karakteristik med Tizians och Tintorettos målade
porträtt. De flesta, af dem - inemot 30 äro påvisade
-- befinna sig n. om Alperna. Bland Sansovinos
efterföljare är han den främste.
C. R. N.*
Vittoria [-åria], Tomaso Ludovico da, urspr. Tomas Luiz de
Victoria, spansk tonsättare, f. omkr. 1540 i Åvila,
d. omkr. 1613, studerade för de spanske påflige
sångarna Esco-bedo och Morales i Kom samt blef
kapellmästare där 1573 och i Madrid 1589. Y. var
en af de mest framstående representanterna för
Palestrinastilen, och hans verk äro ofta svåra
att skilja från Palestrinas, men röja ej sällan
ett mera kärft och lidelsefullt kynne. Hans bästa
arbete är Officium defunctorum 6 vocum (1605),
intaget i Eslavas "Lira sacro-hispana". Dessutom
skref han en mängd psalmer, hymner, mässor, motetter,
magni-ficat m. m., af hvilka åtskilliga äro samlade
i Proskes "Musica divina". V:s samtliga verk
utgåfvos af F. Pedrell 1903-13 (i 8 bd). Biogr. af
H. Collet (1914, i "Maítres de la musique").
A. L.*
Vittoria [-tå'r-], Guadalupe, president. Se Mexico,
sp. 360.
Vittoria Colonna [-tå'r-]. Se
Colonna, sp. 564.
Vittorio [-tå'riå], italienska namnformen för Viktor.
Vittorio [-tå'riå], stad i norra delen
af italienska prov. Treviso, landskapet
Venezia, vid Meschio, en biflod till
Livenza, 35 km. n. om staden Treviso. 21,946
inv. (1911). Biskopssäte. Klädestillverkning. Staden
bildades 1879 genom sammanslagning till en kommun
af
Ceneda och
Serravalle och har flera
ansenliga palats och villor samt en 1882 aftäckt staty
af Viktor Emanuel II. Ceneda (i forntiden Ceneta)
tillhörde republiken Venezia 1339-1797. Serravalles
största kyrka eger en altartafla af Tizian.
A. N--d.
Wittow [-tå], halfö. Se Rügen, sp. 1328.
Vittran. Se
Vitterfolket.
Vittring. 1. Kem. Många salter,
som innehålla kristallvatten, af ge detta, när de
ligga i luften, och bli därigenom ogenomskinliga
eller sönderfalla till pulver, t. ex. soda,
glaubersalt. Man kallar detta vittring.
-- 2. Geol. Se Förvittring.
Wittrock, svensk, från Tyskland härstammande släkt.
1.
Veit Brecher W., botanist, f. 5 maj 1839 i Holms
socken, Dalsland, d. 1 sept. 1914 å Bergielund,
Stockholm, blef 1857 student i Uppsala, 1866
filos. doktor och docent i botanik där, var 1865--78
lärare i naturalhistoria och engelska vid Uppsala
privata läroverk, höll botaniska föreläsningar i
Stockholm 1873 på uppdrag af Högskoleföreningen där,
förestod borgströmianska professuren (i botanik m. m.)
läsåret 1875--76, blef 1878 e. o. professor i botanik
i Uppsala och var 1879-1904 intendent vid Naturhistoriska
riksmuseets botaniska afdelníng samt från 1879 till
sin död föreståndare för Vet. akad:s Bergianska
trädgård. W. företog flera vetenskapliga resor till
Norge. Storbritanien och kontinenten; under sin
ungerska resa 1885 var han Sveriges kommissarie
vid internationella landtbruksutställningen i
Budapest. Då den gamla Bergianska trädgården vid
dåv. Karlbergsallé (i Vet. akadis ego sedan 1791
genom donation af P. J. Bergius) måste flyttas för
stadsplanens skull, inlade W. stor förtjänst genom en
fördelaktig försäljning och anläggningen af den nya
trädgården Bergielund vid Frescati, som daterar sig
från hösten 1885, med K. M:ts tillstånd ökad med en
vetenskaplig af delning. W. var riksdagsman i Andra
kammaren 1888-90, men egnade sig f. ö. uteslutande
åt sina tjänster, dock med företräde för trädgården,
som han vårdade synnerligen nitiskt och frikostigt
understödde med egna medel. Hans botaniska forskning
var under tidigare år riktad på algologien, hvarom
särskildt vittna
Försök till en monografi öfver
algslägtet Monostroma (akad. afh. 1866),
Prodromus
monographiae Oedogoniacearum (1874), Om snöns och
isens flora, särskildt i de arktiska trakterna (1883;
i A. E. Nordenskiölds "Studier och forskningar")
m. m., och det stora exsickatverket Algæ aquæ dulcis
(fask. 1--35, 1877--1903, jämte K. F. O. Nordstedt
och från fask. 26 äfven G. Lagerheim). Som
universitetslärare verkade W. för mikroskopets
allmännare bruk och vidgadt studium af den allmänna
botaniken, särskildt morfologi. Inom detta område
företog han bl. a. en mängd groningsförsök för att
utröna hjärtbladens morfologi och biologi (en mindre
afh. härom utkom 1882). Sedermera öfvergick han till
deskriptiva arbeten, hvartill trädgården lämnade
rikliga odlingstillfällen och som alla publicerades
i den af W. 1890 påbörjade skriftserien "Acta
Horti Bergiani"; särskildt må däribland framhållas
Bidrag till de odlade penséernas historia (1895),
Morfologisk-bìolo-giska och systematiska studier
öjver Viola tricolor etc. (1897), Linnœa borealis,
en mångjormig art (1907) och Meddelanden om granen
(1914). I trädgården företog W. dessutom odlingsförsök
i stor skala med aklejor, bönor, vicker. luktärter,
vildaplar, näckrosor, loasacéer m. m., som dock ej
ledde till några publikationer. Botanikens historia
befrämjade W. genom den stora samling botanistporträtt
han hopbragte och skänkte Vet. akademien (förvarad
å Bergielund), och sin därtill hörande Catalogus
illustratus (i "Acta H. Berg.") med lefnadsteckningar,
referat och porträttbilder, äfvensom genom uppsatsen
Några ord om Linné (1907). W. blef led. af Vet. soc. i
Uppsala 1877, Vet. akad. 1878, Landtbruksakad. 1884,
Fysiogr. sällsk. i Lund 1901 och Vet. o. vitt. samh. i
Göteborg 1908.
2.
Georg Johan Veit W., den föregåendes son,
historiker, f. 9 aug. 1876 i Uppsala, aflade
1895 mogenhetsexamen i Stockholm, blef 1903 filos.
kandidat och 1907 licentiat i Uppsala, 1908 doktor på
afh.
Carl X Gustafs testamente. Den politiska striden
i Sverige 1660 (1908). W. har varit docent i historia
vid Uppsala universitet dec. 1908--maj 1914 och juni
1915--maj 1917, utnämndes till lektor i modersmålet
och historia i Luleå 1913 och till lektor i historia
