Viviani, Vincenzo, italiensk matematiker, f. 1622 i Florens, d. där 1703, var lärjunge af Galilei och dennes ständiga umgänge under hans senare år, utnämndes 1666 till storhertig Ferdinand II:s af Toscana förste matematiker, fick 1664 en betydlig pension af Ludvig XIV och blef 1699 utländsk led. af franska vet. akad. Sitt geometriska skarpsinne ådagalade han genom försök att ersätta den grekiske matematikern Aristaios' förlorade fem böcker om kägelsnitt (De locis solidis secunda divinatio geometrica in quinque libros injuria temporum amissos Aristœi, 1701), liksom han tidigare sökt ersätta den som förlorad ansedda 5:e boken af matematikern Apollonios från Perga rörande samma ämne (De maximis et minimis geometrica divinatio in quintum librum conicorum Apollonii Pergœi adhuc desideratum, 1659). Upptäckten af den arabiska öfv. visade, hur väl han tillegnat sig författarens tankegång. V. konstruerade på uppdrag af Torricelli den första barometern. Viviani, Domenico, italiensk naturforskare, f. 1772, d. 15 febr. 1840, var professor i botanik och mineralogi vid Genuas universitet och lämnade i flera smärre arbeten floristiska bidrag från Italien, Corsica och norra Afrika. Han blef korresp. led. af sv. Vet. akad. 1816. C. Lmn. <img l>Viviani, René Raphael

Viviani, René Raphael, fransk statsman, f. 8 nov. 1863 i Sidi-bel-Abbès i Algeriet, studerade juridik vid École de droit i Paris och blef därefter praktiserande advokat först i Alger och sedan i Paris. Han uppträdde ofta som advokat åt strejkande arbetare och var fast anställd som järnvägsarbetarförbundets sakförare. Genom denna sin verksamhet och politiskt författarskap i tidningen "Petite république française" blef V. populär i parisiska arbetarkretsar, och 1893 invaldes han af en Parisvalkrets i deputeradekammaren. Han återvaldes 1898 och genomdref året därpå en lag om rätt för kvinnor att utöfva advokatyrket, men vid 1902 års val föll han igenom; sedan 1906 har han utan afbrott i kammaren representerat sin gamla valkrets. V., som en tid (från 1899) var hufvudredaktör för tidningen "Lanterne"; ingick 1904 i Jaurès' nygrundade dagliga socialisttidning "Humanité", och på de franske socialisternas kongress i Rouen 1905 bidrog han kraftigt till bildandet af det unifierade socialistpartiet. Då Clemenceau vid bildandet af sin första ministär upprättade ett särskildt arbetsministerium (för arbetarskydd och andra arbetarfrågor), blef V. arbetsministerpostens förste innehafvare (okt. 1906). Han bibehöll denna post äfven i Briands första ministär (juli 1909), men afgick ur denna (okt. 1910), enär han blifvit oense med Briand om dennes ingripande mot statsjärnvägsanställdas strejkrätt. V. hörde under de närmaste åren till dem, som sökte återupplifva det radikalsocialistiska blocket, och motverkade Poincarés och Millerands af Briand gynnade sträfvanden att skapa en moderat kammarmajoritet. Han var dec. 1913—maj 1914 undervisningsminister i kabinettet Doumergue, lyckades efter dettas fall ej bilda egen ministär, men sedan "tvådagarsministären" Ribot störtats (12 juni), bildade V. sin första ministär (14 juni), i hvilken han själf öfvertog utrikesportföljen och omgaf sig med rätt radikala kolleger (Malvy, Augagneur m. fl.). Sedan parlamentssessionen 15 juli afslutats, följde V. president Poincaré på dennes officiella resa till Ryssland, öfverraskades därunder af världskrigsfarans snabba tillväxt och återkom efter påskyndad hemresa 29 juli till Paris, där han under de följande kritiska dagarna ledde regeringens utrikespolitik och 3 aug. mottog Tysklands krigsförklaring. Han öfverlämnade s. d. utrikesportföljen åt Doumergue och företog ytterligare ett par smärre ändringar i ministärens sammansättning. Den ansågs emellertid alltför ensidigt radikal för att verka samlande i faran, och 26 aug. afgick V. för att följande dag öfvertaga presidiet i en nybildad "det nationella försvarets ministär" med kända märkesmän från vidt skilda partier som medlemmar (bl. a. Briand, Delcassé, Millerand, Ribot, socialisterna Sembat och Guesde). V. lyckades rätt länge förverkliga programmet om inrikespolitisk vapenhvila ("union sacrée"), men sommaren 1915 hade kritiken från de maktlystna parlamentsutskotten vuxit sig stark och betvangs med möda af V:s glänsande vältalighet; han lämnade 31 okt. s. å. rum för en ny ministär Briand, i hvilken han själf ingick som justitieminister. Som sådan kvarstod V. äfven under Ribot (mars-sept. 1917), men trädde därefter för en tid något i bakgrunden, fastän alltjämt i besittning af stor auktoritet inom deputeradekammaren och ständigt på tal vid rykten om bildandet af en s. k. "stor ministär". Vid Nationernas förbunds delegeradeförsamlings första möte i Genève nov.-dec. 1920 var V. Frankrikes förste delegerade och firade där flera oratoriska triumfer., bl. a. genom ett stort improviseradt tal om Frankrikes ställning till frågan om Tysklands intagande i förbundet. V., som redan 1917 besökt Förenta staterna i offentligt uppdrag, företog våren 1921 ännu en diplomatisk mission till Washington i syfte att utröna president Hardings ställning till Nationernas förbund och Frankrikes skadeståndskraf mot Tyskland. V. har i den af Jaurès redigerade "Histoire socialiste, 1789-1900" skrifvit del 7: La restauration, 1814-1830 (1906) och dessutom utgett République. Travail. Dìscours (1907), Les retraites ouvrières et paysannes (1910) och La mission francaise en Amérique, 24 avril-13 mai 1917 (1917). V.S-g. Vivianit. miner., ett efter J. Vivian uppkalladt mineral, som utgöres af vattenhaltigt järnfosfat och sällan förekommer kristalliseradt i blå, prismatiska kristaller, utan vanligen jordformigt (s. k. blåjord 1. blå järnjord). I Sverige finns blå järnjord i leror och torfmossar i Värmland, Skåne, Härjedalen m. fl. st. P. T. C.* Vivien de Saint Martin [viviä' de sa martä'], Louis, fransk geograf, f. 17 maj 1802 i S:t