895 Wittm.-Vittoría 896 samt valdes till fullmäktig i Riksgäldskontoret. W. författade St. Jacobs minne, eller historisk berättelse om St. Jacobs och Johannis församling i Stockholm (1771). Wittm., vid växtnamn förkortning för tyske botanisten M. K. L. Wittm ack. Wittmacher. J. Se Palmst ruch 1. Wittmack, Marx Karl L u d w i g, tysk botanist, f. 26 sept. 1839 i Hamburg, blef 1867 filos. doktor i Göttingen. 1871 kustos vid landtbruksmu-seet i Berlin. 1874 privatdocent i botanik där. 1880 e. o. professor och 1881 tillika professor vid landt-brukshögskolan. Han är förf. till många småskrifter och uppsatser inom hortikultur och åkerbruk m. m. samt dessas historia, däribland t. ex. Gräs- und kleesamen (1873) Fischereistatistik des deutschen reiches (1875), Ueber bohnen in altperuanischen gräbern (1879), Anleitung zur erkennung des roggen- und weizenmehls (1884). Die nutzpflanzen der alten peruaner (1888), Die in Pompeji gefun-denen pflanzlichen reste (1903) m. m., och redigerar "Gartenflora" sedan 1887. Af större botaniska arbeten må nämnas Marcgraviaceæ (1878) och Rhizoboleæ (1886, båda i "Flora brasiliensis") samt Bromeliaceæ (1888, i Engler och Prantl, "Die natürlichen pflanzenfamilien"). C. Lmn. Wittman, Johan. Se Gripenberg, adlig ätt. Wittmann, Pius, tysk arkivman och historiker, f. 23 juni 1849 i Augsburg, 1874 anställd i bajersk arkivtjänst, avancerade där till arkivråd och är chef för arkivet i Büdingen (i Ober-Hessen). Bland W:s historiska skrifter märkas Würzburger bücher in der königlich schwedischen unwersitäts-bibliothek zu Upsala (1891), Kurzer abriss der schwedischen geschichte (1896) och Zur geschichte des Mün-chener urkundenbuchs (1898). W. har utgett flera turisthandböcker om Sverige (Führer durch Stockholm, 1892, Führer durch Schweden, 1893, och Das südwestliche Skåne, 1908), till tyska öfver-satt Th. Blanches "Stockholm, Sveriges hufvud-stad", under 30 år varit Svenska turistföreningens ombud i Bajern och där genom föredrag verkat för kännedomen om svensk natur och konst. V. S-g. Vittne, jur., en person, som i rättegång emellan andra personer efter edlig utfästelse att tala sanning (undantagsvis efter annan högtidlig försäkran därom eller, då parterna eftergifvit ed, utan ed) muntligen inför rätten meddelar, hvad han har sig bekant rörande något i rättegången relevant faktum. Bestämmelserna ang. vittnen innehållas i 17:e kap. Eättegångsb. Det är förutom beträffande indiciebevisningen (se Indicier) i synnerhet i regleringen af vittnesbeviset, som den s. k. legala bevis-teorien gett sig uttryck. Föreskrifterna ang. vittnes j af och bestämmelserna, att två vittnen äro fullt bevis, däri de sammanstämma, samt att ett vittne ej gäller mer än för hälft bevis, äro här att märka. E. K. Vittnesbördets ark. Se Ark 1. Vittnesed, jur. Vittne skall, innan det af ger sin vittnesberättelse, aflägga den i § 16 af 17 :e kap. Rättegångsb. föreskrifna eden. Särskildt edsformulär är föreskrifvet för judar. Är den, som skall vittna, främmande trosbekännare af sådan lära, som ej till-städjer honom att aflägga ed, förordnar konungen, huru förfaras bör (se § 16 i förordn. 31 okt. 1873 ang. främmande trosbekännare). Vår rätts vittnes- ed, som ju, efter hvad redan antydts. aåägges före vittnesberättelsen, är sålunda en promissorisk ed, d. v. s. den innefattar en utfästelse att i den blifvande berättelsen tala sanning. Vittnesed förekommer i främmande lagstiftning såsom a s s e r-t o r i s k ed, d. v. s. en ed, som aflägges efter berättelsen och innefattar en försäkran, att vittnet talat sanning. E. K. Vittnesersättning, jur. Vittne, som i tvistemål åberopats af part, är berättigad till ersättning af parten för sin inställelse vid rätten. Bestämmelse därom är gifven i § 5 af 17:e kap. Eättegångsb. Kunna ej parten och vittnet sämjas om ersättningens belopp, träffar domstolen afgörandet. I brottmål, där allmän åklagare å tjänstens vägnar för talan, eger den, som af åklagaren åberopas som vittne och inställer sig vid domstol eller som enligt domstols förordnande inkallats såsom vittne, rätt till ersättning af allmänna medel, enligt hvad närmare bestämmes i lag 4 juni 1886. Jämväl till vittnen i vissa andra mål utgår ersättning af allmänna medel, enligt hvad därom i respektive lagar är föreskrifvet. E. K. Vittoria [-tå'r-]. 1. Stad i västra delen af sicilianska prov. Siracusa, 10 km. från hafvet (hamnstad Scoglitti). 31,894 inv. (1911). Odling af vin, oliver och ris. V. är en fullt modern stad, anlagd i början af 1600-talet. - 2. Stad i Spanien. Se Vitoria. - 3. Stad i Venezuela. Se Ära g u a. 1. A. N-d. Vittoria [-tå'r-], V. de 11 a Volpe, A l e s-s a n d r o, italiensk arkitekt och skulptör, f. 1525 i Trient, d. 1608 i Venezia, kom 1543 till Ve-nezia och blef lärjunge hos Jacopo Tatti (San-sovino). Han egnade sig mera åt plastiken än åt arkitekturen, be-gaf sig 1547 till Vi-cenza, där Palladio sysselsatte honom som ' 'stuccatore'', särskildt vid dekoreringen af Villa Barbaro in Maser. 1553 återvände han till Sansovino och bistod honom sedan troget. Af hans arkitektoniska verk må nämnas Scuola di S. Girolamo och Palazzo Balbi vid Canal grande. Bland hans många skulpturverk påminnes om Karyatiderna vid ingången till Biblioteca di S. Marco (1543-47), S. Sebastian (i S. Sal-vatore), S. Hieronymus (i Frari), S. Catarina och Daniel (i S. Giuliano), S. Justina och S. Domenico (i det af honom byggda Capella del Kosario i kyrkan S. Giovanni e Paolo), flera figurer på monumentet of ver Contarini (i S. Antonio, Padua) samt hans egen grajvård (i S. Zaccaria), med en förträfflig byst (se fig.) mellan allegoriska figurer af Arkitekturen och Skulpturen och högst uppe ryktets gudinna, alla tre utmärkta venezianska kvinnogestalter. Bäst är denne senrenässansmästare, som står på gränsen till barocken, i sina utmärkta byster, som täflade i liffull karak- Al. Vittorias porträttbyst, mod. af honom själf för lians grafvård.