i sammanhanget verkat sinnrikt och roande på grund af, att den skildring och det omdöme, som ges, fått en ny och öfverraskande form, som i sin förtätning väcker skratt. Likartade äro vitsnamnen Cleopold på konung Leopold af Belgien på grund af hans förhållande till danserskan Cleo, och m:me de Maintenant (fr. maintenant = nu) på m:me de Maintenon. I dessa fall skapas ett ”blandord”, och Freud för typen till hufvudgruppen koncentrationsvitsar. Till denna hör äfven en annan typ: ”jag har rest tête-à-bête med honom”, d. v. s. tête-à-tête med honom, som är bête (= fårskalle); ”han har en stor framtid bakom sig”, d. v. s. ”har haft lysande utsikter, men försummat att förverkliga sina möjligheter”. Den första typen kallar Freud koncentration med ersättning, den andra koncentration med modifikation. -- En annan hufvudtyp bildas af vitsar, som bestå i samma fonems, ords och uttrycks olika användning, t. ex.: hvilken modig man Michelsen är! -- Ja, och hvilken mickel sen!; eifersucht ist eine leidenschaft, die mit eifer sucht was leiden schafft; en landtjunkare for icke in till staden oftare, än där hölls någon fête, hvarför det sades, när man såg honom där: så, nu är det fä’t i stan igen; en särskild underafdelning bilda sådana vitsar, där icke exakt samma material föreligger, såsom i det bekanta italienska uttrycket traduttore--traditore! (= öfversättare -- förrädare); som en annan kan man räkna de vitsar, i hvilka det flertydda ordet är dels (tonlöst) biord, dels hufvudord: har du tagit ett bad? -- Hur så? Fattas det ett? (taga = stjäla). Hit höra vidare sådana vitsar, som bestå af i ordets ursprungliga mening direkt tvetydiga uttryck; person- eller ortnamn, som äfven ha appellativ betydelse: ”jag tror Baggen [person med namnet Bagge] stångas”; en svensk kyrkoherde är vigd vid två fruar, nämligen kyrkoherden i Fru Alstad; ord med dels egentlig, dels bildlig betydelse: blir det förbud, tänker jag bränna hemma! Har du panna till det?; ännu flera arter inom hufvudgruppen skulle kunna nämnas. Alla dessa vitsar ha det gemensamma draget att vara förkortningar. Helt annorlunda äro förskjutningsvitsarna, hvilkas kännetecken är, att den ursprungliga tankegången blir förskjuten till följd af en endast skenbart logisk fortsättning. T. ex.: en student viggar en större penningsumma under bedyranden om sin nöd. Långifvaren finner honom samma dag äta en yppig måltid med ostron och champagne, förebrår honom förargadt detta och får svaret: Jag förstår er inte. När jag är utan pengar, kan jag inte äta ostron och dricka champagne, nu när jag har pengar, får jag inte äta ostron och dricka champagne. När i all sin dar vill Ni då, att jag ska äta ostron och dricka champagne? -- En hästhandlare anbefaller en ridhäst till köps med orden: om Ni tar den här och rider hemifrån klockan fyra på morgonen, så är Ni i Pressburg redan half sju. Svar: hvad skall jag göra i Pressburg half sju på morgonen? -- Absurditetsvitsarna kunna kortast karakteriseras som yttranden, hvilka tyckas vara rena idiotien, vansinnet, men som tjäna till att afslöja ett skenbart djupsinnigt yttrande, t. ex. i Kellgrens ”Dumboms lefverne”: <poem> På sina resor han förnam, hur vist försynens nåd reglerat, som floder öfver allt placerat, där stora städer stryka fram. </poem> Denna absurditet parodierar likartade, enfaldigt uttryckta tankegångar om försynens nåd och vishet. Hvad Freud kallar unifìeringsvitsar består i, att en likhet, en enhet oväntadt framställes genom två olikheters sammanföring under en gemensam synpunkt, t. ex. Lichtenbergs: januari är den månad, då man tillönskar sina goda vänner åtskilligt godt, och de öfriga månaderna de, då dessa önskningar ej gå i uppfyllelse. De riposterande vitsarna, genom hvilka man icke blott afvärjer en stöt, utan på samma gång utdelar en sådan, höra ofta hit, t. ex.: Serenissimus får se en man i hopen, som mycket liknar honom själf, och frågar honom: din mor har väl tjänat på slottet? Svar: nej, durchlaucht, men min far. -- Genom att öfverraskande framställa något som dettas motsats (ironi) kan man framkalla en vits, t. ex. Heines: denna kvinna liknar i flera hänseenden Venus från Melos: hon är också synnerligen gammal, har icke heller några tänder, men väl enstaka hvita fläckar på sin kropps gula yta. Samtliga nu nämnda arter (förskjutnings-, absurditets-, unifierings- och motsatsvitsar) m. fl., i fråga om hvilka vitsen icke är bunden vid själfva fonemet, kunna sammanfattas under rubriken indirekt framställning. Vitsarna äro till sitt syfte antingen harmlösa (Vischer: abstrakta) eller tendentiösa. De sistnämnda äro antingen obscena, aggressiva, cyniska eller skeptiska. Med hänsyn till den tendentiösa vitsen, särskildt den obscena, är det anmärkningsvärdt, att vitsens skrattverkan ingalunda står i något förhållande till dess så att säga tekniska värde, utan beror på styrkan af de lustkänslor, som utlösas genom den. Den muntligt framförda vitsen hämtar en mycket stor del af sin verkan från situationen och kommer därför aldrig till sin rätt vid omberättning. Lustkänslan vid tendensvitsen uppstår därigenom, att en tendens tillfredsställes, hvilket icke på annat sätt kunnat ske, vare sig att hindret är yttre (t. ex. man vågar icke reta en mäktigare) eller inre (t. ex. man är för fin att tillgripa invektiv). Tendenslösa vitsar, som till en mycket stor del äro aktuella och därför hastigt mista sin effekt och fullkomligt glömmas, uppstå ur människornas behof att vinna nöje ur sitt tankearbete, hvilket sker genom att afvika från tankebanorna och liksom barnen följa ljudförbindelserna, genom att frigöra sig från förståndets herravälde och leka med språkmaterialet. Den teknik, som man brukar för att skapa vitsar, är medel att trygga sig mot kritik, därför att man leker med ord och ger fritt lopp åt det oförståndiga. Man säger, att en person "gör" vitsar, men i flertalet fall åtminstone märker man, att vitsen har karaktären af ett infall, som man själf ögonblicket förut icke anar; det står icke alltid till förfogande, då man önskar det, men inställer sig ibland, då man ej vill det; det uppstår vid ett slags intellektuell afspänning. Freud antar, att det arbete, som föregår vitsens framträde, eger rum i det omedvetna, hvilket ju är den infantila typen för