833 Visirskifva-Visitation 834 Besökelsenimna. Visirskifva. Se Fö to gr af i, sp. 992. Visit (fr. visìte, af lat. vìsit?re, ofta se, besöka), kort besök, artighetsbesök, påhälsning. VisitantFnnor (fr. visitandines) 1. Besökelse-nunnornas orden kallas en af biskop Frans från Sales (se denne) och m:me de Chantal (se F r é m i o t) 1610 stiftad nunnekongregation för sjuk- och fattigvård, efter sin manlige stiftare äfven benämnd salesiarin-nornas orden, som 1618 omgestaltades till en orden med augustinregeln och stadfästes af påfven Paul V. Orden erhöll benämningen visitantinnornas orden därför, att dess medlemmar efter förebilden af Jungfru Marias besök (visitatio) hos Elisabet, Johannes döparens moder (Luk. l: 39), hade till sin egentliga uppgift att besöka fattiga och sjuka, hvartill sedan kom undervisning af kvinnlig ungdom. Ordens-dräkten var en svart enkel kåpa, en lång, svart slöja samt en svart pannbindel. Orden vann vidsträckt spridning. Redan vid Frans' från Sales död (1622) hade 13 ordenshus inrättats, och vid m:me de Chantals frånfälle (1641) hade 87 dylika tillkommit. Under 1700-talet hade den sin största utbredning med omkr. 200 kloster. 1910 räknade den 177 hus (mest med pensioner, hvaraf 142 i Europas alla länder utom Norden och Balkan) och omkr. 7,000 systrar. Ordens mest berömda medlem var den 1920 helgonförklarade Marguerite Alacoque (se d. o.), Sacré-coeur-kultens grundläggarinna. Se Heimbucher, "Orden und kongregationen", II (2:a uppl. 1907), É. Bou-gaud, "Francoise de Chantal" (fransk och tysk edition, 2:a uppl. 1910), "Kurze geschichte des ordens etc/' (anonym, Regensburg, 1910). Hj. H-t. Visitation (af lat. visit?tìo, besök), personligt besök i och för granskning, kontrollering, undersökning. - Kyrkovisitation är en af de viktigaste bland kyrkostyrelsens funktioner. Den afser personligt öfvervakande från kyrkostyrelsens sida af en lokalförsamlings kristliga och kyrkliga lif. Redan på 300-talet var det sed i Orientens kyrka, att biskoparna själfva eller af dem förordnade visiterade i sina stift. Hvad Västerlandet angår, betecknar ett konsiliebeslut i Tarragona 516 dylik visitation som ett gammalt bruk. Vi-sitationsinstitutet utbildades särskildt i frankiska kyrkan och låg Karl den store mycket om hjärtat. Längre fram under medeltiden råkade det i förfall. I främsta rummet bidrog därtill, att biskoparna blefvo världsliga furstar, som ofta saknade både håg, tid och förmåga att fylla biskoparnas andliga uppgifter. Yisitationerna öfverlätos af biskoparna till arkidiakonerna, och dessa betraktade dem snart nog som sin rättighet. Från 1200-talet gjordes upprepade försök att till biskoparna återvinna visitationsrätten och inskränka arkidia-konens rättigheter. Helt hade den biskopliga visitationen aldrig upphört. Enstaka nitiska bi-Tryckt den 27/7 21 skopar hade i detta afseende fyllt sin plikt. Bättre förhållanden inträdde emellertid först genom Tri-dentinska mötet (1545-63), som knöt visitationsrätten helt till biskopsämbetet och allvarligt inskärpte biskoparnas plikt att personligen visitera. Enligt gällande romersk-katolsk rätt visiterar de-kanen sitt distrikt eller dekanat i enlighet med af biskopen gifven instruktion, biskopen åter, antingen själf eller genom sin generalvikarie, hela stiftet, minst hvartannat år. Vid tiden för reformationens genomförande blefvo kyrkovisitationerna af djupt ingripande betydelse. Redan J. Gerson (d. 1429) hade kallat visitationen cardo totius reformationis ("hela reformationens dörrhake"), och detta besannade sig vid 1500-talets reformation. Visitationen betydde då detsamma som organisationen af ett nytt kyrkoväsen på evangelisk grund. Reformation och visitation blefvo växelbegrepp. Epokgörande och förebildlig blef kyrko- och skolvisitationen i Kur-Sachsen, 1527-29. På Luthers initiativ lät kurfursten föranstalta densamma. Visitatorerna följde en af Melanchthon författad, med förord af Luther försedd instruktion, "Unterricht der visitatoren an den pfarrherrn", ett bland de mera betydande och inflytelserika dokumenten från reformationstiden. Efter Kur-Sachsens förebild omorganiserades sedan kyrkoväsendet på en mängd ställen i Tyskland. Visitationen utfördes af en kommission af präster och lekmän - man kan säga, att konsistorierna framgått ur dessa kommissioner -, och den omfattade prästerskapets ämbetsutöfning, gudstjänstordning, kyrkotukt m. m. Äfven insattes präster till superintendenter för att utöfva uppsikt of ver hvar sitt distrikt. Ur dessa utomordentliga visitationer framväxte snart nog ett reguljärt evangeliskt visitationsinstitut. Visitationsplikten ålåg generalsuperintendent och superintendenter. Detta institut erhöll stor betydelse efter Trettioåriga kriget, men råkade sedan i förfall genom långt gående byråkratisering. Nytt lif fick det under den kyrkliga restaurationen på 1800-talet. Hvad Sverige angår, hade den biskopliga visitationen vid medeltidens slut icke försvunnit. Med ledning af biskop Hans Brasks re-gistratur kan man följa hans visitationsresor på 1520-talet. 1571 års kyrkoordning anknyter vid gammal tradition, när den föreskrifver, att biskoparna skola, samfälldt med en eller två skickliga klerker, en gång om året, när dem bäst är beläget, visitera i biskopsstiften och skola för sig och sitt följe ha sin prokuration i prästgårdarna, såsom vant är. Hade biskopen förfall, skulle han utskicka sin official eller prost jämte några andra goda män. Försök gjordes att efter kursachsiskt mönster anställa generalvisitationer, men dessa utföllo ganska snöpligt. 1540 föranstaltade Gustaf Vasa en dylik genom G. Normann. På grund af det berättigade missnöje den väckte bland befolkningen måste den afbrytas. 1595 började Abraham Angermannus sin visitation, som särskildt afsåg det sedliga tillståndet. Han måste emellertid 1596 af bry ta sin räfst. Hans barbariskt stränga metoder uppväckte allmän förbittring. De sedan gammalt brukliga biskopsvisitationerna blefvo en mäktig häfstång i storhetstidehvarfvets religiösa och sedliga uppfostringsarbete. Johannes Rudbeckius var 32 b. 27