- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 32. Werth - Väderkvarn /
875-876

(1921) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vits ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

i sammanhanget verkat sinnrikt och roande på
grund af, att den skildring och det omdöme, som
ges, fått en ny och öfverraskande form, som i
sin förtätning väcker skratt. Likartade äro
vitsnamnen Cleopold på konung Leopold af Belgien
på grund af hans förhållande till danserskan
Cleo, och m:me de Maintenant (fr. maintenant =
nu) på m:me de Maintenon. I dessa fall skapas
ett ”blandord”, och Freud för typen till
hufvudgruppen koncentrationsvitsar. Till denna hör
äfven en annan typ: ”jag har rest tête-à-bête
med honom”, d. v. s. tête-à-tête med honom,
som är bête (= fårskalle); ”han har en stor
framtid bakom sig”, d. v. s. ”har haft lysande
utsikter, men försummat att förverkliga sina
möjligheter”. Den första typen kallar Freud
koncentration med ersättning, den andra koncentration
med modifikation. – En annan hufvudtyp
bildas af vitsar, som bestå i samma fonems, ords
och uttrycks olika användning, t. ex.: hvilken
modig man Michelsen är! – Ja, och hvilken
mickel sen!; eifersucht ist eine leidenschaft,
die mit eifer sucht was leiden schafft; en
landtjunkare for icke in till staden oftare, än där
hölls någon fête, hvarför det sades, när man såg
honom där: så, nu är det fä’t i stan igen; en
särskild underafdelning bilda sådana vitsar, där
icke exakt samma material föreligger, såsom i det
bekanta italienska uttrycket traduttore–traditore!
(= öfversättare – förrädare); som en annan kan
man räkna de vitsar, i hvilka det flertydda ordet
är dels (tonlöst) biord, dels hufvudord: har du
tagit ett bad? – Hur så? Fattas det ett? (taga
= stjäla). Hit höra vidare sådana vitsar, som
bestå af i ordets ursprungliga mening direkt
tvetydiga uttryck; person- eller ortnamn, som äfven
ha appellativ betydelse: ”jag tror Baggen [person
med namnet Bagge] stångas”; en svensk
kyrkoherde är vigd vid två fruar, nämligen kyrkoherden
i Fru Alstad; ord med dels egentlig, dels
bildlig betydelse: blir det förbud, tänker jag
bränna hemma! Har du panna till det?; ännu
flera arter inom hufvudgruppen skulle kunna
nämnas. Alla dessa vitsar ha det gemensamma
draget att vara förkortningar. Helt annorlunda äro
förskjutningsvitsarna, hvilkas kännetecken är, att den
ursprungliga tankegången blir förskjuten till följd
af en endast skenbart logisk fortsättning. T. ex.:
en student viggar en större penningsumma under
bedyranden om sin nöd. Långifvaren finner
honom samma dag äta en yppig måltid med ostron
och champagne, förebrår honom förargadt detta
och får svaret: Jag förstår er inte. När jag är
utan pengar, kan jag inte äta ostron och dricka
champagne, nu när jag har pengar, får jag inte
äta ostron och dricka champagne. När i all sin
dar vill Ni då, att jag ska äta ostron och dricka
champagne? – En hästhandlare anbefaller en
ridhäst till köps med orden: om Ni tar den här
och rider hemifrån klockan fyra på morgonen,
så är Ni i Pressburg redan half sju. Svar: hvad
skall jag göra i Pressburg half sju på morgonen?
– Absurditetsvitsarna kunna kortast karakteriseras
som yttranden, hvilka tyckas vara rena idiotien,
vansinnet, men som tjäna till att afslöja
ett skenbart djupsinnigt yttrande, t. ex. i
Kellgrens ”Dumboms lefverne”:

På sina resor han förnam,
hur vist försynens nåd reglerat,
som floder öfver allt placerat,
där stora städer stryka fram.


Denna absurditet parodierar likartade, enfaldigt uttryckta
tankegångar om försynens nåd och vishet. Hvad
Freud kallar unifìeringsvitsar består i, att en
likhet, en enhet oväntadt framställes genom två
olikheters sammanföring under en gemensam synpunkt,
t. ex. Lichtenbergs: januari är den månad, då
man tillönskar sina goda vänner åtskilligt godt,
och de öfriga månaderna de, då dessa önskningar ej
gå i uppfyllelse. De riposterande vitsarna, genom
hvilka man icke blott afvärjer en stöt, utan på
samma gång utdelar en sådan, höra ofta hit, t. ex.:
Serenissimus får se en man i hopen, som mycket
liknar honom själf, och frågar honom: din mor har
väl tjänat på slottet? Svar: nej, durchlaucht, men
min far. – Genom att öfverraskande framställa något
som dettas motsats (ironi) kan man framkalla en vits,
t. ex. Heines: denna kvinna liknar i flera hänseenden
Venus från Melos: hon är också synnerligen gammal,
har icke heller några tänder, men väl enstaka hvita
fläckar på sin kropps gula yta. Samtliga nu nämnda
arter (förskjutnings-, absurditets-, unifierings- och
motsatsvitsar) m. fl., i fråga om hvilka vitsen icke
är bunden vid själfva fonemet, kunna sammanfattas
under rubriken indirekt framställning.

Vitsarna äro till sitt syfte antingen harmlösa
(Vischer: abstrakta) eller tendentiösa. De sistnämnda
äro antingen obscena, aggressiva, cyniska eller
skeptiska. Med hänsyn till den tendentiösa vitsen,
särskildt den obscena, är det anmärkningsvärdt,
att vitsens skrattverkan ingalunda står i något
förhållande till dess så att säga tekniska värde,
utan beror på styrkan af de lustkänslor, som utlösas
genom den. Den muntligt framförda vitsen hämtar en
mycket stor del af sin verkan från situationen
och kommer därför aldrig till sin rätt vid
omberättning. Lustkänslan vid tendensvitsen uppstår
därigenom, att en tendens tillfredsställes, hvilket
icke på annat sätt kunnat ske, vare sig att hindret
är yttre (t. ex. man vågar icke reta en mäktigare)
eller inre (t. ex. man är för fin att tillgripa
invektiv). Tendenslösa vitsar, som till en mycket stor
del äro aktuella och därför hastigt mista sin effekt
och fullkomligt glömmas, uppstå ur människornas
behof att vinna nöje ur sitt tankearbete,
hvilket sker genom att afvika från tankebanorna och
liksom barnen följa ljudförbindelserna, genom att
frigöra sig från förståndets herravälde och leka med
språkmaterialet. Den teknik, som man brukar för att
skapa vitsar, är medel att trygga sig mot kritik,
därför att man leker med ord och ger fritt lopp åt
det oförståndiga. Man säger, att en person "gör"
vitsar, men i flertalet fall åtminstone märker man,
att vitsen har karaktären af ett infall, som man själf
ögonblicket förut icke anar; det står icke alltid
till förfogande, då man önskar det, men inställer
sig ibland, då man ej vill det; det uppstår vid ett
slags intellektuell afspänning. Freud antar, att
det arbete, som föregår vitsens framträde, eger rum
i det omedvetna, hvilket ju är den infantila typen
för

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 26 22:55:43 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcl/0470.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free