729 Vintergatan-Winterhalter 730 bli användbara först under loppet af dcc. Deras hållbarhet kan växla mellan en eller annan månad och ett hälft år. Vissa sorter (t. ex. Ködt järnäpple) kunna förvaras i tämligen godt skick under ett helt års tid. C. G. D. Vintergatan, astron., den svenska benämningen på det ljusa band, som skimrande sträcker sig rundt omkring stjärnhimmelen nära utefter en storcirkel. På Island, där man likaledes talar om "Vintervägen", vetrar-braut (jfr "Vinterbråten" i Värendsmålet), pläga väderleksspåmännen sedan gammalt beräkna den kommando vinterns förlopp efter denna företeelse, när den för dem först visar sig om hösten, och däraf kommer väl dennas nordiska namn. I de flesta andra språk benämnes Vintergatan "Mjölkgatan" (da. melkeveien, ty. die milchstrasse, eng. the milky-way, fr. la voie lactée o. s. v.) i enlighet med det grekiska namnet galaxi'as och det latinska via la!ctea. Därom förtäljer en grekisk saga följande. För att tillförsäkra sin af drottning Alkmene födde son He-rakles gudakraft och odödlighet lade Zeus en gång pilten till sin sofvande gemåls (Heras) bröst. Herakles började genast dia, och det med sådan styrka, att gudinnan vaknade af smärta och häftigt stötte barnet ifrån sig. Den mjölk, som därvid sprutade ut, rann som en flod fram utåt hìmla-hvalfvet, och så tillkom detta himmelens mjölk-hvita bälte. - I motsats till andra äldre åskådningar, som i Vintergatan ville se än det kvar-blifna spåret af solens bana på himmelen, än fogen mellan de båda himmelshalfvorna, genom hvilken skenet af den utanför befintliga urelden strålade in, förklarade först atomisten Demokritos (i 5:e årh. f. Kr.) Vintergatan såsom det samfällda skenet af en otalig mängd stjärnor, hvilka vore för små för att hvar och en för sig kunna iakttagas. Den första bekräftelsen af denna uppfattning - hvilken äfven är vår moderna - delgaf Galilei 1610, strax efter kikarens uppfinning, i sin skrift "Sidereus nuncius". Hvad senare forskningar öfver Vintergatan beträffar, har dess parti på södra halfklotet blifvit studeradt och beskrifvet af Horner, Dunlop och, framför allt, John Herschel under dennes vistelse i Kap på 1830-talet, den norra delen af \V. Herschel samt af Schmidt och Heis. Enligt den sistnämnde, som var berömd för sitt synnerligen skarpa öga, har Vintergatan en bredd, som vida of verstiger andra observatörers uppfattning och i medeltal belöper sig till 35°. Detta band löper icke strängt utefter en storcirkel, utan delar himmelen i två något olika hälfter, af hvilka den norra är den större. (Jfr å kartorna till art. Stjärnor beteckningen af Vintergatan medelst det finkorniga mörkgrå bandet.) Bandets norra pol befinner sig ungefär i stjärnbilden "Eerenikes hår", enligt Heis vid en rektascension af 12Ä40m och en nordlig deklination af 27°. Vintergatan är af växlande bredd. Det bredaste stället befinner sig i stjärnbilderna Ophiuchus och Scutum, det smalaste i Södra korset. Likaså växlar dess ljusstyrka för skilda partier. I stjärnbilden Svanen delar bandet sig i två mer eller mindre tydligt åtskilda grenar, hvilka sedan icke återförenas förr än i stjärnbilden Centaurus på södra halíklotet. Betraktad i detalj, företer Vintergatan en ganska invecklad struktur, karakteriserad därigenom, att den sönderfaller i smärre, oregelbundet begränsade partier, skilda från hvarandra genom trakter af ringare st järnrikedom, hvilka synas mörkare. Ett dylikt ställe af skarpt framträdande mörkhet är den s. k. "Kolsäcken" i Södra korsets stjärnbild, som t. o. m. skall te sig mörkare än de partier af himmelen, hvilka falla utom Vintergatan på detta ställe. Vintergatans struktur i detalj har i senare tid studerats hufvudsakligen på fotografisk väg, framför allt af Barnard och M. Wolf. De massor af ljussvaga stjärnor, som till största delen åstadkomma Vintergatans ljusskimmer, äro, frånsedt otaliga mera lokala anhopningar, samlade i större mer eller mindre tydligt af-gränsade "stjärnmoln". Sådana äro t. ex. de stora Vintergatsmolnen i Cygnus, Aquila och Scutum, som under sensommar- och höstkvällarna vid klar väderlek kunna iakttagas på sydvästhimmelen. I många trakter af Vintergatan äro också vidsträckta tunna nebulosslöjor utbredda. Vid närmare undersökning af stjärnornas fördelning på himmelen har det visat sig, att Vintergatan är ett fenomen af universell betydelse, i det att stjärn-fördelningen, icke blott i och i närheten af Vintergatan, utan öfver hela himmelen står i tydlig relation till densamma. I Vintergatan äro stjärnorna tätast hopade; ju längre man kommer därifrån, desto glesare blir fördelningen, och i Vintergatans poler finna vi himmelens st järnfattigaste trakter. Detta aftagande af stjärntätheten från Vintergatan mot dess poler, som är mindre påfallande för de ljusstarkaste stjärnorna, är för de ljussvagare synnerligt starkt utprägladt. Det är på denna väg, som man ledts till den uppfattningen, att alla för oss synliga stjärnor i rymden bilda ett stort sammanhängande stjärnsystem (universum, världsalltet), som har sin största utsträckning i Vintergatans plan. I alla de undersökningar öfver världsalltets byggnad och utsträckning, som på senaste tiden ledt till så märkliga resultat, har därför Vintergatan bildat en af de fundamentala utgångspunkterna. Se Världsalltet. K. B. (B-d.) Vintergatan, årspublikation, innehållande skrifter på vers och prosa, som utgafs 1894-99 och 1901 med sju årgångar af Sveriges författarförening. Särskildt de tidigare årgångarna egde betydande intresse genom bidragens höga kvalitet. Bland medarbetarna kunna nämnas Öskar II, Frö-ding. Per Hallström, Heidenstam, H. Hjärne, Ellen Key, Selma Lagerlöf, Levertin, 0. Mon-telius, V. Rydberg, Snoilsky, Strindberg, V. Sö-derhjelm, Tavaststjerna och Topelius. R-n B. Vintergröna, bot. Se Gaultheria, Pyrola och V i n c a. Vintergröna växter, löt. Se Sempervirent. V.ntergrönfamiljen, bot. SePyrolaceæ. Vintergrönolja. Se Gaultheria. Vintergäck, bot. Se Vinternarr. Winterhalter, Franz X a ver, tysk målare, f. 1806 i Schwarzwald, d. 1873 i Frankfurt a. M., studerade i München, blef badensisk normalare och fick vidare utbilda sig i Paris och Italien, målade festligt sällskapliga scener som Dolce far niente (1836), Decamerone (1837) och Florinda (1852). Som porträttör blef han myckot omtyckt, var Ludvig Filips och dennes familjs och sedan kejsarin-