området n. härom öfverlämnades V. emellertid redan 1890 till England i utbyte mot ön Helgoland. V. har nu ingen själfständig betydelse; det har gått upp i den brittisk-östafrikanska prov. Tanaland, hvars hufvudstad är det forna V:s hamnstad Lamu på ön af samma namn. A. N-d. Vitu [-ty7], Auguste Charles Joseph, fransk skriftställare, f. 1823 i Meudon, d. 1891, var under 1840-talet medarbetare i olika tidningar och skref under de oroliga åren 1848-51 i möt-revolutionära pressorgan. Han blef 1854 redaktör af "le Pays", 1860 af "le Constitutionnel" och 1867 af den högkonservativa "1'Étendard". hvil-ken han lämnade 1868. 1870 blef Y. redaktör af "Peuple fran9ais", teaterkritiker i "Le Figaro" och 1872 därjämte medarbetare i den bonapartisti-ska "le Gaulois". Utom lättare tidningsuppsatser, af hvilka samlingar utgetts, författade V. bl. a. Histoire de Napoleon III (1854), Études litté-raires sur la revolution francaise (s. å.), Contes à dormìr delout (1860; 3:e uppl. 1876) och Histoire civile de Varmée (1868). (R-n B.) Vitus, pseudonym. Se Smith, sp. 24. Vitus (Veit) den helige, martyr, enligt uppgift under Diocletianus, blef under inflytande af orientalisk legendbildning en undergörande romanhjälte, som oskadd utstod de fruktansvärdaste tortyrmedel. Hans reliker skulle på 7CO-talet ha kommit till S:t Denis; därifrån skänktes de till en abbot i Korvey, som 836 högtidligen förde dem dit. Under medeltiden åtnjöt V. stor andakt, sär-skildt i den slaviska norden och östern, och räknades till de 14 nödhjälparna. Mot danssjukan åberopas V. från 1418 (af Strassburgs magistrat). - Om orsaken till, att danssjukan benämnes chorea Sancti Viti 1. Veitsdans, se Danssjuka. Jfr D. H. Kerler, "Die patronate der heiligen" (1906). Hj. H-t. Witwa^ersrand (Kand), guldrik höjdsträckning i Transvaal, skares af 26° s. br. och löper med en längd af omkr. 300 km. i öst-västlig riktning från Malmani till trakten ö. om Johannesburg. Till sin geologiska byggnad är W. sammansatt af sandsten, kvartsit, skiffer och kalksten; den sistnämnda har i n. v., där Limpopos källor äro belägna, en ljus färg, som gett upphof till namnet ("de hvita vattnens berg"). Höjden är 1,800 m., men bergen framträda dock ej sär-skildt påfallande i landskapet, eftersom själfva platåsockeln, på hvilken de stå, når en höjd af 1,200 m. De första rika guldfyndigheterna här gjordes 1886, och under de närmast följande åren uppblomstrade liflig gruf drift, som gjort Sy d-Af rika till världens rikaste guldland. Guldet förekommer i konglomeratbäddar med små rundade kvartskorn eller kvartskulor. Själfva malmrikedomen är icke öfverväldigande stor; det egendomliga är emellertid den regelbundna förekomsten och den stora utbredningen af lagren. Detta har möjliggjort en mera systematisk utvinning, ditförande af dyrbara maskiner o. d. Bergsdriften, som ligger i händerna på stora bolag, skiljer sig därför skarpt från driften i andra delar af världen. Efter en första kris omkr. 1890 steg guldproduktionen starkt. till dess boerkriget medförde ett tillfälligt af brott. Ett nytt uppsving tog produktionen med 1903. Yid Världskrigets utbrott (1914) hade den stigit till 35,6 mill. pd st., ökades ytterligare de följande åren och utgjorde 1915 och 1916 resp. 38,6 och 39,5 mill. pd st., men har sedan visat fallande tendenser (1917: 38,3 mill.; 1918: 35,: mill.; 1919: 35;3 mill.). Se Transvaal, sp. 608. A. N-d. Witz, Konrad, sydtysk målare, f. omkr. 1400 i Konstanz, d. omkr. 1447, var son till en målare Hans W., som var bosatt i Eottweil och arbetat äfven i Nantes och vid burgundiska hofvet. W. visade sig påverkad af van Eyckskolan, på samma gång som han redan i sina ungdomsverk uppenbarar en märklig själfständighet. Till hans tidigaste arbeten höra Korsfästelsen med ett vackert landskap från Bodensjön som bakgrund (Berlin, Kaiser-Friedrich-museum) och Den heliga familjen - en alltigenom borgerlig gemytlig grupp, insatt i en kyrkinteriör (museet i Neapel). Stor stil, särskildt i rumskildringen, nådde W. i framställningen aí de båda helgonen Magdalena och Katarina, framställda sittande i katedralen i Basel, belysta af aftonsolen (museet i Strassburg). Till ett stort, delvis ödelagdt, altarverk från omkr. 1440 hör en serie figurer ur gamla testamentet Abraham, Salomo, Ester m. fl. I dessa draperade gestalter nådde W. en imponerande plastisk, monumental hållning; ett par af dessa äro föregångare till Dürers apostlar. Af ett annat altarverk, dat. 1444, återstå (i Genève) 4 målningar, bland dem Petri fiskafänge med som bakgrund ett vidsträckt landskap, utsikt vid Genèvesjön med stränder, åkrar och ängar. Här visar sig målaren som nyhetsman och vägbrytare. Bland hans öfriga alster äro Joakims och Annas möte vid den gyllene porten (museet i Basel), Belådelsen och Marias besök (museet i Modena) med öfverraskande godt rums- och ljusstudium och herravälde öfver perspektivet. W. var verksam i Basel och från 1444 i Genève och var en af sin tids märkligaste målare i Tyskland. Länge glömd eller förbisedd, har han först i våra dagar blifvit "återupptäckt". G-gN. Vitzen [fi7tsen], von, medeltida tysk-svensk adelsätt, som i vapnet förde en upprest räf. Den uppträder på 1200-talet som bosatt i furstendömet Rügen och i Mecklenburg, hvarifrån åtskilliga af dess medlemmar vid midten af 1300-talet inflyttade till Sverige. Bland dessa tillhörde Herman och Y i c k e d. ä. (se nedan) de förnämste representanterna för konung Albrekts inflytelserika, men af folket hjärtligt af skydda tyska omgifning, medan andra genom giftermål och godsförvärf snart blefvo fullständigt försvenskade; till de senare höra Heyne, godsegare i Östergötland, g. m. Sigrid Bengtsdotter (Bielke), Arent 1. Arnold, som t. o. m. kämpade på Magnus Erikssons sida mot Albrekt, samt hans broder Yicke d. y. (se nedan). 1. Herman von V., riddare, tillhörde 1358 Magnus Erikssons anhängare under inbördeskriget mellan Magnus och hans son Erik och användes under den följande tiden som konungens betrodde tjänare i viktiga uppdrag. 1361 var han ett af de sändebud, som utskickades för att underhandla om giftermål mellan konung Håkan och Elisabet af Holstein, samt representerade vid förlofningens firande Håkans person; 1362 upphandlade han för