14 år. Där yrkes- eller fortsättningsskolor finnas, måste äfven barn mellan 14 och 17 år besöka dessa under 8 timmar i veckan. Ett statsuniversitet, University of Wisconsin, grundlades i Madison 1848; det hade 1919 682 professorer och 5;274 studenter. (Om dess betydande verksamhet på folkbildningens område se Universitetsutvidgning, sp. 1134.) En statens grufskola öppnades i Platteville 1908. Dessutom ha de skilda sekterna en rad colleges, t. ex. Carroll college (presbyterianer). Lawrence college (metodister), Concordia college (lutheraner), Milton college (adventister) o. a. Härtill komma flera privata högskolor, handels- och tekniska skolor samt 6 yrkesskolor för indianer. Författningen, som antogs 1848, har flera gånger undergått ändringar, senast 1908. Lagstiftande makten utöfvas af en senat (senate) på 33 medlemmar, valda för 4 år, och en församling (assembly) på 100 medlemmar, valda för 2 år. Af senatorerna omväljes hälften (alternativt 16 och 17) hvartannat år. Yalbara till representationen äro alla, som vistats inom staten minst ett år. Alla män of ver 21 år ha rösträtt. Utöfvande makten är uppdragen åt en för 2 år vald guvernör (governor). Till kongressen sänder W. 2 senatorer och 11 representanter. Hufvud-staden, där representationen hvartannat år sammanträder, är Madison (31,315 inv. 1917). Största staden är Milwaukee (445,008 inv. 1917). W. beboddes urspr. af algonkin- och dakotaindianer och var genom sitt läge mellan de stora sjöarna och öfre Mississippi sammanbindningslänk mellan franska Canada och Louisiana. De förste europeiske pionjärerna voro franska pälshandlare, som färdades uppför Ottawa, öfver sjöarna Huron och Michigan samt uppför Fox river och öfver vattendelaren mellan denna flod och floden Wisconsin, utför hvilken de kommo till Mississippi. Den förste h vi te man, som man vet ha beträdt W:s jord, var Jean Nicolet, en af Champlains agenter (1634). 1658-59 färdades pälshandlarna Kadisson och Grosseilliers, hvilka sedermera riktade Englands uppmärksamhet på Hudson-bay-länderna, längs södra stranden af öfre sjön och söderut till Mississippis bifloder. Kadissons dagbok omtalar en af honom besökt stor flod, som sannolikt var Mississippi. Pater Claude Allouez anlade 1665 en jesuitmission vid La Point och 1669 en annan vid stränderna af Green bay. Andra äldre resande i dessa trakter voro Louis Joliet och Marquette (1673) samt La Salle, Hennepin och Du Luth (1679-80). Under den följande tiden anlades flera handelsplatser, såsom Green bay, Prairie du Chien, Milwaukee och Portage. Äfven efter 1783 höllo engelska pälshandlare till i dessa trakter, och amerikanerna gjorde ej sin rätt till landet gällande förrän under kriget med England 1812-14, då de engelske pälshandlarna fördrefvos och Astor bildade sitt pälshandelskompani. Efter 1818 tillhörde W. territoriet Michigan och blef eget territorium 1836. Intill denna tid hade pälshandeln och bearbetningen af de 1825 upptäckta blymalmsfyndigheterna i sydvästra W. varit de förnämsta faktorerna i W:s utveckling; men nu började jordspekulationen sträcka sig äfven till dessa trakter, och immigranter strömmade dit, så att folkmängden mer än fördubblades 1836-40. Som egen stat upptogs W. i unionen 29 maj 1848. -- Litt.: Thwaites, "W. in three centuries" (1905), Howe, "W., an experiment in democracy" (1912), och Whitbeck, "Geography and industries of W." (1913). A. N-d. Visconte [-kå'n-], it., adelstitel, motsvarande fr. vicomte (se d. o.). Visconti [-kå'n-], lombardisk adlig familj, som fick sitt namn efter den befattning af vicegrefvar (lat. vice comites), som den innehade under ärkebiskoparna af Milano. Då lombardiska förbundet sönderföll i en mängd, mestadels enväldigt styrda småstater, grundlade ätten V., adelns mest framskjutna ledare, sin makt i kamp med ätten Della Torre, som stod i spetsen för folkpartiet. Grundläggaren af ättens glans var Ottone V. (d. 1295), som, sedan 1262 ärkebiskop af Milano, ryckte till sig makten efter segern vid Desio 1277 öfver den kejserlige vikarien Napoleone Della Torre. Ottones brorson Matteo I (f. 1250, d. 1322) vardt 1294 kejserlig vikarie, förjagades 1302, men lyckades under kejsar Henrik "VTLs tåg till Rom fördrifva Guido Della Torre, hvilken 1308-11 haft makten i Milano i egenskap af "capitano del popolo", och utnämndes ånyo till kejserlig vikarie. Hans son Galeazzo I, en tid herre öfver Piacenza och Cremona, inspärrades 1327 af kejsar Ludvig Bajraren i fängelse i Monza och dog kort efter sin frigifning 1328. Hans son Azzo (f. 1302, d. 1339) förmådde genom sin hofsamhet flera af de lombardiska städerna (Bergamo, Novara, Pavia, Vercelli, Cremona, Lodi, Piacenza, Brescia m. fl.) att underkasta sig hans välde. Han lät 1332 utnämna sig till herre öfver Milano på lifstid. Han efterträddes af sin farbroder Lucchino (f. 1287, d. 1349), som ökade sitt herravälde med Asti, Parma, Tor-tona och Guastalla. Dennes broder Giovanni (f. 1290, d. 1354), ärkebiskop af Milano sedan 1342, beundrare och gynnare af Petrarca, var herre üfven öfver Bologna (1350-54) och Genua (1353 -54). Hans broder Stefanos söner Matteo II (d. redan 1355, såsom det sades förgiftad af sina bröder), Galeazzo II (f. omkr. 1320, d. 1378) och Bernabó (f. 1319) hade under sina första år att kämpa emot en liga af norra Italiens härskare och förlorade därunder bl. a. Genua. Bröderna voro tappra, men gjorde sig hatade genom hårda utpressningar samt en grymhet och lastbarhet, som erinrade om det romerska kejsardömets. Galeazzo II grundlade likväl det ryktbara universitetet i Pavia (1361) och var Petrarcas gynnare. Hans son Giovanni Galeazzo (Gian Galeazzo), f. 1347, tillfångatog i maj 1385 sin farbroder Bernabó (hvilken han lät afrätta i dec. s. å.) och två af hans söner samt blef därigenom ensam herre öfver husets ansenliga besittningar. Med honom nådde familjen V. höjden af storhet och glans. Misstänksam, trolös, girig, men ännu mera äregirig, understödd af de förnämste condottieri, sträfvade han efter Silfvermynt med G. G. Viscontis bild.