möterna åtskilliga, som snart därefter skulle verksamt ingripa i gestaltningen af en ny tid, och de vittra intressena skötos ofta åt sidan för de politiska. V. frambragte flera vältalighetsprof på prosa än på vers; särskildt äro de historisk-politiska afhandlingarna icke få. Samfundets handskrifna "handlingar" och "protokoller" förvaras i universitetsbiblioteket i Uppsala. Vitterhetssamfundet, Svenska. Se Svenska vitterhetssamfundet. Vitterhetssocieteten. Se Vetenskaps- och vitterhetssamhället. Vitterlek (Sällskapet V.), ett litterärt samfund, som stiftades i Stockholm 1758 af den tjugufemårige informatorn Ol. Bergklint, sedermera känd som skald och smakdomare. Sällskapet V., som egde bestånd till omkr. 1764, uppträdde anspråkslösare än fru Nordenflychts Tankebyggareorden. Medlemmarna voro mestadels unga lägre ämbetsmän af ofrälse börd. Bland dem märkas (utom Bergklint) J. M. Fant (sedermera berömd predikant), Olof och K. J. Strand (sedermera chef för Riksarkivet). Sällskapet tyckes ha begagnat sig af de sedvanliga vitterhetsakademiska formerna, men ej just hållit sig slutet, eftersom det inbjöd hvilka vitterhetsidkare, som ville, att inträda eller insända sina arbeten eller åtminstone träda i korrespondens. Dess i 3 dlr utg. Öfningar (1760, 1762, 1763) innehålla satirer, epigram, "tankar" på vers och prosa, afhandlingar, prosatal (af tillträdande och afgående ordf.) m. m. Den härskande tonen är satirisk, och bland stycken i denna anda må nämnas Olof Strands dikt "Svenska språket", som ifrar mot det myckna onödiga bruket af utländska, särskildt franska, ord. Man återfinner där äfven utkastet till Bergklints framstående "Tal om skaldekonsten". Vitterlekare, en för vitterheten begåfvad och intresserad person, som med ledig formtalang idkar poetiskt skriftställeri, utan att ega själfständig begåfning. Wittfooth [-fωt], Joakim, köpman, f. 1620 i Hamburg, d. 1677, flyttade under början af 1640-talet till Lübeck och sedermera efter en tids vistelse i Stockholm till Åbo. Efter Westfaliska freden 1648 öfverförde han sin i skepp och penningar bestående förmögenhet till sin nya boningsort. Han var en af stadens rikaste köpmän och beredde sig ett namn genom frikostiga donationer till Åbo domkyrka. Uppgifter om den i Åbo intill slutet af 1700-talet betydande släkten W. finnas i T. Carpelans arbete "Åbo i genealogiskt hänseende" ("Västra Finland", III). ^{M. G. S.} Wittgenstein [-stajn], grefskap och grefvar. Se Sayn und Wittgenstein. Wittich, Karl, tysk historiker, f. 1840 i Berlin, blef 1870 docent och var 1874--77 e. o. professor i historia i Jena och har sedan dess egnat sig uteslutande åt studier och forskningar i olika länders arkiv. Han har utgett ett par arbeten af intresse för svenska läsare, såsom Magdeburg, Gustav Adolf und Tilly (1874), ett omfångsrikt band, hvari dock själfva hufvudfrågan hvem som förstörde Magdeburg lämnas olöst, en fråga, som W. i skriften Dietrich von Falkenberg, oberst und hofmarschall Gustav Adolfs (1892) gått närmare in på lifvet. Dessutom har W. skrifvit Struensee (1879) och uppsatser i "Allg. deutsche biographie" (bl. a. den omfångsrika art. Gustaf II Adolf), "Preussische jahrbücher" (artiklar om Wallenstein) och v. Sybels "Historische zeitschrift". Wittichenit, miner., röd kopparnickel från byn Wittichen i badensiska Schwarzwald, kretsen Offenburg. Se Kopparnickel 1. Wittig, tyska skulptörer. 1. Hermann Friedrich W., f. 1819 i Berlin, d. där 1891, var elev af akademien i Berlin och af Tieck, studerade i Italien 1846--48 och i Paris 1867. F. ö. lefde han mest i Berlin och utförde ideala grupper och enstaka figurer samt porträttbyster. För nationalgalleriets gafvelfält utförde han efter utkast af Moritz von Schultz gruppen Germania, de bildande konsternas beskyddarinna samt för Königsbrücke En krigares afsked från sin hustru. -- 2. Friedrich August W., f. 1826 i Meissen, d. 1893 i Düsseldorf, var från 1843 elev af Rietschel i Dresden och fick 1848 ett resestipendium för bronsgruppen Siegfried och Kriemhild. Han begaf sig till München och därifrån till Rom. 1864 blef han professor vid akademien i Düsseldorf, där han inrättade en skulptörskola. Bland hans arbeten äro gruppen Hagar och Ismael (1853--54, i gips i Leipzigs museum; 1871 i marmor i Berlins Nationalgalleri), Hylas, Caritas (grupp), Lorelei (relief) och Kristi gravläggning (1856--57, relief i Dönhofstädts kyrka, Ostpreussen), en kolossal byst i brons af Cornelius (Nationalgalleriet), bronsbyst af W. v. Schadow (i Düsseldorf) samt marmorstaty af Carstens (i förhallen till Altes museum i Berlin). (^{G--g N.}) Vittiner l. Vitiner (lit. witinininkas, po. wicina), grundgående båtar på Weichsel, Pregel, Njemen, som efter slutad resa säljas som gammalt virke. Wittingau (tjech. Třeboň), stad i södra Böhmen vid Moldaus biflod Luschnitz, 23 km. ö. om Budweis. Omkr. 5,500 inv., mest tjecher. Staden är omgifven af en mängd sjöar och dammar (med karpodling; se Karpdammar). Furst Schwarzenbergs slott, som till 1610 tillhörde herrarna von Rosenberg och sedan 1660 varit i familjen Schwarzenbergs ego, innehåller Böhmens rikaste arkiv. Slottsbiblioteket togs af svenskarna under Trettioåriga kriget. Stadskyrkan tillhörde fordom ett augustinkloster, som stiftats 1376 af en Rosenberg och upphäfdes 1785. ^{A. N--d.} Vittinge, socken. Se Hvittinge. Vittingfoss, vattenfall i Norge, omkr. 30 km. s. om Kongsberg i Sandsvær, där Laagen delar sig i två armar, som omsluta en liten holme. Den vänstra af dem bildar det 20 m. höga V. med en elektrisk energi på 13,300 eff. hkr, hvaraf 5,800 äro utbyggda (1919). Vid forsen V. bruk. Tertiärbana till Holmestrand. ^{K. G. G.} Wittingh, Fredrik Larsson, präst, skriftställare, f. 7 mars 1744 i Stockholm, d. där 4 mars 1811, blef "schol-mästare" vid Johannes' skola där 1764, filos. magister 1767, prästvigd s. å., komminister i S:t Klara församling 1774, kyrkoherde i Öster-Färnebo församling i Gästrikland 1783 och kontraktsprost 1787. Han erhöll 1800 teol. doktorstitel och utnämndes 1803 till kyrkoherde i Kungsholms församling i Stockholm