Margareta så godt som saknade flotta, kunde vitalianerna gång på gång undsätta Stockholm, 1393 plundra Bergen och 1394 eröfra Gottland. Snart nog började de emellertid rikta sina kaperier mot vän och fiende utan åtskillnad med en för hansestäderna så fördärflig verkan, att dessa måste ingripa för att åstadkomma fred. 1395 slöts under hanseatisk bemedling fördraget på Lindholm, genom hvilket Albrekt frigafs och Stockholm som pant för den aftalade lösesumman lämnades åt städerna för tre års tid, men vitalianerna fortsatte med endast ökad vildhet sina röfverier, nu uppträdande under fältropet "Guds vänner och allas fiender". Deras förnämsta tillhåll blef nu dels finska kusten, där Knut Bosson (se d. o.) på Åbo slott gaf dem skydd, dels Gottland, där hertig Erik af Mecklenburg och efter hans död Sven Sture (se Sture 5) blefvo deras höfdingar. Ändtligen bröts deras makt i Östersjön genom Gottlands eröfring af Tyska orden 1398 (se Gottland, sp. 27), hvarefter såväl Sven Sture och Arent Styke som Knut Bosson s. å. måste underkasta sig Margareta. Däremot fortsatte sjöröfveriet ännu länge i Nordsjön, där det särskildt tagit fart efter 1395 och gynnades genom vitalianernas inblandning i inbördes fejder i Friesland. Bland deras ledare på dessa farvatten förvärfvade i synnerhet Klaus Störtebecker ryktbarhet som en äfventyrarhjälte, hvilkens bedrifter blefvo ett kärt ämne både för folkvisan och för senare tiders romantiska diktning. Hamburgarnas seger 1401 vid Helgoland öfver Störtebecker, som blef tillfångatagen och afrättad, åvägabragte blott en kort tids lugn; röfvarlifvet fortsatte in på 1430-talet. -- I Östersjön uppdöko vitalianerna ånyo under kriget mellan Erik af Pommern och grefvarna af Holstein (fr. 1416), då de senare liksom fordom mecklenburgarna öppnade sina hamnar för kapare. Ett beryktadt sjöröfvardåd från detta krig är Bergens ödeläggelse 1429 af Bartolomeus Voet. Senare blef under konung Eriks vistelse på Gottland (1438--49) denna ö ånyo ett tillhåll för vitalianer. Först efter Eriks fördrifning försvinner det ryktbara namnet vitalianer. S. E-m. Vitalianus, påfve 657-672, f. i Kampanien, är föga känd och af ringa betydelse. I den häftiga monoteletiska striden, som då pågick, intog påfven, kejsaren till behag, en passiv ställning. Den ständiga striden mellan episkopatet och papatet störde äfven V:s lugn. Då V. afsatte och bannlyste biskop Maurus af Ravenna, som icke ville böja sig under påfvens primat, bannlyste Maurus i sin tur påfven och satt kvar på sin biskopsstol. J- P- Vit?liebröder. Se V i t a l i a n e r. Vitalis, helgon, enligt legenden aposteln Petrus' lärjunge, tjänade under Nero som officer, kastades i en graf och dödades med klubbor. V. är skyddspatron för åtskilliga städer, bl. a. Ravenna och Toled_o. Vitalis, pseudonym för skalden Erik Sjöberg (se d. o., sp. 776). Vitalism (af lat. vita, lif), filos., den naturfilosofiska åsikt, som anser, att den lefvande, organiska verkligheten ej kan förklaras såsom den oorganiska genom blott fysikalisk-kemiska (mekaniska) orsaker, utan förutsätter särskilda lifskrafter, som ge de fysikaliskt kemiska krafterna deras rikt- ning vid uppbyggandet af de lefvande organismerna. Den äldre naturfilosofien var under Ari-stoteles' inflytande vitalistisk. Mot dess grunduppfattning uppträdde Cartesius med sin fordran, att all kroppslig verklighet skulle förklaras rent mekaniskt. Antagandet af en lifskraft till förklaring af de organiska företeelserna hotade också att förlama den fysiologiska forskningen på samma sätt som teorien om de olika själsförmögenheterna länge hindrat psykologiens utveckling. Lotze kritiserade därför skarpt den vitalistiska teorien (i "Lebens-kraft", Wagners "Handwörterbuch der physiolo-gie", 1842), och flertalet nutida fysiologer och biologer vill ej veta af någon sådan begränsning för den mekaniska naturförklaringen, som vitalismen skulle innebära. Men å andra sidan har ock i våra dagar uppstått en neovitalism (ny-vitalism), som anser, att ärftligheten, regenerationen af förlorade organ, likartade organiska formers uppkomst under olika förutsättningar m. m. ej låta sig förklaras, utan att man antar särskilda teleologiskt verkande krafter, "dominanter" eller "entelechier", som taga de mekaniska krafterna i sin tjänst för organiska uppgifter. I Frankrike förfäktas en sådan åsikt af Bergson (i "L'évolu-tion créatrice", 1907), i England af sir Oliver Lodge (i "Life and matter") och i Tyskland af H. Driesch (i "Der vitalismus als geschichte und als lehre", 1905, och "Philosophie des orga-nischen", 2 bd, 1909). Psykovitalister, hvilka fatta lifskraften som något psykiskt, äro Pauly, Francé, Erhardt, Ad. Wagner, Bunge m. fl. Se Erhardt, "Mechanismus und teleologie" (1890), och Schneider, "Vitalismus" (1903). S-e. Vitalistisk, som ansluter sig till vitalismen (se d. o.). Vitalitet (se Vital), lifsduglighet, lifskraft; bot., egenskapen hos frön, lökar m. m. att i hvi-lande tillstånd bevara sin lifskraft under längre eller kortare tid. Af hög vitalitet utmärkas de hårdskaliga fröna af många leguminoser, konvol-vulacéer, Canna, Nelumbo m. fl. Låg vitalitet ha däremot popplarnas och pilarnas frön, som efter ett par veckor förlora sin groningsförmåga. Vitaliteten är beroende af yttre faktorer. Frön, som ligga i jorden, kunna förbli grobara under lång tid. På uppgräfd jord uppkommer därför ofta en vegetation, som är olika omgifningens. I en trädgård i Djursholm uppträdde åkerogräset Sinapis arvensis i stor mängd på uppgräfd jord; växten fanns ej annorstädes i trädgården. Dess frön hade legat hvilande i jorden sedan 20 år, då platsen utgjordes af åker. Uppgifter, att hvete och majs, som legat i mumiekistor, s. k. mumiehvete, eller inkagrafvar sedan ett par tusen år, visat sig grobara, bero på bedrägeri. Det är ej heller of verens-stammande med verkligheten att, som många tro, råkaffe bibehåller sin grobarhet länge och kan bringas till groning genom kokning i vatten. "Gro-ningen" består däri, att den svällande fröhvitan pressar ut det lilla rotliknande embryot. I verkligheten är kaffebönans vitalitet ganska låg. G. L-m. Vitaminer (lat. vita, lif, och amin, se d. o.), fysiol., en del för kroppen nödvändiga ämnen, som förekomma i de flesta af våra vanliga födoämnen, men som ej kunna räknas till någon af de bekanta näringsämnesgrupperna ägghvita, fett eller kol-