för Stockholms fasta försvar", 1910 ff.), och J. Roosval. "Die kirchen Gottlands" (1911). -- En god handledning för besökare af V. lämnar K. J. Bergman, "Visby. Korta anteckningar" (senaste uppl. 1921). och J. W. Hamner, "Gottland" (utg. af Svenska turistföreningen; 2:a uppl. 1920). Hj. Jn. Visby landsförsamling (före 1901 Visby norra landsförsamling), socken i Gottlands län. 1,134 har. 200 inv. (1919). Annex till Visby stad, Visby stift, Norra kontraktet. Visby stift omfattar ön Gottland, med kringliggande småöar (Fårö, Sandö o. s. v.), d. v. s. sammanfaller med Gottlands län. 3,160 kvkm. 55,982 inv. (1919). Stiftet omfattar de 3 kontrakten ("tredingarna") Norra, Medel- och Södra kontraktet. Pastoraten voro 1 maj 1921 38, omfattande 93 församlingar (antalet pastorat skall framdeles minskas till 29). Gottland hörde urspr. till Linköpings stift, men skildes därifrån 1570 och fick 1572 sin egen stiftschef, som bar titeln superintendent intill 1772, då stiftet, eller superintendentian, blef biskopsdöme. 1919 föreslogs af en k. kommitté, att V. skulle förenas med Stockholms stad under en gemensam biskop, ett förslag, som starkt ogillades af öbefolkningen. Se "Bidrag till V. stifts historia" (i "Kyrkohist. årsskr.", 1904) och O. V. Lemke, "V. stifts herdaminne" (1868; tillägg 1892). L. Wll. Visböcker är det vanliga namnet på de stora samlingsband, i hvilka man på 1500-talet i Sverige och Danmark började uppteckna de dittills endast muntligt fortplantade balladerna och lyriska sångerna, ett uppteckningsarbete, som fortfor äfven under 1600-talet. I Danmark finnas tjugufem sådana visböcker, bland hvilka den största är en foliohandskrift i Odense frökenkloster, som innehåller mer än 200 visor. Af de svenska visböckerna är den äldsta från omkr. 1572 och uppkallad efter jämtlänningen Harald Ölufson, som egt boken. Andra mera bekanta äro Broms Gyllenmärs, Barbro Baners, Pär Brahes, Kungl. bibliotekets i 4:o, 8:o och 16:o, Drottning Sofias, den Stierneldska handskriften, Samuel Alfs visbok och Forsius' visbok, samtliga utgifna i Svenska litteratursällskapets skriftserie, "1500- och 1600-talens visböcker" (1884-1919) genom A. Noreen, J. A. Lundell och A. Grape. Under utgifning där är vidare Petter Eudebecks visuppteckningar (I, 1921). Jfr Folkvisor. Wisc., förkortning. Se W i s. Visc?ria KoehL. bot., ett släkte af medelstora örter, hörande till fam. Caryophyllaceœ, under-fam. Silenoideœ, med 5 arter. Stjälkarna äro upprätta, med få och smala, motsatta blad, blommorna nejlikartade, medelstora, vanligen röda och samlade i knippen i en klase. Stiften äro 5 och kapseln vid basen 5-rummig. - I Sverige finnas 2 arter, af hvilka tj ärblomstret (b e c k b l o m s t r e t). V. vulgaris (Lychnis vis-caria L.), är vanligast. Den har stjälkens of re mel-lanleder upptill klibbiga af en brunaktig, limlik-nande afsöndring (hvaraf namnet), i hvilken smärre flugor, steklar och andra insekter kunna fastna. Krypande småinsekter kunna därigenom hindras att komma upp till blomman, där de antagligen skulle rara objudna gäster. En mycket vacker dubbel- blommig form odlas i trädgårdarna som prydnadsväxt. V. alpina, fjällnejlika, som är täm- Viscaria vulgaris (tjärblomster), l stjälkbas, 2 stjälktopp med blomställning. ligen allmän i fjälltrakterna, är lägre och har ej klibbig stjälk; dess ljusröda blommor äro välluktande. O. T. S. (G. L-m.) Viscaya. Se V i zc ay a. Viscaya-viken. Se Vizcaya-viken. VFscera, lat. Se Inälfvor. - Visce-r?lbågar. zooL Se Fiskar, sp. 411. - Viscer?lskelett, zool. Se Vertebra-ter, sp. 1306. Vischer [fi7-], tysk konstnärssläkt, skulptörer och konstgjutare från 1400- och 1500-talen. - 1. Hermann Y. från Ulm förvärfvade medborgarrätt och blef mästare i Nürnberg 1453. Han utförde 145? en dopfunt med apostlafigurer för stadskyrkan i Wittenberg och är sannolikt upphofsman till en dopfunt med liknande figurer - en mängd helgon i relief rundt om skålen och fotstället samt fyra apostlastatyetter - i Sebalduskyrkan i Nürnberg. Han förestod i nämnda stad ett gjuteri, som vann stort anseende under hans sons ledning. - 2. Peter V. d. ä., den föregåendes son. f. på 1460-talet i Nürnberg, d. 1529. öfvertog ledningen af gjuteriet 1487. Han utförde arbeten, gjutna i koppar eller mässing, för olika platser i Tyskland och mottog beställningar äfven från Ungern, Eöhmen och Polen. Som hans mästarprof omtalar traditionen en hänglykta i Lorenzokyrkan (1489). Det mest betydande verket från hans tidigare skede är ärkebiskop Ernsts af Sachsen grafmonument i Mag-deburgs domkyrka (1495), med den dödes bild