- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 32. Werth - Väderkvarn /
781-782

(1921) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wirsén, 2. Gustaf Fredrik - Wirsén, 3. Karl (Carl) David af

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

781 Wirsén 782 tilläts att behandla mer än de 2 för revisionen fastställda åren och alltså ej kunde fullständigt granska skeppshandelsírågan, valde den till föremål för sin ovilja W., som fick skulden för handlingarnas hemlighållande, hvars ledande ställning inom regeringen var bekant och hvars sparsamhet i det yttre man tog till grund för giftiga rykten om oloflig användning af räntekammar-medlen. Angreppet misslyckades totalt: W:s ära vann på försöket att fläcka den, men den oerhörda arbetsbörda, som hvilat of ver honom, i förening med sorgen öfver broderns död och öfver de kränkande misstankarna hade brutit hans krafter, och några dagar före revisionens upplösning afled han, uppsliten, såsom han själf en gång sagt, "af negativ verksamhet". Yttre utmärkelser kommo honom tidigt till del. Han blef 1812 adlad, hvarvid han behöll sitt ofrälse namn, 1815 friherre och 1826 grefve. Han valdes till led. af Krigsvet. akad. (1808), Landtbruksakad. (1812; hedersled. 1822), Vet. akad. (1817) och Svenska akad. (1826). W. är en ai vårt lands mest framstående statsmän i nyare tider. Eegåfvad med skarpt omdöme, ovanligt ordningssinne samt oerhörd arbetsförmåga, hade han, den fattige skrifvårens son, redan vid 48 års ålder tillryggalagt en i vår historia nära nog enastående ämbetsmannabana och därunder förvärfvat sig en mångsidig och vidsträckt erfarenhet, som gjorde honom oumbärlig i behandlingen af statsmaskineriet. "Wirsén är", sade Hans Järta, "af alla svenska statsmän, som jag lärt känna, den, som har den vidaste och säkraste blicken; hans ena öga är en Herschels tub, hans andra ett mikroskop". Med en sådan ljus och omfattande blick och en ovanlig böjlighet i förmåga att lämpa sig till såväl det minsta som det största förenade han tillika lugn manlighet och sällspord styrka i karaktären, som lätt förklara hans stora inflytande på riksvårdande värf, för hvilket af ven Karl Johan, som eljest ej älskade öfverlägsenheten, ofta böjde sig. Men fåordig och sträf på ytan - särskildt mot jämlikar för att undgå íörtrolighet -, fordrande som förman, hatare af allt förnämt dagdrifveri och fjäsk, sparsam i lefnadssättet för att undvika ekonomiskt beroende, och därtill en uppkomling, var han föga populär och hade många fiender, hvilkas afund väpnade förtalet. -- W:s brefväxling och andra handlingar rörande hans ämbetsförvaltning ha öf-verlämnats till Eiksarkivet och äro där numera tillgängliga för forskningen. Hans brefväxling med H. Järta 1814 utgafs 1897 af 0. Alin. 3. Karl (Carl) David af W., sonson till W. 1, son till sedermera öfversten och sekundchefen för Lifregementets dragonkår Karl Ture af W. och Eleonore von Schulzenheim, skald, kritiker, f. 9 dec. 1842 på Bällsta gård, Vallentuna socken, Uppland, d. 12 juni 1912 i Stockholm. Efter att ha genomgått Stockholms gymnasium, där den klassiskt fine rektor G. R. Rabe på honom liksom på många andra utöfvade intryck för lifvet, blef W. 1860 student i Uppsala, där han 1862 aflade kansli- och 1866 filos. kandidatexamen samt s. å. promoverades till filos. doktor. Omkr. ett år (1866--67) vistades han i utlandet, hufvudsakligen i Paris, skref Studier rörande reformerna inom den franska vitterheten under sextonde och nittonde seklen (1868), kallades på grund af detta specimen 1868 till docent i litteraturhistoria vid Uppsala universitet och utnämndes 1870 till lektor i svenska och latin vid nämnda stads högre läroverk. 1870 var han tills. med H. Forssell utgifvare af "Svensk tidskrift", i hvilken han skref bl. a. afh. Om Claes Livijn (äfven särskildt utg.), ett själf ständigt bidrag till forskningen öfver Nya skolan. Han utgaf och försåg med biografisk inledning E. Björcks "Valda dikter" (1869) och skref inledning till D. Klockhoffs "Efterlemnade skrifter" (1871). På grund af sjuklighet vistades han en del af 1871 och 1872 i Italien, företrädesvis Rom. 1875 tog W. afsked från lektoratet och bosatte sig 1876 i Göteborg, där han mottog anställning som föreläsare samt vårdare af museets bibliotek och konstsamlingar. Sedan han 1879 efter K. V. Bottiger invalts i Svenska akad., flyttade han 1880 till Stockholm, där han s. å. inträdde som litteraturgranskare i "Post- och Inrikes Tidningar", med hvilken verksamhet han sedan 1886 förenade ett liknande kritiskt värf i tidningen "Vårt land". 1883 uppdrogs åt W. att tills vidare förestå sekreterartjänsten i Svenska akad., och i nov. 1884 valdes han till akad:s ständige sekreterare. Sistnämnda befattning tog under W:s tid snart innehafvaren mera i anspråk än under äldre tider, emedan på honom till stor del hvilade ordnandet af två maktpåliggande uppgifter: fixering af stafsättet och ordboksarbetet. I det förra afseendet föll det på hans lott att jämka emellan företrädarna för en konservativ och en mera reformkräfvande ståndpunkt, ett arbete, som bar sin frukt i de upplagor af akademiens "Ordlista", där man visligen gaf de modernare åsikterna rum. Mot den senare, radikalare nystafningen ställde sig W. däremot afgjordt ovillig. Jämte T. Wisén och Es. Tegnér verkade W. mot en för uppskof mera böjd grupp kraftigt för, att utgifningen af akad:s "Ordbok" skulle taga sin begynnelse. I dec. 1883 förordnades W. till ledamot af psalmbokskommittén, hvilken fick till uppgift att med varsamhet utarbeta ett nytt förslag till psalmbok (tr. 1889). Med 1900-talet kom en ny betydande uppgift för akad:s sekreterare: det årligen återkommande arbetet att förbereda den utdelning af Nobels världspris i litteratur, som Nobels testamente uppdragit åt "akademien i Stockholm". Åt denna uppgift egnade W. mycket intresse, och hans stora europeiska litteraturkännedom kom honom här väl till pass. Som versdiktare försökte W. sig först (under signaturen Kuno) i studentkalendern "Isblomman" (1861) och i Namnlösa (student-)samfundets (se d. o.) första publikation: "Sånger och berättelser af nio signaturer" (1863). Hans lyra var därefter stum för offentligheten, tills han uppträdde med en Sång till minne af konung Carl

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 3 18:40:56 2026 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcl/0415.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free