907 Wivallius-Vivanti 908 resultat. En annan genuesare. Usodimare. som seglade till Afrikas västkust 1455 i Henrik Sjöfararens tjänst, påträffade vid Gambias mynning "en af vår nation", som skulle vara den siste öfverlefvande ättlingen till dem, som 1291 seglade ut med Ugolino de V. Huru därmed förhåller sig, är svårt att döma; Usodimare själí uttalar sig icke bestämdt i saken. - Se G. H. Pertz, "Der älteste versuch zur entdeckung des seeweges nach Ostindien" (1859), W. Heyd, "Geschichte des Le vantehandels im mittelalter" II (1879), och C. K. Beazley, "The dawn of modern geography" III (1906). A. N-d. Wivallius, Lars, skald, f. 1605, d. 1669, tillhörde en bondsläkt. som i början af 1600-talet egde den bredvid Örebro belägna gården Vivalla, från hvilken Lars och hans broder, hofpredikan-ten Johan Wivallius. togo sig namn. Sin första undervisning åtnjöt han i Örebro skola under den utmärkte rektorn Jacob Bose Kudbeckius, en broder till Johannes Kudbeckius. På våren 1623 inskrefs han som student vid Uppsala universitet och erhöll där som medellös och begåfvad underhåll i det s. k. kommunitetet. Men hans lust efter äfventyr. möjligen ock hans böjelse att studera främmande språk - ett läroämne, som den tidens universitet ej kände - dref honom efter två års uppehåll i Uppsala ut på äfventyr. Utan något understöd hemifrån irrade han som vaga-bond omkring i större delen af Europa. 1629 råkade han dock ut för ett äfventyr, som blef bestämmande för hans of riga öden. För att rädda sig ur en brydsam belägenhet uppgaf han sig vara en svensk friherre, Erik Gyllenstierna. och erhöll som sådan pass af konungen af Danmark. Men i stället för att efter sin räddning uppge, denna som nödfallshjälp tillgripna titel behöll han den äfven under sin resa genom Danmark och lyckades med dess tillhjälp bli gift med en skånsk adelsdam, dotter till Wulff Grijp på Bierkebiergh. Då bedrägeriet sedermera upptäcktes, blef W. efter en långvarig process - af-bruten af några rymningar - dömd till fästning på Kajaneborg i Finland, dit han affördes 1634. Hans äktenskap hade redan förut förklarats ogiltigt. I fängelset fick han, trots en mängd böneskrifter, stanna ända till 1641, då han begaf sig till Stockholm. Sin första tid tillbringade han där som ett slags advokat och förde en mängd ganska inkrånglade och svåra processer. Några år efter sin frigifning gifte han sig med Malin Ellertz, dotter till en krögare i Stockholm, och hade med henne flera barn. Genom familjen De la Gardies beskydd blef han äfven anställd som auditör vid gardet och kvarstod på denna plats till 1651. Hans sista år, hvilka han tillbragte på fädernegården Vivalla, utmärkas af ett nästan löjligt processraseri, hvilket dref de fredlige bönderna i hans hemort till fullständig förtviflan. - W:s poetiska verksamhet tillhör hans ungdomstid. Hans första kända poem skrefs 1625 öfver en af-liden student,, och hans öfriga dikter tillhöra den tid, då han satt fängslad i Danmark, i Stockholm och på Kajaneborg. Dessa stycken utmärka sig för varm poetisk känsla, lifligt natursinne och en för denna tid stor makt öfver formen, men W. fattade ej sin uppgift som skald nog allvarligt för att bli någon banbrytare inom litteraturen. Sedan han frigetts ur fängelset och ej mera egde någon yttre anledning att dikta visor, skref han endast några latinska poem utan betydelse. Hans mest populära dikter voro de, i hvilka hans kärlek till friheten tog sig ett uttryck, såsom Ack, Liberias, tu ädle ting och Varer nu glad, mine fiender all. Betydande äro hans naturdikter, såsom Klage-wijsa öfwer thenna torre och kalla wåhr, som ställa honom framom alla svenska naturskildrare under detta tidehvarf. Däremot finnes intet skäl att antaga, att han verkställt den fordom Erik XIV tillskrifna öfversättningen (från Opitz) "Väll den. som vidt af höga klippor". Hans dikter utgåfvos 1869 af P. Hanselli i "Samlade vitterhetsarbeten af svenska författare". Där föreligger dock ett löjligt misstag. Den handskrift Hanselli utgaf var den s. k. Älfska visboken i Linköping, på hvilken den förre egaren, den lärde domprosten Samuel Alf, antecknat, att den innehöll "Cantilenas varias L. Wivallii et aliorum" (åtskilliga visor af L. Wivallius och andra). Detta var rätt, så till vida som verkligen några dikter af W. intagits i denna visbok, men Hanselli utgaf alla dikterna i handskriften - utom de s. k. folkvisorna - såsom W.s. Dennes lefnad och författarskap utreddes först genom H. Schücks arbete "Lars Wivallius. Hans lif och dikter. I. Biografi" (1893), II. Dikter (1895; i "Skrifter utg. af Sv. litt. sällsk.", XIII). Schück har äfven behandlat W:s öden i "En äfventyrare från det trettioåriga krigets tid" (1918). Jfr äfven K. Steffen i "Svenska litteraturens historia", I, I. Simonsson, "Biografiska bidrag om L. W." (i "Samlaren", XXXIX, 1918), och Sv. Ek, "Studier i Wivalliusvisornas kronologi" (i "Skrifter utg. af Sv. litt. sällsk.", 24, 1921). - I vitterheten har W. behandlats af bl. a. A. U. Bååth, "Kärlekssagan på Björke-berga" (1892), och H. Molander, "En lyckoriddare" (1896; dramatiserad 1900). H. S.* Vivarnte, Cesare, italiensk rättslärd, f. 6 jan. 1855 i Venezia, juris doktor i Padua. en tid advokat i Venezia, blef professor 1883 i Panna, sedermera i Bologna och 1898 i Kom. Han är en af Italiens förnämsta rättslärde i nyare tid, sär-skildt på handels- och försäkringsrättens område, samt har utgett en mängd värdefulla arbeten, bl. a. Il conlralto di assicurazione (I-III, 1885 -98), belönt med l:a pris af Accademia dei Lincei, Istituzioni di diritto commerciale (1891) och Trattato di diritto commerciale (I-IV, 1893; många uppl.). Han har varit en af ut-gifvarna af "II codice di commercio italiano com-mentato" (1886 ff.). Vivanti, Annie, italiensk skaldinna, f. 1868 i London af en italiensk far, som var politisk flykting, och en tysk mor, skrifver på både italienska, franska, tyska och engelska. Efter moderns död satt i ett schweiziskt pensionat, flydde hon därifrån, kom till New York, där hennes musikaliska anlag utbildades, uppträdde 1887 i Italien som varietésångerska och introducerades 1890 i litteraturen af Carducci med en diktsamling, Liriche (5:e uppl. 1898). 1892 ingick hon gifte med amerikanen John Chartres; sensationella rykten om henne lupo några år senare världen rundt med