819 Wiselius-Wisèn 820 Wiselius [-eliös], Samuel Iperuszoon, holländsk skådespelsförfattare och politisk skriftställare, f. 4 febr. 1769 i Amsterdam, d. 15 maj 1845 i Leiden, blef 1790 advokat, sedan köpman och var 1813-40 öfverpolischef i Amsterdam. Redan som gosse förvärfvade W. sig ovanlig beläsenhet i Hugo Grotius', Montesquieus och Kousseaus skrifter och lade som sjuttonårig grunden till sin först senare (1828) utg. politiska upplysningsskrift Tajereel van de staatkundige verlichting der Nederlanderen. Han var medlem af den revolutionära kommitté, som förberedde statshvälfningen 1795, och ställde sina krafter i den nya republikens tjänst. 1798 blef han meddirektör för stadsteatern ("de schouw-burg") i Amsterdam, och 1796-1804 var han medlem af kommittén för den ostindiska handeln. Sedan han efter republikens fall under det franska öfver-väldet lefvat i tillbakadragenhet, återfördes han af 1813 års händelser till det politiska lifvet och medverkade trots sina republikanska sympatier till uppbyggandet af det själfständiga konungariket Nederländerna. W. utgaí en afh. om Ostindiska kompaniet (1814), en essay öfver olika regeringsformer (1831) samt författade sex originaldramer, samlade i Mengel en loneelpoëzij (1818-21), i hvilka han, i opposition mot Shakspere, Schiller och Kotzebue, ville "gå en egen väg mellan det grekiska och det franska sorgespelet", af hvilka det äldsta, Polydorus (1812; tr. 1813), är riktadt mot Napoleons tyranni, ett annat, Walwais en Adelheid (1812), har till ämne rivaliteten i kärlek mellan Gustaf II Adolf och hans gunstling "Walwais", ett tredje. De dood van Karel, kroonprins van Spanje (1819), är ett försök att öfverträffa Schiller genom ett mera för scenen lämpadt drama. W:s popularitet som skådespelsdiktare blef af kort' varaktighet. Se lefnadsteckning af W:s mag P. van Limburg-Brouwer (1846). Jfr "Nieuw Nederlandsch biografisen woordenboek" (1912), W. Kloos i "Nieuwe Gids" (1909) och litteraturhistoriska arbeten af G. Kalff och J. Te Winkel. Hj. P-r. Wiseman OáYsmon], Nicholas Patrick, engelsk kardinal, f. 1802 af irländska föräldrar i Sevilla, d. 15 febr. 1865, kom vid 6 års ålder till England, där han 1808-18 erhöll skolundervisning i några romersk-katolska läroanstalter, hvarefter han afslutade sina studier i Collegium anglorum i Kom. Efter vid 22 års ålder vunnen teol. doktorsgrad anställdes han som professor i österländska språk vid universitetet i Eom och samtidigt som vice direktor för ofvannämnda kollegium, till hvars rektor han utnämndes 1829. Vid underrättelsen om den katoliserande puseyitiska Oxford-rörelsen genom besök i Rom af Newman och Froude 1833 återvände den lärde och rikt begåfvade mannen 1835 till England, uppfylld af glödande ifver att utnyttja traktarianismen ända till full anslutning till Rom. I propagandans intressen uppsatte han tre tidskriftsorgan, "Dublin review", "Ca-tholic magazine" och (London) "Tablet"; det sistnämnda utgör ännu i dag den romerska hierarkiens officiella organ i England. Mest framgång hade han, sedan han 1840 blifvit biskop och koad-jutor åt apostoliska vikarier. Genom sin smidighet underlättade han Newmans öfvergång 1845. 1847 framlade han för påfven ett förslag till fullständig återställelse af romerska kyrkan i England med den gamla kyrkliga indelningen i 12 biskopsstift, h vilket förslag Pius IX i ett 24 sept. 1850 utfärdadt "apostoliskt bref" godkände. Detta steg framkallade stor uppståndelse i England, och då samtidigt W. utnämndes till kardinal och som ärkebiskop af Westminster ställdes i spetsen för romerska kyrkan i England, ansåg sig regeringen böra inskrida mot de påfliga öfvergreppen och förbjöd genom den s. k. kyrkotitelbillen af 1851 antagandet af biskoplig titel lånad från någon ort inom Storbritanniens område, utan lagligen därtill läm-nadt samtycke. Nämnda bill blef dock utan politisk betydelse. W. bar fortfarande sin titel och fortsatte ostörd sin verksamhet genom att fastare organisera romerska kyrkan i England samt ytterligare stärka och utvidga romerska propagandan där. Han kom alltmer under Mannings inflytande. Bland W:s många utgifna skrifter må nämnas Fabiola (1850; "Fabiola eller katakombernas kyrka", 1862), Recollections of the last four popes (3 bd, 1853), Twelve lectures on the connection between science and revealed religion (2 bd, 1849; "Keligion och vetenskap", öfv. och delvis omarb. af K. F. Bergstedt, 1853). Biogr. af W. Ward (2:a uppl. 1900). Litt. till den religiösa krisen i England, se Y. Brilioth, "Nyanglikansk renässans" (1921). H. W. T. (Hj. H-t.) Wisén, Teodor, universitetslärare, språkforskare, f. 31 mars 1835 i Vissefjärda församling, Kalmar län, d. 15 febr. 1892 i Lund, blef student i Lund 1852, filos. doktor (primus) 1862 samt docent i grekiska språket och litteraturen s. å. Efter K. A. Hagbergs död (jan. 1864) förordnades W. att förestå professuren i nordiska språk, och 1865 utnämndes han till ord. innehafvare af detta ämbete. 1868 upprättades på hans förslag det nordisk-filologiska seminariet i Lund. Denna institution, som utöfvat ett synnerligen gagneligt inflytande, trädde i verksamhet 1869. 1876-77 var W. universitetets rektor, 1877-85 dess prorektor och från sistnämnda år till 1891, efter val och omval, ånyo rektor. 1868-72 var han ordf. i Akademiska föreningen, 1874-81 stadsfullmäktig i Lund samt 1879 --85 censor vid mogenhetspröfningarna inom läroverken. 1878 invaldes han i Svenska akad., där han 20 dec. s. å. tog inträde med Minnesteckning öfver Johan Erik Rydqvist (1879). - W:s första vetenskapliga arbete är hans gra-dualafh. De vi et usu particulæ wg apud Thucydidem (1862). Denna skrift belönades med filos. fakultetens pris och föranledde ofvannämnda docentförordnande. För nästan allt hvad W. sedermera författade valde han ämnena från de nordiska språkens, särskildt den norsk-isländska skaldepoesiens, och den nordiska mytologiens områden. Dit höra Hjeltesångerna i Sœmunds edda, 1. (1865), Om ordfognìngen i den äldre