751 Víolon-Víoloncelí jan. 1814 i Paris, d. 22 sept. 1879 nära Lau-sanne, studerade för Ach. Leclère och på resor i Italien och södra Frankrike. Han blef en af sin tids främsta kännare af gotiken, och hans verksamhet samlades omkring Frankrikes medeltida byggnadsminnen. Med grundlig lärdom, oerhörd verksamhetsiíver och otrolig arbetsförmåga utförde han en rad restaureringar af kyrkor och slott -• de flesta af dem i hög grad förfallna och vandalise-rade. Det var utan tvifvel ett räddningsarbete han satte i gång, och han gick till sitt verk med oböjlig viljekraft och uthållighet. (Om de grundsatser, som han fastslog och följde, se Restaurering, sp. 1473.) 1840 blef han inspektör för restaurerandet af Sainte-Chapelle i Paris och s. å. för S:te Madelaine i Vézelay. Närmast vidtogo restaureringsarbeten af kyrkor i Montreal, Poissy, Carcassonne och Semur, 1845 började V. i samarbete med Lassus restaureringen af Notre Dame, som pågick i två årtionden, af ven katedralerna i Saint-Denis, Eeims och Amiens m. fl. rensades från nyare tillsatser och återställdes enligt stilens fordringar. Förutom kyrkor restaurerade V. fästningsverken i Carcassonne (1849 ff.) och slottet Pierrefonds (1858 ff., slottet i restau-reradt tillstånd finns afbildadt å pl. II till art. Bostad). Han såg sin uppgift ej endast i att återställa byggnadsverken, utan ännu mer i att komplettera, fullända dem. Exempelvis tillfogade han vid Notre Dame sakristia och takryttare, båda troget hållna i kyrkans stil, gjorde dessutom ritning till det ståtliga altaret i snidadt trä, till predikstol, dopfunt, relikskrin, bronskronor, utförde kartonger till väggdekoration och till många glasmålningar, gjorde teckning till en mängd statyer, som ersatte de under revolutionen skadade eller förstörda, och till "chimärerna" - fantasidjuren - uppe i tornen, som fingo ersätta de gamla, under tidernas lopp förvittrade och sönderslagna bilderna från medeltiden. Sin omfattande och ingående kännedom om medeltidskonsten nedlade Y. i de monumentala verken Dictionnaire raisonné de Varchìtecture jran-faise du XI:e au XVI:e siècle (10 dir, 1853-68) och Dictionnaire raisonné du mobilier jran$ais de Vépoque carolingienne à la renaissance (Q dir, 1855-75). Högst värdefulla äro af ven hans temperamentsfulla Entretiens sur Varchitecture (2 dir, 1858-72). Hans of riga böcker behandla Sicilien, städer och ruiner i Nord-Amerika, moderna bostäder, bostadens historia, den ryska konsten, kyrkors dekoration. Paris' belägring (Mémoire sur la défense de Paris 1870-71, 1871, då han som ingenjör medarbetade på stadens försvar och äfven spelade en politisk roll som iírig republikan). Y. var nitiskt verksam för La commission des monuments historiques, och han gaf 1879 uppslaget till anläggningen af det historiska skulpturmuseet i Trocadéropalatset och framlade sitt program för detsamma. Y. målade i akvarell arkitekturmotiv och interiörer med figurer (En damfest i Tuilerierna m. fl. finns i slottet i Compiègne). En mängd originalritningar finns i Trocadéromuseets bibliotek. Åtskilliga äro publicerade: kartonger till väggmålningar i Notre Dame 1870, croquier och teckningar 1884 m. fl. Lettres inédites utkommo 1902. Se Sauvageot, "Y. et son oeuvre" (1880), Saint-Paul, "Y." (2:a uppl. 1881), Rouvet, "Y. et Alphand au siège de Paris" (1904). - Y:s broder Adolphe Et i en n e Y. (f. 1817, d. 1878) var landskapsmålare och konstkritiker. G-s N. Yiol?n, Y i o l o n b a s, mus., en 16-fots stråkstämma af trä i orgeln, förekommer oftast i pedalen. Violonce'11, it. violoncello [-tje^lå], mus., diminutiv af viol?ne, som är augmentativ af viöla (se d. o.) och skulle kunna öfversättas med "stör-fiol", i hvilket fall violon-cellen kunde kallas "liten storfiol''; den är också mindre än den största, kontra-basen, fordom kallad violone. Yioloncellen (af italienarna äfven kallad endast "cello") konstruerades i likhet med violinen kort efter dennas uppfinning. Redan på 1500-talet byggdes violonceller af instrumentmakarna i Erescia, hvadan historien om, att violoncellen skulle ha uppfunnits af Tardieu omkr. 1700, är en fabel. Men den användes länge endast som ledsagande basinstrument till arior, sonater m. m., h varemot "gamban" var det vanliga solo-instrumentet; formatet var ock något större än det nuvarande, ända till dess Stradivari fastställde detta. Behandlingen är analog med violinens, ehuru greppen äro större och finger-sättningen annorlunda (äfven tummen anlitas i vissa fall), hvarjämte instrumentet hålles icke på armen utan mellan knäna. Stödet mot golf vet förmedlas i regel af en spetsig trä- eller järnpinne. Noteringen sker i basklav, för högre lägen i tenor- och violinklav. Strängarna äro stämda i C G d a, således en oktav lägre än altfiolens. Tonen är fylligare än dennas; det högre läget lämpar sig särskildt väl för känslofulla kanti-lenor. I solokvartett företräder cellon basstämman; i orkestern är den icke sällan melodiförande eller går oftare unisont med kontrabasarna en oktav högre än dessa. Bland framstående violon-cellister må nämnas Boccherini, bröderna Duport, Dotzauer, Kellermann, B. Romberg, Bohrer. De-munck, Servais, Franchomme, Davidov, Grütz-macher, Goltermann, H. Becker, Klengel, F. Neruda, Popper, Bramsen och Schnéevoigt. -