borax-vin-sten, har fått behålla sitt gamla namn, emedan man icke säkert vet, om det är en verklig kemisk förening mellan borax och vin-sten. Beredt enligt farmakopéns föreskrift, bildar detta preparat ett hvitt, syrligt och salt smakande pulver, som lätt tar fuktighet ur luften och är lösligt i lika delar kallt vatten. Det begagnas som urindrif-vande medel i vattusot. I tekniken används vinsten till betning, förtenning, i bakpulver, m. m. Om tartarus stibiatus (t. emeticus) se Kr ak vi n- • sten. - 2. Tandsten. Se Tändernas sjukdomar och vård, sp. 762. 1. K.A.V-g. Vinsteryande. Se Vins t ra. Vinstgau. Se Vintschgau. Vinsthugg. Se Bollspel, sp. 1017. Vinstocken. Se Vinrankan. Winston-Salem |>i'nst9n séYlem], näst största staden i nordamerikanska staten Nord-Carolina, 160 km. v. om Raleigh. 33,136 inv. (1918). W., bildadt af de två sammanslagna städerna Win-ston och Salem, har i vårt årh. gått raskt framåt; tobaksindustrien ger staden dess betydelse; dessutom tillverkas ylle- och bomullsvaror m. m. A. N-d. Vinstorpaätten. svensk medeltidssläkt, uppkallad efter sätesgården Vinstorp (Vinzathorp) i Eedvägs härad, Västergötland, hvilken efter att tidigare ha legat s. om Vinsarpsjön i Eöne socken under 1400-talet flyttades v. om sjön till den nuv. herrgården Vinsarp i Dalums socken (21/? mtl, tax. 1913 till 90,000 kr.). Ätten förde i sitt vapen en klufven sköld med en half lilja i högra fältet och två snedbjälkar i det vänstra. Den förste säkert kände medlemmen är väpnaren Udde Mattsson, som på 1360-talet bodde på Vinstorp. Af hans söner blefvo flera bemärkta män. Två af dem tillhörde det andliga ståndet: Karl U d d s s o n (d. 1419) och Sigge Uddsson (d. 1435), den förre dekan, den senare biskop i Skara. En tredje, riddaren och riksrådet Knut U d d s s o n till Näsby i Östergötland (d. barnlös 1435 eller strax förut), intog en framskjuten plats bland den tidigare unionstidens stormän. Stam-gården tillföll en fjärde medlem af brödrakretsen, väpnaren Bengt Uddsson, som tycks ha deltagit i konung Eriks af Pommern slesvigska krig 1417 och under engelbrektska resningen hade säte i riksrådet. Sedan han i slutet af 1430-talet eller början af nästföljande årtionde aflidit, öfvergick Vinstorp till hans son Staffan Bengtsson, en af 1400-talets mera bekanta personligheter. Redan under Karl Knutssons första regering lade han i dagen de sympatier för unionen, som sedan alltjämt utmärkte honom, och deltog som Kristian I:s följeslagare och personliga tjänare i belägringen af Borgholm hösten 1456. Vid Kristians kröning i Sverige 145? belönades han med riddarslaget och upptogs några år därefter (senast 1463) i riksrådet. Han kämpade sedan på Kristians sida i slaget vid öresten 1470 och stupade under danne-brogen på Brunkeberg 10 okt. 1471. Strax efter örestensslaget hade Sten Sture och Karl Knutsson förklarat honom förlustig Vinstorp, enär han fört afvog sköld mot fäderneslandet, och gården till-dömdes i stället Staffans broder, väpnaren Karl Bengtsson till Gladskulla, som vid öresten befunnit sig i Sten Stures här och öfver hufvud tillhörde det nationella partiet. Karl Bengtsson, som efter slaget på Brunkeberg inkallades i riksrådet, bebodde sedan Vinstorp till sin död, 1493. Då hans son, riddaren Örjan Karlsson till Vinstorp,