- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 32. Werth - Väderkvarn /
783-784

(1921) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wirsén, 3. Karl (Carl) David af

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

XV (1872, vid sorgfesten i Uppsala). Åtskilliga romantiska dikter i månadsskriften "Nu" fäste några år senare en allmännare uppmärksamhet vid honom. 1876 utgaf han sin första samling Dikter (2:a uppl. 1877), i hvilka hans formtalang och poetiska skaplynne framstå fullt utbildade. Därpå följde Nya dikter (1880), Sånger och bilder (1884), Vintergrönt (1890), Toner och sägner (1893), Under furor och cypresser (1896) samt Visor, romanser och ballader (1899). Af mindre omfång äro hans i form af illustrerade praktverk utgifna diktsamlingar Från Betlehem till Golgata (andliga sånger, 1882), Vid juletid (1887), I lifvets vår (1888) och Kristna högtids- och helgdagar (sånger och psalmer, 1889). Under sina sista år uppträdde W. endast med enstaka dikter, i "Svenska akad:s Handlingar" eller annorstädes. W. var den längst kvarlefvande inom ett släktled, hvars poesi och tankevärld klart speglade den stora platonsk-romantiska åskådningen. Som tänkare utbildade han ej -- såsom Viktor Rydberg -- denna idealism med personlig insats, men den bestämmer hans diktning och kritik; Platon och Boström äro hans lärofäder ända till de punkter, där de kristna trosmysterierna ensamma ge honom svaret på de djupaste frågorna. Vid sidan af Rydbergs är också W:s poesi den, som -- låt vara eklektiskt -- ensam är afgjordt idébestämd inom hans släktled. Också hans poetiska form slöt sig liksom Rydbergs och Snoilskys till vår klassiska tradition och blef i hans svagare vers till efterklang, men där funnos dock alltid, hvad hans teoretiska idealism ej hade, detta personligt nya, denna värdiga grandezza å ena sidan, denna innerliga elegik och idyll å den andra, som afspeglade hans dubbelväsen af orubblig fasthet och vek romantisk känsla. Hans vers är fast, korrekt, stundom retoriskt praktfull, kan i det efterklangsmässiga bli stel, men i det intima få den äkta lyriska skälfningen och musiken, bli utsökt och förfinad. Innehållets tankfulla eftersinnande och versmusikens rena harmoni kunna påminna om Lamartine. W:s mesta diktning är känslolyrik, ymnigt uppblandad med reflexion. Den eger en mild, vek grundstämning och ett själfullt eftersinnande tycke samt utmynnar mycket ofta i en religiös vändning, en trånfull utsikt mot en andevärld. Med förkärlek besjunger W. människosjälens helgdagsstämningar, barndomstrons uppehållande kraft i lifvets frestelser, barnaålderns frid och oskuld, som han anser böra genomtränga all mänsklig sträfvan. Idyllen grönskar och blommar i hans dikt, oftast stilla tankfull, någon gång mera sorglös (Stocklycke äng). Skildringen af ung älskog förmår stundom locka fram skalkaktiga toner från hans merendels till vemodigt allvar stämda lyra. En stark fosterländskhet kommer mångenstädes till uttryck hos honom; han finner intet offer för högt, som kräfves af trohet mot konung, besvuren ìag och evangelisk kyrka, och i inträngande toner manar han att skaffa väpnadt värn för det kulturarf fäderna lämnat. Af landets natur är det hufvudsakligen de svenska skogshagarnas undangömda poesi, som lämnat några starkare spår i W:s dikter. Han sökte ej det realistiska átergifvandet af måleriska enskildheter. Däremot ger han förträffliga naturstämningar. Men dessa äro mestadels inväfda med romantik; naturstämningen är ej omedelbar, utan ledes ofta öfver i en reflexion eller mystisk förklaring. När W. ger sig in på sagans område, flödar hans fantasi vackert och lätt, stundom lekande, t. ex. i "Merlin", "Storken", "Flickan och blommorna" samt de längre förtäljande sagobilderna "Aster" (byggd på en antik anekdot) och "Trollspö't" (i Ariostos stil). Äfven i fornnordisk förklädnad har W. gett sagobilder och lifsbilder, som då få en viss tragisk storvulenhet. Så "Sägnen om Eyvind", som visar, hur en människa andligen går under, då hon släpper det ideala, eller de gripande "Vesterled" och "På floden", af hvilka den förra skildrar ett vemodigt hjälte- och hjärteöde, den senare därjämte W:s eget öde som kämpe och offentlig person. I teckningen af en och annan historisk bild, t. ex. den af Tiberius i dikten "På Capri", har W. åstadkommit mästerstycken. När han f. ö. tecknar bilder ur lifvet, är händelseförloppet för honom af mindre värde, än att bilden blir uttrycket för en tanke. Som tillfällighetsdiktare uppträdde W. vid fosterländska högtider, minnesfester, invigningar eller då det gällt att lindra de lidandes lott o. s. v. Här må nämnas den haltfulla "Prolog vid sällskapsspektaklet till förmån för skandinavisk-etnografiska samlingen" (1879) samt bland minnessångerna "Minnesruna öfver professor A. J. Ångström" (1875), "Vid tvåhundraårsfesten till Calderons minne" (1881; belönt med guldmedaljen vid den af Spanska akad. öppnade internationella sångartäflingen), "Sång öfver Esaias Tegnér" (1882), "Rafael" (1883) och "Sång vid Svenska akademiens hundraårsfest" (1886, till anläggningen ett motstycke till Tegnérs berömda femtioårssång). Alla dessa äro praktfulla stycken, oftast af en viss retorisk hållning i stil med den Tegnérska tidens stolta traditioner, men på samma gång lefvande poesi och poetiskt lefvande karakteristik. W. skref dock äfven ett antal dylika tillfällighetsdikter, som äro långt svagare och där det traditionella i tankegång och uttryckssätt blir tämligen stel efterklang. Den kristliga tro, som utgör det centrala i W:s lifsåskådning, har tagit sig uttryck i ett ej ringa antal rent religiösa sånger. I dem besjunger han företrädesvis den kristna religionens kraft att skänka inre frid, det glada medvetandet om frälsning och vissheten om odödlighet. Af de ofvan nämnda samlingarna andliga dikter innehåller den äldre flera tilltalande och formfulländade sånger. I den senare samlingen ha psalmens folklighet och osmyckade enkelhet tagits till ögonmärke. Som en själfbikt angående den ställning W. vill anvisa religionen i lifvet torde kunna anses dikten "Far och dotter" (1890), en idyll i Runebergs stil, skrifven på hexametrar. -- W. tillhör det slutande 1800-talets betydande lyriker. Men det är icke endast som skald W. har sitt rum i vår litteraturhistoria. Hans lidelsefulla tro på sina kristna, spiritualistiska ideal bringade honom i harnesk mot den filosofiska och estetiska naturalism, som från Taines och Zolas Frankrike, från Brandes' och Jacobsens Danmark på 1800-talet sökte sig in äfven i svensk litteratur och svenskt åskådningssätt och äfven här vållade ett andligt oväder, hvars centrum någon tid var A. Strindberg. Mot denna rörelse, mot den naturalistiska och problemdebatterande litteraturen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 3 18:40:56 2026 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcl/0416.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free