873 Vitrifikation-Vits 874 Vitrifikation (af lat. m'trum, glas, och fafcere, göra), förglasning. Vitr?na, zool., ett släkte, tillhörande lungsnäc-korna, med tunt, halfgenomskinligt skal; hithörande arter lefva på fuktiga ställen. Se Grönland, sp. 499. Vitrine [-tr?n], fr. (af lat. vi'trum, glas), glas-täckt låda eller skåp, monter, för utställning af konstföremål, mynt, medaljer o. s. v. Vitringa [fi^ri^ch?], Campegius, holländsk teolog, f. 1659 i Leeuwarden, d. 1722 i Franeker, var lärjunge af J. Coccejus och blef professor vid universitetet i Franeker i orientaliska språk 1681 och i teologi 1683. Hans förnämsta, ännu i vår tid studerade arbeten äro Commentarius in librum prophetiarum Jesairæ (2 bd föl.. 1714-20) och De synagoga vetere (1696; 2:a uppl. 1726). H. A. Vitri?l (af lat. vi'lrum, glas) benämnes i allmänhet tunga metallers sulfat för sitt glaslik-nande utseendes skull. Man skiljer mellan grön vitriol 1. ferrosulfat (järnvitriol), hvit vitriol 1. zinksulfat och 6la vitriol 1. kopparsulfat. Se vidare Järnvitriol. Kopparvitriol och Zink. P. T. C. Vitri?lplja. fcem. Se Svafvelsyra, sp. 805. Vitr?vius (M a r c u s V. P o 11 i o), romersk byggmästare och ingenjör, lefde under Julius Cæsar och Augustus. hvilka han tjänade som byggnadsingenjör och arkitekt. Genom förmedling af kejsarens syster Octavia synes han ha erhållit medel (en pension) till att föra ett bekym-merfritt lif och egna sig åt författarskap i arkitekturen. Han skref och utgaf - förmodligen omkr. 14 f. Kr. - tio, kejsaren tillegnade böcker De architectura, af sedda att innehålla fullständig handledning för arkitekter och ingenjörer. För dessa ställer han målet synnerligen högt och fordrar af teknikern allsidiga kunskaper. Själf synes han. oaktadt flitigt studium af grekiska verk och sin egen erfarenhet, dock ej representera höjden af teknisk utbildning, åtminstone sådan han fattar den. Det kan likväl beträffande hans arbete erinras, att de brister detsamma har i ej oväsentlig mån torde bero på den mindre lyckliga framställningen, hvilken är ganska ojämn och på vissa ställen dunkel samt rör sig med svår-fattliga tekniska termer. Yerket (l:a uppl. af detsamma utkom i Eom 1486; kritisk uppl. af Kose och Müller-Strübing 1867) har emellertid stor betydelse, såsom i sitt slag det enda. som vi från forntiden ega. och emedan det inverkat på den senare byggnadskonsten (jfr M o d y l och Pe l a r o r d n in g, sp. 966). Det omfattar två hufvuddelar: böckerna l-7 om byggnadskonsten, dess grunder och omfattning, material, tempelarkitektur, pelarordningarna. offentliga byggnader och platser, enskilda byggnader i staden och på landet samt det dekorativa; vidare böckerna 8- 10 om vattenledningar och sol-ur samt mekanik med maskinlära. De teckningar, som åtföljde skriften, ha tyvärr gått förlorade. Kedan tidigt synes ett utdrag af V:s verk, De diversis fabricis architectonicœ, ha utkommit. Han begagnades af Plinius d. ä. och Palladius, hvilket jämte handskrifternas ålder (800- och 1000-talen) vittnar mot det paradoxa påstående, som på 1850-talet framkom, nämligen att Y;s skrift skulle vara för- fattad i en senare tid af sedermera påfven Sylvester II (d. 1003). R. Tdh.* Vitry [-tr?], Philippe de (Philippus de Yitriaco), fransk tonsättare, f. omkr. 1290 i Vitry (-le-brülé), d. 1361 som biskop i Meaux, var jämte Guillaume de Machault (se denne) främste uppodlare i Frankrike af den mer frigjorda kontrapunktiken och fastställde i betydlig mån praxis för nottecknen i mensuralmusiken. Af hans kompositioner finns intet i behåll. Vitry [-tr?], Nicolas de L'Hópital, markis, sedermera hertig de V., fransk marskalk, f. 1581. d. 1644, efterträdde 1611 sin fader som kapten för konungens lifvakt. slöt sig nära till Ludvig XIILs gunstling Luynes och åtog sig uppdraget att arrestera den för konungen förhatlige marskalk d'Ancre. V. dödade denne i Louvre med tre pistolskott (1617) och fick för denna ill-bragd marskalksstafven. Han deltog sedermera i kriget emot hugenotterna och utnämndes 1631 till guvernör of ver Provence. För sin godtycklighet hölls han af Eichelieu sedan 1637 inspärrad i Bastiljen, frigafs efter kardinalens död (1642) och blef 1644 hertig och pär. Vitry-en-Perthois [vitrì äpertwa']. Se Vitry-le-Franpois. Vitry-le-brulé [vitr? le bryl?]. Se Vitry-1 e-F r a ne o is. Vitry-le-Francois [vitr? lo frä's<üa], stad i franska dep. Marne, vid floden Marne, som där upptar Ornain och Rhenkanalen, 32 km. s. ö. om Chålons-sur-Marne. 8,511 inv. (1911). Staden förstördes 1544 af kejsar Karl V, men återuppbyggdes af Frans I, efter hvilken den fick sitt tillnamn. Dess fästningsverk slopades 1896. Staden bombarderades under Världskriget 14 okt. 1916 af tyska flygare. - 5 km. n. ö. om V., vid Saulx, ligger V.-le-brülé [le bryl?] 1. V.-en-Perthois [-?pertwa7], en fordom betydande stad. som brändes af Ludvig VII 1143 och nu är blott en liten by på omkr. 800 inv. A. N-d. Vitry-sur-Seine [vitr? syr san], stad i franska dep. Seine, sydlig förstad till Paris, belägen nära floden Seines vänstra strand. 14,969 inv. (1911). I närheten brytning af byggnadssten. Berömd plantskola. A. N-d. VitrÖS (fr. vitreux, af lat. viftrum, glas), glasartad. Vits (ty. witz, eg. vett, kvickhet), ordlek; kvickhet (ordet nyttjas i svenskan i allmänhet blott om sådan kvickhet, som uppstår genom bruk af fonems flertydighet eller förändringar af själfva ljuden i ett fonem). Om vitsens karaktär, olika arter o. s. v. har flertalet af de författare skrifvit, som behandlat det komiska (t. ex. T. Lipps i "Komik und humor", 1898, K. Fischer, "Über den witz", 1889, Jean Paul och Fr. Vischer). En alldeles ny behandling har vitsen erhållit i patologen S. Freuds arbete "Der witz und seine beziehung zum unbewussten" (1905; 2:a uppl. 1912), hvars framställning här refereras. Vitsens teknik uppvisar ett flertal olika tillvägagångssätt. En typ representeras af sådana bildningar som Heines: Rothschild behandlade mig "ganz famillionär", d. v. s. helt familjärt, så långt nu en miljonär sträcker sig i den vägen, där det nybildade ordet, i sig själf obegripligt,