ludzkich (Om det mänskliga förnuftets karaktärsdrag, 1837; ny uppl. 1884), men sedan öfvergick han till polsk litteraturforskning: Pomniki historji i literatury polskiej (4 dir, 1835--36) och Historja litteratury polskiij (9 dir, 1840--57). Efter oroligheterna i Galizien flyttade han till utlandet 1847. Hans filosofiska studie om s j älf uppfostran, Mysli o uksztalceniu samego sieoie, utgafs 1873 jämte biografi af L. Niesiolowski. A--d J. Vit. Sammansättningar därmed: Vita bandet, Vita bergen o. s. v. Se Hvita bandet, Hvita bergen o. s. v. Wit, Jacob de, holländsk målare. Se D e W i t, sp. 273. Vita, lat., lif, lefnad, vandel; lefnadsteckning. -- Vita anteacta, föregående lefnadsförhållanden eller vandel. -- Vita brevis, ars longa. Se Ars. -- Vita cleri evangelium populi, prästerskapets lefverne är menighetens evangelium. -- Vita lis, lifvet är en strid. -- Vitam impendere vero, egna sitt lif åt sanningen (Juvenalis IV: 91). -- Vita somnium breve, lifvet är en kort dröm. Vitaby, socken. Se Hvitaby. Vitaceæ, Ampelideæ, Ampelidaceæ, Sarmentaceæ, Vinfamiljen, bot., växtfamilj af ser. Rhamnales. Blommorna äro två-könade eller enkönade, 4--5-taliga med 2-talig pistill, med vanligen undersittande hylle. Mellan ståndarna och pistillen finns ett skifformigt, 4-5-deladt nektarium. Frukten är ett bär. Hithörande växter äro till största delen buskar, som klättra med klangen, hvilka äro motsatta bladen. Samma plats ha blomställningarna. Blommorna äro små, grönaktiga. Vinfamiljens omkr. 450 arter förekomma i tropiska och tempererade länder. Mest bekant är vinrankan (se d. o.) och några andra Vitis-arter med ätliga frukter (se Vitis). Som prydnadsväxter odlas vildvin (Ampelopsis 1. Parthenocissus, se d. o.) och Cissus-arter med vackert bladverk. G. L--m. Vitæ non scholæ discimus, lat., vanligt, men oriktigt citat från Seneca. Se Non scholæ, sed vitæ discimus. Vita Katerine (Katherinæ), Sveriges första tryckta bok. Se Boktryckarkonst, sp. 973 och pl. till denna art., samt Ghotan, sp. 1114. Vital, Vital- (lat. vitalis, af vita, lif), lifs-, som hör till eller kännetecknar lifvet; som tjänar till lifvets bevarande; som är orsak till lif vet; maktpåliggande, i främsta rummet viktig (t. ex. vital fråga). -- Vital lungkapacitet och vital medelställning. Se Spirometer. -- Vitalitet, lifsduglighet, lifskraftighet. Vitalianer l. Vitaliebröder, på svenska vanligen Fetaliebröder, kallades de sjöröfvare, som i slutet af 1300- och början af 1400-talen massvis uppträdde i Östersjön och Nordsjön. Namnet härstammar som en beteckning på sjöröfvare i allmänhet sannolikt från hundraårskriget mellan Frankrike och England, men har af senare historiker med orätt ansetts syfta på sjöröfvarnas roll i kriget mellan drottning Margareta och det mecklenburgska hertighuset, där de bl. a. bidrogo att undsätta det af drottningens folk belägrade Stockholm med lifsmedel ("fetalie"). Medan drottningen efter slaget vid Åsle 1389 kommit i besittning af nästan hela Sverige, försvarades Stockholm för den fångne konung Albrekts räkning af den tyska besättningen och det till öfvervägande del tyska borgerskapet. Den sedan länge rådande spänningen mellan stadens tyska och svenska element kom nu till utbrott i de s. k. Käpplingemorden. Tyskarna, som kanske med rätta misstänkte svenskarna för stämplingar med drottningen, bildade ett sällskap, kalladt hättebröderna efter hufvudbonaden, hvilket på olika sätt trakasserade svenskarna och till slut formligen sammansvor sig med slottsbesättningen till dessas fördärf. 14 juni 1389 grepos förrädiskt de förnämste svenske rådsmedlemmarna på rådstugan, fördes till slottet och underkastades tortyr. Dagen därpå blefvo tre af dem brända, och natten till Helga lekama dag (17 juni) fördes de öfriga bundna till Käpplingeholmen (nuv. Blasieholmen) och instängdes i ett trähus, som antändes. Öfver 300 svenska borgare utvisades ur Stockholm. Illgärningsmännen måste sedermera, enligt legenden, på en höjd på Södermalm uppsätta tre minnesstenar öfver offren. (I själfva verket restes de tre stenarna l. pelarna i början af 1500-talet af en borgare i Stockholm till minne af Kristi pina [jfr Kalvarieberg], den bortersta, hvilken numera ensam finns kvar, lika långt från rådhuset som Golgata från Pontius Pilatus' palats. Denna pelare, efter hvilken Pelarbacken vid Katarina kyrka bär sitt namn, hade länge legat förgäten, kullfallen med bildsidan nedåt, då den 1850 upptäcktes, infattades i en järnram med bakstycke af järn och 1851 af Vitt. hist. o. ant. akad. restes vid Götgatan så nära Pelarbacken som möjligt; se fig. Red.)

Den s. k. Käpplingestenen, rest i Katarina församling, Stockholm.

Sedan drottningens folk börjat belägra Stockholm, förklarade de mecklenburgske hertigarna och städerna Rostock och Wismar 1391 sina hamnar öppna för hvar och en, som "på eget äfventyr ville skada Danmarks rike". Redan s. å. fylldes Östersjön af sjöröfvare, som själfva tillade sig namnet "vitalianer". Till stor del anfördes de af mecklenburgska adelsmän, bland hvilka Arent Styke (se d. o.) och Klaus Mylies särskildt framträda. Då