och modersmålet i Västerås 1916 samt har upprätthållit
historieprofessur i Uppsala vårterminen 1911,
läsåren 1913--14 och från hösten 1920. Bland
W:s skrifter märkas Karl XI:s förmyndares
finanspolitik. I. Gustaf Bondes finansförvaltning
och brytningen under bremiska kriget (1914), IL
Från blå boken till franska förbundet (1917),
Förräderipunkten i Nils Bielkes process (i
"Karolinska förbundets årsbok", 1917), Svenska
handelskompaniet och kopparhandeln under Gustaf II
Adolf (1919) och Karl X Gustaf i Polen. Krigsmålet och
allianserna (i "Karolinska förbundets årsbok", 1920).
1. C. Lmn.
2. V. S--g.
Gustaf Adolfsstenen vid Vittsjö. (Inskrift: "Minne af
konung Gustaf II Adolfs räddning i Vittsjö den 11 febr.
1612 af ryttaren Thomas Larsson. -- Bygdens män och
kvinnor reste stenen 300-årsdagen".)
Vittsjö. socken i Kristianstads län, Västra Göinge
härad. 15,685 har. 2,398 inv. (1919). Annex till
Norra Åkarp, Lunds stift, Västra Göinge kontrakt. --
Under sin nattrast vid V. kyrka 11 febr. 1612 blef
Gustaf II Adolf, på återvägen från sitt härjningståg
in i Skåne, öfverraskad och kringränd af danskarna
under Breide Rantzau. Svenskarna bröto sig igenom,
men striden fortsattes i mörkret på Vittsjöns is. Isen
(antagligen på den å, som förbinder Vittsjön med den
lilla Pickelsjön) brast under konungen. Häst och
vapen gingo förlorade, men han själf drogs upp ur
vattnet af kammarjunkaren Per Banér och ryttaren under
Upplands fana Tomas Larsson från Romfartuna socken i
Västmanland. Den förre slogs 1617 för sin bragd till
riddare, den senare fick genast konungens silfverbälte
och 23 dec. 1613 för sig och efterkommande ett
konungens arf- och eget hemman Igelstad i ofvannämnda
socken under frälsemannarätt. Svenskarna förlorade
i striden enligt konungens uppgift 300 man, enligt
danskars 1,400 man. Till minne af konungens räddning
aftäcktes 11 febr. 1912 en sten, Gustaf
Adolfsstenen (se fig.), på hvilken väl Tomas Larssons,
men ej Banérs namn fått plats.
Vittsjö--Hässleholms järnväg. Se
Hässleholm--Markaryds järnväg.
Vittsjö--Markaryds järnväg. Se
Hässleholm--Markaryds järnväg.
Wittstock, stad i preussiska reg.-omr. Potsdam
(Brandenburg), vid Havels biflod Dosse. 7,600
inv. (1910). Klädesfabriker och trävaruhandel. 24
sept. (g. st.) 1636 vunno svenskarna vid W. under
Johan Banér en glänsande seger öfver de kejserlige
under Hatzfeld och sachsarna under kurfursten Johan
Georg. Med omkr. 13,000 man angrep Banér fiendens
omkr. 23,000 man (11,000 till fots, 12,000 till häst)
i dess starka ställning på en mot ån Dosse sluttande
sandås s. ö. om W. Banér öfvergick Dosse och ämnade
sysselsätta fienden i fronten, medan hans vänstra
flygel skulle kringgå fienden och anfalla honom i
ryggen. Men Banér anfölls själf i fronten och var
trots den största ihärdighet i försvaret nära att
duka under, då å ena sidan Leslie med fotfolket, å
andra sidan den genom terrängförhållandena uppehållna
vänstra flygeln under Stålhandske och King gåfvo
svenskarna afgjord öfvervikt. Dessa hade 3,133 man
i döda och sårade, fienden, under striden och på
återtåget, 4 à 5 tusen döda, 6,000 sårade, hvarjämte
han förlorade 2,000 fångar, 32 kanoner och 1 mörsare,
hela trossen samt 151 fanor och standar. Kurfurstens
och de kejserlige generalernas bordsilfver fanns
bland bytet. Denna svenska vapnens framgång utplånade
intrycket af nederlaget vid Nördlingen, ingaf
bundsförvanterna nytt mod och återställde med ens
svenskarnas öfvervikt i norra Tyskland. Banérs djärfva
dåd att angripa sina betydligt öfverlägsna fiender
i deras förstärkta ställning och tillfoga dem ett
afgörande nederlag var ett konststycke, som ingen af
hans likar säkerligen kunnat göra efter. Visserligen
var han nära att själf misslyckas, då hans reserver
i det afgörande ögonblicket icke voro till hands. Men
han lyckades godtgöra sina underlydandes fel genom sin
taktiska skicklighet att kunna begagna sig af tidens
stela stridsformer, så att striden ter sig för senare
tiders sakkunnige, som om den vore utkämpad 150 år
efter hans död, samt genom det kalla lugn, hvarmed han
ledde sina tappra soldater i ständigt upprepade anfall
trots deras oerhörda förluster. Få bataljer i världen
torde också kunna uppvisa så höga förlustsiffror
(68,5 proc.) som hans svenska brigad. Slaget vid
W. blir därför icke blott ett af våra vackraste
segerminnen, utan på samma gång ett intressant
exempel till krigskonstens historia, som visar,
hur långt den geniale fältherren-ledaren var före
sin tid, tack vare sin ende läromästare i teorien,
gamle Polybios. -- Uppgiften att generallöjtnant
Vitzthum i väsentlig grad bidragit till svenskarnas
seger är grundlös. Banér själf ansåg, att slaget så
när hade förlorats genom Vitzthums nästan förrädiska
uppträdande. Se vidare art. om
Vitzthum von Eckstädt
2. Se bild från slaget i art.
Banér, sp. 835. Jfr
R. Schmidt. "Die schlacht von W." (1876), och
G. Björlin, "Johan Banér" (d. II, 1910).
Vitu, kustområde i Brittiska Öst-Afrika,
n. om mynningen af Tanafloden (Suahili-landet),
förvärfvades 1885 genom bröderna Denhardt af
sultanen Fumulat, med tillnamnet Simba, åt tyska
kolonialföreningen och ställdes s. å. under Tyska
rikets beskydd. Enligt då fastställda gränser hade det
en areal af 1,350 kvkm. och omkr. 10,000 inv. Jämte
det af sultanen af Sansibar afträdda
