779 Wirsén 780 gåendes broder, statsman, f. 21 okt. 1779 på Sveaborg, d. 9 dec. 1827 i Stockholm, blef 1791 sergeant vid Arméns flotta, undergick 1793 examen vid artilleriet och navigationen, men lämnade s. å. på grund af sin klena kroppskonstitution den militära banan och blef tygskrifvare vid Sveaborgs-eskadern, där han efter sin fader 1797 blef revisor. Genom sin vackra handstil och sina noggranna anmärkningar ådrog han sig snart sina förmäns i Kammarrätten uppmärksamhet och blef redan 1799 revisor där. Han vann genom ovanlig duglighet statssekreteraren Karl Lager-brings förtroende och befordringarna följde raskt. Han blef 1803 kammarförvant i Förvaltningen af sjöärendena, 1804 vice landssekreterare i Västerås län, 1805 kommissarie i Kammarrättens fjärde revisionskontor och 5 okt. s. å., vid endast 26 års ålder, öfver-krigskommissarie och chef för fältpostkontoret i Pommern, där han tillvann sig Tolls förtroende. 1807 blef han under presidenten K. E. Lagerheim statskommissarie, 1808 led. i Krigskollegiets krigs-förvaltningsdepartement med särskildt uppdrag att i samråd med Kammarkollegium utarbeta de viktiga krigsgärdsförfattningarna. W. tog ingen del i revolutionen 1809, men inkallades omedelbart därefter, ehuru ansedd som gustavian, i Eikets allmänna ärendens beredning, enligt uppgift på förord af landshöídingen S. Löfwenskiöld, som skall ha yttrat, att "regeringen behöfde W. mer, än han behöfde regeringen". Led. af Statsberedningen 1810, inträdde han i maj 1811 som t. f. statssekreterare för finansärenden efter Hans Järta och blef 1812 statssekreterare för krigsärenden. 1813 medföljde han Karl Johan i tyska kriget för att "organisera arméns ekonomi och närmast H. K. H. föra de administrativa ärendena" och hade sålunda sig ålagd omsorgen om arméns underhåll. Han deltog därjämte som svenska regeringens ombud bland öfriga allierade makters fullmäktige i den s. k. stora administrativa konseljen och förordnades särskildt att organisera de provisoriska regeringskommissionerna i Sachsen, Anhalt, Lübeck och Holstein. I 1814 års tilldragelser tog W. stor del. En bland dem, som bestämdast fasthöll, att alla frågor, som rörde föreningen med Norge, skulle behandlas som rent svenska angelägenheter, önskade han efter Kristian Fredriks uppror en så snabb militärisk exekution som möjligt. En stor del af de betänkanden, som röra denna fråga, är af hans hand. Under kriget kallades han af kronprinsen till högkvarteret för att "organisera landets administration" och användes efter konventionen i Möss som kommissarie hos norska statsrådet. Han återvände därifrån på eg>et bevåg till Stockholm, där han deltog i utarbetandet af det svenska förslaget till den norska grundlagen, samt utnämndes därpå till en af de sex kommissarier, som med stortinget träffade överenskommelse om Novambergrundlagens lydelse. Han fick en plats bland kommissarierna, enligt utrikes statsministern von Engeströms vittnesbörd, "för att gifva styrka åt saken" och var enligt samma källa "den ende, som visade någon styrka". "Utan Wirsén och Wetterstedt hade vi icke haft Norge", lär M. Rosenblad ha yttrat. Med den gryende riddarhusoppositionen 1815 hade W. åtskilliga strider att utkämpa. Han försvarade där den friare handelspolitik (nederlagsfrihet för England o. s. v.), som Hans Järta grundlagt under krigsåren, medan oppositionen, ledd af grefve F. B. von Schwerin, ville råda bot för penningnöden genom strängt prohibitiva förordningar. Oppositionens seger vid riksdagen, ständiga sammanstötningar med kronprinsen, mot hvars planer, t. ex. att leda kursen, han satte ett oböjligt motstånd, samt den impopu-laritet i hofkretsar, som hans sparsamhet i militära lönefrågor ådragit honom (han ville bota penningbristen genom "exempel uppifrån på sparsamt leínadssätt"), gjorde ohållbar hans ställning i konseljen, hvars "bästa hufvud" han dock varit. Ett försök i aug. 1815 att aflägsna honom därur genom att utnämna honom till chef för Statskontoret misslyckades emellertid. W. svarade, att man väl kunde af sätta honom, om han vore oduglig, men att man ej kunde tvinga honom att mottaga en annan plats. I mars 1816 uppgaf han dock sitt motstånd och blef då t. f. president i Statskontoret. 1818 blef han ord. chef där. Utom för hans ord. befattningar togs W:s otroliga arbetsförmåga i ovanligt hög grad i anspråk för en mängd kommittéer. Så t. ex. var han led. i kommittéerna för beredning af arméns provianterings-stater (1809), för utarbetande af förslag till indelta infanteriets beklädnadssätt, för värfvade regementenas passevolansärendens reglering, för utarbetande af krigsförvaltningsärenden, för läkarvårdens ordnande, för kolonialärendena, för näringsfrihetens ordnande (1817) och i 1822 års finanskommitté, hvars utlåtande i hufvudsak stödde sig på hans förslag. Han var dessutom ombud i Riksgäldskontoret (1811-12), fullmäktig i Generaltull-arrendesocieteten och ordf. i Magasinsdirektionen. Som president i Statskontoret ordnade han sitt ämbetsverk på ett mönstergillt sätt, gaf uppslag åt åtskilliga reformer i skatteförenklingsväg, lade grunden till Civilstatens pensionsinrättning o. s. v. 1824 inträdde W. åter, denna gång som statsråd, i konsoljen, hvars ledande kraft han genast blef. Om hans inkallande yttrade Karl Johan, att han därigenom besparat statsråden "besväret att dagligen gå och rådfråga honom om, hvad de böra göra eller icke göra", och kallade honom vid ett annat tillfälle "konseljens ångmaskin", som "drif-ver dem alla och ger impuls åt dem, då de böra tala eller tiga". Ett bevis på hans öfverlägsenhet lämnar det faktum, att samma dag han inträdde 13 mål, där hans åsikter skilde sig från de andras, samtliga af gjordes efter hans mening. W:s sista år fördystrades af skeppshandelsfrågan (se Karl, sp. 996). I statsrådet hade han endast haft att yttra sig om sakens finansiella sida, som han fann fördelaktig, men då köpet återgått, fick han döt kinkiga uppdraget att bringa de vidlyftiga handlingarna i ordnad och presentabel form. Då 182? års oppositionella statsrevision ej af regeringen