genomlästes. Lefnadsbeskrifningar öfver aflidna led. skulle uppläsas i akad. och införas i Handlingarna. Akad:s tjänstemän utgjordes af en direktör (ordf.), ämnad att ombytas hvarje helt, hälft eller fjärdedels år, och en ständig sekreterare, hvilka bägge utnämndes af drottningen eller ock genom omröstning, när hon ville åt akad. lämna denna valfrihet. Till hjälp vid handlingarnas omvårdnad och protokollets förande egde sekreteraren utse en eller flera "elever". Akad. erhöll 30 juli 1755 censurfrihet för de arbeten den utgaf. -- Vitt. akad. var en privat stiftelse, för sitt bestånd h. o. h. beroende af stiftarinnan, hvilken upplät våning för sammankomsterna (merendels på Fredrikshof), bestred alla utgifter och äfven anslog medel till premier. Sedan akad:s verksamhet fortgått i närmare tre år, nedlades den för en längre tid till följd af Lovisa Ulrikas djupa förtrytelse öfver de kränkningar, som tillfogades konungamakten vid 1756 års riksdag, samt öfver ständernas förföljelse mot Dalin, och akad. öppnades ånyo först i jan. 1773, då under Gustaf III bättre tider inträdt för kungligheten. 1773 höll akad. täta sammankomster, men därefter endast 2--3 gånger om året, och med änkedrottningens 1782 timade död upphörde dess verksamhet. -- Till ledamöter kallade drottningen vid akad:s stiftande de tre riksråden frih. A. von Höpken, grefve Kl. Ekeblad och frih. K. F. Scheffer, statssekreteraren frih. K. Rudenschöld och kanslirådet O. von Dalin. Under de närmaste 2 åren utvidgades kretsen med riksrådet grefve G. Bonde, numismatikern kanslirådet K. R. Berch, språkforskaren professor J. Ihre och historikern professor Sv. Bring (Lagerbring). 1773 utsåg drottningen till nya ledamöter justitiekanslern J. V. Liljestråle, sedermera presidenten frih. A. G. Leijonhufvud, kanslirådet G. F. Gyllenborg (skalden), historikern kammarrådet A. af Botin, förste expeditionssekreteraren J. Elers, språkforskaren lagman E. af Sotberg, rikshistoriografen A. Schönberg m. fl. Den först utnämnde direktören, Höpken, bibehölls hela tiden i denna befattning (1773 fungerade emellertid Scheffer som direktör). Sekreterare voro Dalin (1753--56) och Sotberg (1773--81), hvilka bägge inlade stor förtjänst om akad., samt till sist N. v. Rosenstein. Bland akad:s tre utländska ledamöter lysa namnen D'Alembert och Voltaire. -- Den i stadgarna antydda kritiska litteraturjournalen kom icke till stånd. Föreskriften att årligen tolka akad:s förbindelse till stiftarinnan upphäfdes 1773 af Lovisa Ulrika, hvilken f. ö. vid mer än ett tillfälle inom akad. undanbad sig smickrande loford. Stadgan om lefnadsteckningar öfver ledamöter iakttogs noggrant; i allmänhet lade man an på att hålla biografierna korta och okonstlade. I de af Sotberg förda protokollen finnas förvarade vittnesbörd om den verkligen omsorgsfulla granskning, som inom akad. kom inlämnade skrifter till del. Ehuru man naturligt nog stod under inflytande af tidehvarfvets pseudoklassiska smakriktning, varnades ofta för ett ensidigt hyllande af de franska vitterhetsmönstren och anbefalldes framför allt studium af den gamla klassiska litteraturen, särskildt den latinska. Den nationella uppfattningen yttrade sig mest i erkännandet af modersmålets rätt i vitterheten och uppställandet af svenska ämnen, medan andan och behandlingssättet voro de allmäneuropeiska. Akad. gjorde aktningsvärda bemödanden att åstadkomma en lag för svenska språkets rättskrifning. De årligen utsatta täflingsämnena utgjordes af ett historiskt, ett i vältalighet, ett poetiskt och (1774--77) ett i emblematik (inskrifts- och sinnebildskonst). Stora priset bestod af en guldmedalj om 20 dukater, det mindre priset l. accessit först af en guldjetong, från 1773 af en silfvermedalj. Under sin tillvaro utdelade akad. sammanlagdt 19 stora och 12 mindre prisbelöningar. Af akad:s Handlingar utkommo 5 dlr: 1:a d. 1755, 2:a 1776, 3:e 1780, 4:e 1783 och 5:e (bekostad af Gustaf III) 1788. I 1:a delen märkas Dalins inledande öfversikt öfver svenska vitterhetens utveckling och hans "Korta påminnelser vid svenska skaldekonsten", samt J. Rödings prisbelönta, sakrika undersökning om krigskonstens tillstånd under Gustaf Vasa; i 2:a d. Sotbergs "Anmärkningar öfver svenska språket" och Botins "Märkvärdigheter om konung Gustaf I"; i 3:e d. Kellgrens poem "En stadig man", Gyllenborgs "Fabler" och Höpkens äreminne öfver Ekeblad; i 4:e J. Tengströms lärda afh. om svenska sjömakten i äldre tider samt Gyllenborgs "Fabler", 2:a flocken, o. s. v. Med sina arbeten bildade Vitt. akad. visserligen ej epok i svenska litteraturen, men verkade framgångsrikt för språkets renare svenskhet och hyfsning samt formens korrekthet och behag. Genom beskyddet från samhällets höjder, hvilket man då ansåg oundgängligt för vitterhetens trefnad, och genom litterärt begåfvade statsmäns och hofmäns deltagande i arbetena höjdes det vittra yrkets anseende hos allmänheten såväl som i de högre kretsarna, och den vittra smaken vann förfining. -- Lovisa Ulrikas Vitt. akad. återuppväcktes, under förändrad skepnad och med skarpare begränsade syftemål, i den af Gustaf III 1786 stiftade Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien (se d. o.). Hvad omvårdnaden om diktkonsten och vältaligheten angår, öfvertogs Vitt. akad:s värf snarare af den likaledes 1786 stiftade Svenska akad. Jfr B. E. Hildebrand, "Berättelse om kongl. svenska Vitterhets akademiens stiftelse, öden och verksamhet" (1853, i Vitt. hist. o. ant. akad:s "Handlingar", 21:a delen, 1855), och G. Göthe, "Historisk öfversigt af de vittra samfunden i Sverige" etc. (1875). Witterhetsarbeten, utgifne af et samhälle i Stockholm. Se Tankebyggare. Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien i Stockholm inrättades af Gustaf III 20 mars 1786, och stiftandet innebar till formen, om än icke så mycket till väsendet, ett återupplifvande af den af drottning Lovisa Ulrika 1753 stiftade Vitterhetsakademien (se d. o.), hvilken genom hennes död (1782) försatts i overksamhet, men ej hade blifvit faktiskt upplöst. Den äldre akademiens stiftelsedatum (20 mars) valdes äfven för den nyas konstituerande, och den förras kvarlefvande led. öfvergingo i Vitt. hist. o. ant. akad., hvilken genom donationer af konungen fick sin tillvaro jämförelsevis betryggad och var afsedd att fullfölja