att förvärfva herraväldet öfver Italien och var flera gånger nära att lyckas. 1395 köpte han titeln hertig af Milano af kejsar Wenzel för 100,000 floriner. Han ökade sitt välde med Verona, Vicenza, Padua, Belluno. Siena, Pisa, Perugia, Assisi och Bologna samt var nära att bemäktiga sig Florens, då han dog i pesten, 3 sept. 1402. Han inlade mycken förtjänst om konst och vetenskap. Han drog de berömdaste lärde till sitt hof. återställde universitetet i Piacenza, samlade ett präktigt bibliotek och stiftade en målar- och byggnadsakademi. Stora byggnadsverk påbörjades under hans regering, såsom domkyrkan i Milano, klostret Certosa vid Pavia och bron öfver Ticino vid sistnämnda stad. Han var gift först med Isabella af Frankrike (d. 1373), med hvilken han erhöll grefskapet Vertus i Champagne (däraf hans spenamn "conte di virtù"), och sedermera med sin kusin Caterina Visconti (d. 1404). Hans dotter med Isabella, Yalentina, blef gift med hertig Ludvig af Orleans, en förbindelse af framtida vikt, i det att hennes sonson, franske konungen Ludvig XII, fick arfsanspråk på Milano, hvilka i början af 1500-talet medförde så många förvecklingar i Europa. Han efterträddes som hertig af Milano af sin son Giovanni Maria (Giammaria), f. 1389, men denne måste dela arf v et med sin broder Filippo Maria, som fick Pavia och många andra städer, och faderns naturlige son Gabriele Maria, hvilken erhöll Cremona och Pisa. Till en början råkade hertigdömet i fullständig upplösning. Många förut underlydande städer gjorde sig fria, afträddes till andra suveräner eller kommo under egna härskare. Själfva Milano och Pavia hemsöktes af anarkien. Giammaria, feg och grym, dukade under för en sammansvärjning, 1412. Brodern Filippo Maria (f. 1391) efterträdde honom. Feg och grym, men äregirig, beslöt denne tyrann, - som var så rädd, att han darrade vid åskans dunder, - att återupprätta familjens makt. Liksom sin fader begagnade han sig af condottieri, och tack vare Carmagnolas militära skicklighet lyckades han återeröfra hela Lombardiet. Men Carmagnola blef ett mål för hertigens afund, måste fly och bildade sedermera en fruktansvärd liga emot honom. Hertigen nödgades bl. .a. af träda Brescia (1426) och Bergamo (1428) till Venezia. Under sina sista år låg han i krig med sin mag Francesco Sforza, som förbundit sig med Florens och Venezia. Filippo Maria afled 13 aug. 1447, den siste Visconti på Milanos tron. Flera bilinjer af ätten funnos, och några af dessa fortlefva ännu. Till en bilinje hörde Teobaldo V., f. 1210, d. 1276, påfve under namnet Gregorius X (se d. o.). Jfr Belgiojoso, "Il conte di Virtù" (2 bd, 1861). Seguso, "Bianca Filippo M. Visconti. V. e Francesco Sforza" (1877), och G. Romano, "Gian Galeazzo V. e gli eradi di Bernabó" (1891). Visconti. 1. Ennio Quirino V., italiensk arkeolog, tillhörande en från Genua härstammande romersk familj, f. l nov. 1751 i Rom, d. 7 febr. 1818. Hans fader, Giambattista Antonio V. (f. 1722, d. 1784), var prefekt öfver fornlämningarna i Rom och omnejd. I hemmet fick han en utmärkt uppfostran och röjde brådmogen öfverlägsenhet i en mängd vetenskapsgrenar. Han blef 1771 bibliotekarie i Vatikanen och 1787 konservator vid Kapitolinska museet. Förut hade han deltagit i det af fadern påbörjade verket Museo Pio-Clementino, af hvilket bd l utkom 1782, och utgaf ensam banden 2-7 (1787-1807). Andra arbeten af honom från denna tid äro Monumenti degli Scipioni (1785), behandlande fynden i Scipionernas 1780 upptäckta graf i Rom. Monumenti scritti del museo del signor Tommaso Jenkins (1787) samt Monumenti Gabini della Villa Pinciana (1797), en öfversikt af de af furst Borghese i ruinerna i Gabii funna fornlämningarna. Sedan fransmännen 1798 intagit Rom, utnämndes han till inrikesminister i Romerska republiken, men förmåddes snart att flytta till Frankrike, där han 1799 blef inspektor öfver samlingarna i Louvre och professor i arkeologi. 1803, då Denon blef generaldirektör vid museet, vardt V. konservator vid fornsakssamlingarna och medlem af Institutet. Han ordnade sin afdelning af museet och utgaf öfver densamma en katalog, hvars sista af honom ombesörjda uppl. utkom 1817 under titeln Description des antiques du Musée royal. Därjämte publicerade han Description des vases peints du Musée (1802) och Explication de la tapisserie de la reine Mathilde (1803). Därefter följde hans hufvudarbete, till hvilket Napoleon gaf honom väckelse och medel, Iconographie grecque (3 bd, 1808) och bd l (1817) af Iconographie romaine (forts, af A. Mongez, 4 bd, 1817-33). Kallad till England 1817 för att bedöma de af lord Elgin hemförda Parthenon-skulpturerna, utgaf han 1818 rörande dem Mémoire sur des ouvrages de sculptures du Parthénon etc. En fullständig uppl. (12 bd, 1818- 22) af hans skrifter, till hvilka af ven hör en mängd uppsatser i tidskrifter, särskildt i "Journal des savants", ombesörjdes af J. Labus. V. kan i genialitet ej mäta sig med Winckelmann; han vågade sig aldrig på mytologisk-filosofiska forskningar, utan höll sig till det rent yttre och konstnärliga af föremålen. Hans beskrifningar äro förträffliga och hans stilistiska förmåga stor. - 2. Louis Tullius Joachim V., den föregåendes son, arkitekt, f. 1791 i Rom, d. 1853 i Paris, var elev af Percier. Hans förnämsta verk var de tillbyggnader af Louvre, som förbundo detta slott med Tuilerierna, Helt och hållet hunno