Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Witzwil ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
907
Wivallius-Vivanti
908
resultat. En annan genuesare. Usodimare. som seglade
till Afrikas västkust 1455 i Henrik Sjöfararens
tjänst, påträffade vid Gambias mynning "en af vår
nation", som skulle vara den siste öfverlefvande
ättlingen till dem, som 1291 seglade ut med Ugolino
de V. Huru därmed förhåller sig, är svårt att döma;
Usodimare själí uttalar sig icke bestämdt i saken. -
Se G. H. Pertz, "Der älteste versuch zur entdeckung
des seeweges nach Ostindien" (1859), W. Heyd,
"Geschichte des Le vantehandels im mittelalter"
II (1879), och C. K. Beazley, "The dawn of modern
geography" III (1906). A. N-d.
Wivallius, Lars, skald, f. 1605, d. 1669, tillhörde
en bondsläkt. som i början af 1600-talet egde
den bredvid Örebro belägna gården Vivalla, från
hvilken Lars och hans broder, hofpredikan-ten Johan
Wivallius. togo sig namn. Sin första undervisning
åtnjöt han i Örebro skola under den utmärkte rektorn
Jacob Bose Kudbeckius, en broder till Johannes
Kudbeckius. På våren 1623 inskrefs han som student
vid Uppsala universitet och erhöll där som medellös
och begåfvad underhåll i det s. k. kommunitetet. Men
hans lust efter äfventyr. möjligen ock hans böjelse
att studera främmande språk - ett läroämne, som
den tidens universitet ej kände - dref honom efter
två års uppehåll i Uppsala ut på äfventyr. Utan
något understöd hemifrån irrade han som vaga-bond
omkring i större delen af Europa. 1629 råkade han
dock ut för ett äfventyr, som blef bestämmande för
hans of riga öden. För att rädda sig ur en brydsam
belägenhet uppgaf han sig vara en svensk friherre,
Erik Gyllenstierna. och erhöll som sådan pass af
konungen af Danmark. Men i stället för att efter sin
räddning uppge, denna som nödfallshjälp tillgripna
titel behöll han den äfven under sin resa genom
Danmark och lyckades med dess tillhjälp bli gift
med en skånsk adelsdam, dotter till Wulff Grijp på
Bierkebiergh. Då bedrägeriet sedermera upptäcktes,
blef W. efter en långvarig process - af-bruten af
några rymningar - dömd till fästning på Kajaneborg i
Finland, dit han affördes 1634. Hans äktenskap hade
redan förut förklarats ogiltigt. I fängelset fick
han, trots en mängd böneskrifter, stanna ända till
1641, då han begaf sig till Stockholm. Sin första
tid tillbringade han där som ett slags advokat
och förde en mängd ganska inkrånglade och svåra
processer. Några år efter sin frigifning gifte
han sig med Malin Ellertz, dotter till en krögare
i Stockholm, och hade med henne flera barn. Genom
familjen De la Gardies beskydd blef han äfven anställd
som auditör vid gardet och kvarstod på denna plats
till 1651. Hans sista år, hvilka han tillbragte på
fädernegården Vivalla, utmärkas af ett nästan löjligt
processraseri, hvilket dref de fredlige bönderna
i hans hemort till fullständig förtviflan. - W:s
poetiska verksamhet tillhör hans ungdomstid. Hans
första kända poem skrefs 1625 öfver en af-liden
student,, och hans öfriga dikter tillhöra den tid,
då han satt fängslad i Danmark, i Stockholm och på
Kajaneborg. Dessa stycken utmärka sig för varm poetisk
känsla, lifligt natursinne och en för denna tid stor
makt öfver formen, men W. fattade ej sin uppgift som
skald nog allvarligt
för att bli någon banbrytare inom litteraturen. Sedan
han frigetts ur fängelset och ej mera egde någon yttre
anledning att dikta visor, skref han endast några
latinska poem utan betydelse. Hans mest populära
dikter voro de, i hvilka hans kärlek till friheten
tog sig ett uttryck, såsom Ack, Liberias, tu ädle
ting och Varer nu glad, mine fiender all. Betydande
äro hans naturdikter, såsom Klage-wijsa öfwer thenna
torre och kalla wåhr, som ställa honom framom alla
svenska naturskildrare under detta tidehvarf. Däremot
finnes intet skäl att antaga, att han verkställt den
fordom Erik XIV tillskrifna öfversättningen (från
Opitz) "Väll den. som vidt af höga klippor". Hans
dikter utgåfvos 1869 af P. Hanselli i "Samlade
vitterhetsarbeten af svenska författare". Där
föreligger dock ett löjligt misstag. Den handskrift
Hanselli utgaf var den s. k. Älfska visboken i
Linköping, på hvilken den förre egaren, den lärde
domprosten Samuel Alf, antecknat, att den innehöll
"Cantilenas varias L. Wivallii et aliorum" (åtskilliga
visor af L. Wivallius och andra). Detta var rätt, så
till vida som verkligen några dikter af W. intagits
i denna visbok, men Hanselli utgaf alla dikterna
i handskriften - utom de s. k. folkvisorna - såsom
W.s. Dennes lefnad och författarskap utreddes först
genom H. Schücks arbete "Lars Wivallius. Hans lif
och dikter. I. Biografi" (1893), II. Dikter (1895; i
"Skrifter utg. af Sv. litt. sällsk.", XIII). Schück
har äfven behandlat W:s öden i "En äfventyrare från
det trettioåriga krigets tid" (1918). Jfr äfven
K. Steffen i "Svenska litteraturens historia",
I, I. Simonsson, "Biografiska bidrag om L. W." (i
"Samlaren", XXXIX, 1918), och Sv. Ek, "Studier i
Wivalliusvisornas kronologi" (i "Skrifter utg. af
Sv. litt. sällsk.", 24, 1921). - I vitterheten har
W. behandlats af bl. a. A. U. Bååth, "Kärlekssagan
på Björke-berga" (1892), och H. Molander,
"En lyckoriddare" (1896; dramatiserad 1900).
H. S.*
Vivarnte, Cesare, italiensk rättslärd, f. 6 jan. 1855
i Venezia, juris doktor i Padua. en tid advokat i
Venezia, blef professor 1883 i Panna, sedermera
i Bologna och 1898 i Kom. Han är en af Italiens
förnämsta rättslärde i nyare tid, sär-skildt
på handels- och försäkringsrättens område, samt
har utgett en mängd värdefulla arbeten, bl. a. Il
conlralto di assicurazione (I-III, 1885 -98), belönt
med l:a pris af Accademia dei Lincei, Istituzioni di
diritto commerciale (1891) och Trattato di diritto
commerciale (I-IV, 1893; många uppl.). Han har varit
en af ut-gifvarna af "II codice di commercio italiano
com-mentato" (1886 ff.).
Vivanti, Annie, italiensk skaldinna, f. 1868 i London
af en italiensk far, som var politisk flykting, och
en tysk mor, skrifver på både italienska, franska,
tyska och engelska. Efter moderns död satt i ett
schweiziskt pensionat, flydde hon därifrån, kom till
New York, där hennes musikaliska anlag utbildades,
uppträdde 1887 i Italien som varietésångerska och
introducerades 1890 i litteraturen af Carducci med
en diktsamling, Liriche (5:e uppl. 1898). 1892 ingick
hon gifte med amerikanen John Chartres; sensationella
rykten om henne lupo några år senare världen rundt med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
