har den sannolikt redan på 900-talet blifvit en marknadsplats. Gottland var redan på 900- och 1000-talen en medelpunkt för världshandeln, i det att Gottlands allmoge bedref en storartad byteshandel mellan Öst- och Väst-Europa, och i denna handel ha säkert V:s invånare deltagit, dock utan att ännu ha bildat en verklig stad (se Gottland, sp. 25). Redan omkr. år 1000 ha troligen de första kristna kyrkorna grundlagts i V. Under sina färder till England kommo gutarna i beröring med tyska köpmän från Westfalen och Nederländerna, och redan på 1000-talet började skaror af sådana tyska "gäster" följa gutarna både till Gottland och till Novgorod, och dessa tyskar sammanslöto sig snart till en stor förening "De gemene kopman". En mängd tyskar slog sig nu ned i det urspr. rent gottländska V., och under samverkan mellan de båda folken utvecklade sig denna ort till en verklig stad och blef på 1100-talet en af Europas viktigaste handelsstäder. Den blef senare medlem af Hanseförbundet och hufvudort för dess gottländsk-livländska "drittel". Magistraten i V. bestod till hälften af tyskar och till hälften af gutar, och staden hade sin egen stadslag och egen sjörätt, som gällde äfven i andra städer. V:s storhetstid som handelsstad infaller under 1100- och 1200-talen, och huru stor stadens rikedom var, visas af den rent feberaktiga byggnadsverksamhet, som då var rådande där. Då byggdes alla de ofvan uppräknade präktiga kyrkorna, då anlades dominikanernas och franciskanernas kloster med kyrkorna S:t Nikolaus och S:t Karin samt Solberga nunnekloster (se d. o.), då började de rike köpmännen åt sig uppföra ansenliga trappgafvelhus, och då anlades till stadens skydd den väldiga ringmuren. Detta har utan tvifvel skett på grund af konflikter med den gottländska allmogen, som såg sig hotad i sin handelsfrihet af den uppväxande storstaden. (Om den strid, som rasade på 1280-talet mellan staden och bönderna, och om Magnus Ladulås' ingripande se Gottland, sp. 25.) Med 1200-talets slut hade emellertid V:s storhet nått sitt kulmen. Handelsvägarnas förändrade riktning till följd af korstågen och Rysslands eröfring genom tatarerna samt Lübecks uppblomstring hade redan minskat V:s betydelse som handelscentrum, då konung Valdemar Atterdag 27 juli 1361, efter att utanför östra muren ha slagit gottlandsbönderna, tvang stadens borgare att dagtinga och erlägga en dryg brandskatt. Någon "förstöring" af V. genom konung Valdemar skedde emellertid icke, och staden fortfor ännu en tid att betraktas som hufvudort för en af Hanseförbundets tredjedelar. Men under 1300-talets sista del drabbades V. af nya olyckor, i det att staden under fetaliebrödernas härjningar i Östersjön genom borgerskapets feghet och oduglighet icke mindre än tre gånger (1391, 1394, 1398) föll i sjöröfvarnas händer och plundrades. Ännu sämre blef ställningen för V:s borgare, sedan Erik af Pommern 1411 i sydvästra hörnet af staden anlagt Visborgs slott, som fullständigt behärskade staden och hamnen. På detta slott residerade sedan den afsatte kung Erik i 12 år (1437--49) som sjöröfvarhöfding, och samma lofliga näring bedrefs sedan af de följande höfdingarna på Visborg Ivar Axelsson Tott och Sören Norby. V. hade nu nedsjunkit till ett sjöröfvarnäste, dess handel hade nästan upphört, och sedan 1470 kallades staden ej längre till hansedagarna. Dödsstöten fick den, då den pingstdagen 1525 stormades af lybeckarna, hvarvid hela den norra stadsdelen afbrändes. V. låg nu till stor del öde, kyrkorna förvandlades till ruiner, hamnen igengrundades, och i slutet af 1500-talet egde V. inga sjögående skepp, hvarför ett danskt bolag, "Det Gullandske compagnie", fick monopol på hela handeln på Gottland. Äfven sedan ön 1645 genom freden vid Brömsebro åter blifvit svensk besittning och V. 1647 erhållit stapelstadsrätt, förblef staden fattig och obetydlig. Under Karl XII:s krig anlade landshöfdingen, generalmajor A. Sparrfelt, 1710 raveliner framför stadsmurarna och gjorde 1711 ett försök att iståndsätta de förfallna tornen, men detta arbete afbröts, då Sparrfelt i okt. 1711 lämnade Gottland, i det hans efterträdare, öfverstelöjtnant Coyet, ansåg tornens befästande gagnlöst. Däremot begärde han af rådet tillstånd att taga sten från kyrkoruinerna för att fullborda en aí Sparrfelt påbörjad skans på holmen vid hamnen (se Fiskarholms skans). Lyckligtvis besvarade rådet aldrig hans bref om denna sak, och ruinerna fingo därför vara i fred. Ehuru Coyets efterträdare, öfverste Posse, ansåg det alldeles onödigt att befästa V., fullbordade han emellertid 1712 skansen vid hamnen och anlade äfven befästningar vid Österport samt en triangelbastion vid "Slottet", hvilken senare befästning väl måste ha legat vid södra muren i Palissaderna. Efter krigets slut fingo dessa fästningsverk alldeles förfalla. Under 1700-talet började V. långsamt resa sig ur sitt förfall, och D. Djurberg säger i sin geografi 1781: "Visby eger stapelfrihet och drifver tämmeligen ansenlig handel på utrikes orter, förnämligast med bjälkar, bräder, marmor, sandsten och kalk." 24 april--17 maj 1808 hölls staden besatt af en rysk styrka under amiral Bodisco (se denne). Uppåtgåendet fortsatte småningom under 1800-talet, befolkningen växte, och staden erhöll 1854 nederlagsrätt och 1879 transitoupplagsrätt. I flera hänseenden står det nuv. V. i tacksamhetsskuld hos Sällskapet D. B. V. ("De badande vännerna"), stiftadt 1814, som redan 1815 inrättade en "fattigskola", 1830 bildade "D. B. Y:s sparbank", af hvars årsvinster mer än 60,000 kr. användts till allmännyttiga ändamål, och 1855 anlade Botaniska trädgården. Mot 1800-talets slut tog utvecklingen en raskare fart genom hamnens förbättring, den regelbundna ångbåtsförbindelsen med fastlandet (Gottlands ångfartygs-a.-b. 1865) och järnvägarnas anläggning (från 1878); äfven den 1887 anlagda Cementfabriken vid Kopparsvik och Roma sockerfabrik, anlagd 1895, ha kraftigt bidragit till V:s ekonomiska uppsving. Det nuv. V. är icke längre endast "Rosornas och ruinernas stad", utan äfven ett litet ganska vaket och framåtgående modernt stadssamhälle. Utom den i art. Gottland, sp. 28, nämnda litteratur må här påpekas: Strelow, "Cronica Guthilandorum" (1633), H. Hildebrand, "V. och dess minnesmärken" (med teckningar af R. Haglund, 1893), "Die rathslinie von V." (Lübeck, 1893), C. A. Olsson, "Ur anteckningar om V. medeltidsbefästningar" (i "Medd. från Föreningen