Magnus och Håkans räkning krigsförnödenheter i Lübeck. Den följande omkastningen i den kungliga politiken föranledde honom emellertid att i likhet med flertalet missnöjda svenska stormän hylla Albrekt af Mecklenburg, och han deltog som höfvitsman under grefve Henrik af Holstein i den mecklenburgska expeditionen till Sverige 1363. Han namnes sista gången 1367. 2. Vicke l. Ficke von V. d. ä., riddare, d. 1389, var Henriks af Holstein höfvitsman på det af Magnus Eriksson till Henrik pantsatta Kalmar och bibehöll denna ställning, äfven sedan länet 1366 öfvergått i hertig Albrekts af Mecklenburg besittning och 1376 i Bo Jonssons. Han blef dessutom pantinnehafvare af Borgholm och höfvitsman på Sundsholms slott och Sölvesborg. Ständigt en trogen anhängare af Albrekt, bidrog han till den tyska segern på Gataskogen 1365 och uppträder under den inre krisen 1374-75 i konungens omgifning, 1378 i riksrådet. Under schismen mellan Albrekt och Bo Jonssons testamentsexekutörer ställde han sig på konungens sida och följde denne till slaget vid Åsle, där han stupade. Traditionen låter honom ha afrådt Albrekt från strid. - Hans söner Klaus, Herman och Yicke öfverlämnade mot en dryg penningsumma faderns besittningar till drottning Margareta och slogo sig sedan ned i Pommern. 3. Vicke l. Ficke von V. d. y., riddare, antagligen en brorson till V. 2, torde ha varit bosatt i Östergötland, men ärfde därjämte efter brodern Arent (se ofvan) betydande gods i Möre. 1389 trädde han på Margaretas sida och måste då visserligen till henne sälja sina småländska gods, men vann på det hela taget en mera inflytelserik ställning under den nya regimen än förut. Han namnes bland drottningens män i Lindholms-fördraget 1395, var 1397 höfvitsman öfver Ydre och 1408 häradshöfding i Bobergs härad. Sista gången nämnes han 1414. Han var gift med Katarina Magnusdotter (Porse). 4. Tomas von V., d. vid nyårstid 1416, var säkerligen son till Heyne von V. (se ofvan), af hvilken han ärfde betydande egendomar i Östergötland och Södermanland. Vadstenadiariet kallar honom "en af de främste i riket af den yngre generationen", ett omdöme, som motsvaras af det förtroende han åtnjöt hos drottning Margareta. Redan 1396 var han riddare och med-beseglar Nyköpings recess. 1404 namnes han som höfvitsman på Raseborg och sändes s. å. till Gott-land för att afsluta stillestånd mellan drottningen och Tyska orden. 1408 tillhörde han riksrådet. Han var gift med Märta Eriksdotter (örnfot). En hans dotter Sigrid blef gift med Harald Stensson Gren och mormors mormor till konung Gustaf I. 1--4. S. E--m. Witzenhausen, kretsstad i Hessen-Nassau, reg.-omr. Kassel, vid Werra. 3,788 inv. (1905). I trakten vinodling. Witzleben. 1. Karl August Friedrich von W., tysk novellist under pseudonymen A. von Tromlitz, f. 1773 i Tromlitz nära Wei-mar, d. 1839 i Dresden, deltog som preussisk officer i Rhenfälttågen 1792-95, trädde efter Tilsit-freden i tjänst hos storhertigen af Berg och kommenderade 1811 på fransmännens sida ett mot Spanien utsändt westfaliskt lanciärregemente samt stred 1813 som öfverste i rysk tjänst. Därefter egnade han sig åt skönlitterärt skriftstalleri. W.s många historiska noveller och romaner (saml. i 108 bd, 1829-43; 5:e uppl. i 20 bd, 1867) äro skrifna med lif, men särdeles ytliga; i regel ställer han en banal kärlekshistoria mot en före-gifvet historisk bakgrund. Bäst har han lyckats i Die Pappenheimer ("Pappenheimarne", 4 bd, 1831-32), Die 400 von Pforzheim (n:r 1,457 i Reclam) och Der page des herzogs von Friedland ("Wallensteins page", 1828, ny uppl. 1832). - W.s son August Ferdinand von W., f. 1800, d. 1859 som generallöjtnant i preussisk tjänst, gjorde sig känd som historisk och militärskriftställare samt kartograf, och dennes broder Gerhard August von W., f. 1808, d. 1880 som preussisk generallöjtnant, författade likaledes militära skrifter samt utgaf från 1873 "Das mi-litärwochenblatt". 2. Karl Ernst Job Wilhelm von W., preussisk militär, f. 1783 i Halberstadt, d. 1837 i Berlin, officer 1802, deltog i krigen 1806 och 1813-15 samt ledde sistnämnda år. då öfverstø och generalstabschef vid nordtyska förbundskåren belägringarna af Sedan, Mézières och Montmédy. Han blef 1818 generalmajor och chef för konungens militärkabinett samt 1831 generallöjtnant och var 1833-35 krigsminister. W. inlade stor förtjänst om sammansmältningen af den stående hären och landtvärnet. 1. (R--n B.) 2. (H. J--dt.) Vitzliputzli, detsamma som Huitzilopochtli (se d. o.). Vitznau [fi'ts-], by i schweiziska kantonen Lu-zern, vid Vierwaldstättersjön och foten af Vitz-nauer stock (sydvästra sluttningen af Rigi), 441 m. ö. h. 512 inv. (1900). Kuggstångsbana (se därom Rigi), ångbåtsstation, klimatisk kurort. Vitzthum von Eckstädt [fitstom fånn], högadlig sachsisk (thüringsk) släkt, uppkallad efter byn Eckstädt i Sachsen-Weimar och omtalad redan på 1100-talet. Som ministerialer i ärkestiftet Mainz hade släktens medlemmar fått ståt-hållarskapet öfver Thüringen till ärftligt län, och ståthållartiteln (vice dominus) blef småningom (från 1300-talet) i korrumperad form (Vitzthum) en del af släktnamnet. Släkten erhöll 1711 riksgreflig värdighet och har skänkt Sachsen en mängd höga ämbetsmän, militärer och diplomater. 1. Apel V., d. 1470, var 1443 sändebud åt kurfurst Fredrik den saktmodige af Sachsen, var några år senare förtrogen rådgifvare åt dennes yngre broder hertig Vilhelm af Sachsen, stiftade mångårig ofred mellan bröderna och drefs 1461 i landsflykt. -- 2. Hans V., krigare (födelse- och dödsår ej kända), vann under Gustaf II Adolf 1630 anställning som öfverste i svensk tjänst, avancerade under den följande tiden till generalmajor och generallöjtnant och utmärkte sig i slaget vid Nördlingen m. fl. ställen. 1636 tjänstgjorde han under fältmarskalken Herman Wrangel i Pommern samt sändes af honom s. å. med en truppstyrka att stöta till Baner, som opererade mot de förenade kejserlige och sachsarna vid Elbe. Förenad med Banér, kommenderade han i slaget vid Wittstock 24 sept. (g. st.) 1636 reserven, vid hvilket tillfälle han dock ådrog sig