summa, som genom förpantningen tillflöt svenska statskassan, möjliggjordes den nödvändiga myntrealisationen. Genom fördrag med Mecklenburg-Schwerin och Tyska riket 20 juni 1903 afstod Sverige äfven formellt från sin återlösningsrätt. Se C. Fr. Lundin, ”Wismars pantsättande till Mecklenburg-Schwerin” (1892), B. Schmidt, ”Der schwedisch-mecklenburgische pfandvertrag über stadt und herrschaft W.” (1901), och H. Witte, ”W. unter dem pfandvertrage 1803--1903. Festschrift zur hundertjahrfeier der wiedervereinigung W:s mit Mecklenburg” (1903), och C. Schröder, ”Die schwedische verpfandung W:s an Mecklenburg-Schwerin 1803” (i ”Jahrbücher etc. des Vereins für Mecklenburgische geschichte etc.”; 1912). A. N--d. L. W:son M. Wismarska tribunalet var en för Sveriges tyska besittningar gemensam öfverdomstol, sedan genom Westfaliska freden (1648) de hade upphört att såsom förut i likhet med de öfriga tyska staterna lyda under rikskammarrätten i Speier. Tribunalet började sin verksamhet 10 maj 1653 efter en preliminärinstruktion; i sept. 1656 stadfästes tribunalsordningen. De pommerska och bremen-verdenska ständerna egde presentationsrätt vid tillsättandet af lediga platser, med undantag af presidents- och vicepresidentsämbetena, som tillsattes af K. M:t. Assessorernas antal från Bremen-Verden och Pommern var lika stort. Provinserna aflönade ämbetsmännen. Enligt k. beslut 14 april 1802 flyttades tribunalet till Stralsund, där det hade sin första session 19 nov. s. å., men 12 jan. 1803 biföll K. M:t landtständernas begäran om tribunalets förflyttning till Greifswald, hvilken egde rum 23 juli s. å. Enligt den s. k. "Pommerska kommitténs" förslag beslöt K. M:t 17 sept. 1810, att namnet tribunal skulle utbytas emot Öfverappellationsrätt. Vismia, bot., ett släkte af träd och buskar, hörande till fam. Guttiferæ med omkr. 25 arter i tropiska Amerika. De vanligen fyrkantiga grenarna bära ofta stora blad, som äro glatta eller på undersidan grå- eller brunludna. Frukten är bär. Vismia-arterna innehålla gummiguttaartade ämnen. ^{G. L--m.} Vismut (lat. bismuthum). 1. Kem., ett sedan äldre tider bekant, men länge med antimon, bly och tenn förväxladt metalliskt grundämne, hvars natur af särskild metall upptäcktes först 1529 af Agricola. Namnet härstammar enligt E. v. Lippmann från det gamla tyska bergsmansspråket och hette urspr. wismât, "hvit massa" eller "hvit metall". Den är ett relativt sällsynt grundämne och förekommer dels gedigen, hufvudsakligen i Sachsen och Böhmen, dels som vismutglans (se d. o.). Bi₂ S₃, viktigast i Bolivia. I Sverige har vismut anträffats på flera ställen, t. ex. i Falu grufva, men endast som sällsynthet. I stort framställes metallen sedan början af 1800-talet. Ur malmer, innehållande gedigen metall, erhålles råvismut genom segring (se d. o.) i upphettade, lutande järnrör. Svafvelhaltiga malmer rostas, så att metallen öfverföres i oxid, hvilken antingen utlakas med saltsyra eller direkt reduceras till metall genom nedsmältning med kol. -- Vismut är en mycket spröd metall, af rödaktigt hvit färg och bladigt, grofkristalliniskt brott. Dess egentliga vikt är 9,8 och smältpunkt 270°. Den är alltså mera lättsmält än bly och ger med bly, tenn och kadmium legeringar, som smälta väsentligt under 100°, såsom Newtons metall, Roses metall, Woods metall (se dessa ord). Lipowitz' metall, 15 dlr vismut, 8 dlr bly, 4 dlr tenn och 4 dlr kadmium, utgör den eutektiska blandningen (se Legering, sp. 39) af dessa fyra metaller och har alltså den lägsta smältpunkten af alla sådana legeringar. Den smälter vid 60°. Vismut angripes föga af luft och vatten vid vanlig temperatur, men förbrinner vid glödning i luften till gul vismutoxid, Bi₂ O₃. I salpetersyra löses den lätt till nitrat, Bi (NO₃)₃, och i kungsvatten till klorid, Bi Cl₃. I sina föreningar är vismut nästan alltid 3-värdig och visar, i öfverensstämmelse med sin ställning i det periodiska systemet (se Grundämnen, sp. 436), släktskap med antimon, men är i motsats till denna en afgjordt basbildande metall. Atomvikten, som tecknas Bi, är 208,0. Vismutsalterna äro färglösa. De lösliga, t. ex. klorid och nitrat, sönderdelas af vatten (jfr Hydrolys), hvarvid bildas fri syra och basiska salter, vanligen i form af hvita, kristalliniska fällningar, jfr Vismuthvitt. Det viktigaste vismutsaltet är vismutnitrat, Bi (NO₃)₃ + 5H₂O, som framställes genom lösning af metallen i salpetersyra, och bildar stora färglösa kristaller. Om en koncentrerad lösning häraf blandas med vatten, uppstår en hvit fällning af det basiska saltet BiO . NO₃ + H₂O, som vid behandling med en större mängd vatten ger ännu starkare basiska nitrat. Basiskt vismutnitrat (af något växlande sammansättning) benämndes förr magisterium bismuthi, numera subnitras bismuticus. I egenskap af mildt verkande adstringens och desinfektionsmedel har det stor användning som läkemedel vid mag- och tarmsjukdomar, särskildt diarré. Liknande egenskaper och användning har äfven ett basiskt salicylsyradt salt af vismut, subsalicylas bismuticus, medan basisk gallussyrad vismut, subgallas bismuticus, ett grågult pulver, under namn af dermatol, används vid sårbehandling och mot hudsjukdomar. Dermatol nyttjas äfven invärtes såsom föregående preparat. Liknande utvärtes användning ha vidare tribromfenolvismut, tribromphenolas bismuticus l. xeroform, ett gult pulver, samt vismutoxijodidgallat l. airol, ett grått pulver. Lösliga vismutsalter, införda i blodet, äro mycket giftiga, medan de efter intagning vanligen äro särdeles oskyldiga. Öfver hufvud har vismut sin största användning till framställning af läkemedel, och endast mindre mängder förbrukas till ofvannämnda legeringar, hvarjämte vismutoxid begagnas vid förgyllning af porslin. 2. Fys. Vismut ändrar sitt elektriska motstånd (se d. o.) i ett magnetiskt fält. Man brukar ofta begagna denna egenskap för uppmätning af styrkan hos magnetfält. För detta ändamål används en bifilärt lindad flack spiral af vismuttråd, som placeras i magnetfältet samt medelst ledningstrådar förbindes med en Wheatstones brygga (se Elektriska mätningar, sp. 300), så att dess motstånd kan bestämmas. Denna metod egnar sig för magnetfält af ungefär t. o. m. styrkan 2,000 Gauss till större styrkor. Metoden är icke synnerligen noggrann, emedan effekten är i hög