Martin de Fontenay (dep. Galvadcs), d. 2 jan. 1897 i Paris, är jämte E. Keclus den främste författaren på det geografiska området i Frankrike. Han deltog i stiftandet (1821) af Geografiska sällskapet i Paris, utgaf 1825 Atlas uni-iiersel, en af de fullständigaste på den tiden, och 1828-30 en specialtidning, "le Bibliomappe". för att sprida hågen för geografiska studier. 1845-54 redigerade han "Nouvelles annales des voyages", uppsatte 1847 "Athénéum francais", som han redigerade ett år, och utgaí 1861-76 "1'Année géographique", en årligen utkommande revy öfver forskningsresor till lands och sjöss. Utom några historiska arbeten., bl. a. Histoire générale de la revolution francaise de 1789 à 1839 (4 bd, 1840-42) samt Histoire de Napoleon (2 bd, 1843), var hans författarskap egnadt åt geografien. Här må bland de mera viktiga arbetena nämnas Description historique et géographique de VAsie Mineure (2 bd, 1845), Histoire universelle des découvertes géographiques des nations européennes dans les diverses parties du monde (2 bd. 1845-47, ofullb.), Études de géographie ancienne et d'ethnographie asiatique (2 bd, 1850-54), £tude sur la géographie grecque et latine de Vlnde (2 bd, 1858-60), Histoire de la géographie et des découvertes géographiques (1873) samt Nouveau dictionnaire de géographie universelle (7 bd, 1876-95), hvaraf V. redigerade bd l-2 ensam och bd 3-4 med biträde af Louis Kousselet (f. 1845), hvil-ken ensam redigerade fortsättningen äfvensom det omedelbart därpå följande supplementet (2 bd, 1896-1900). Detta verk. hvari flera af Frankrikes förnämsta förmågor på geografiens fält medarbetade, innehåller en detaljerad geografi öfver Europa i såväl fysiskt som politiskt, statistiskt, industriellt och kommersiellt hänseende, hvarvid äfven de viktigaste historiska tilldragelserna beröras, samt en ur originalkällorna (företrädesvis reseskildringar, ända till de nyaste) hämtad be-skrifning öfver utom-europeiska länder och folk. Arbetets värde ökas genom utförlig källförteckning. Vivier [vivie], glasbruk. Se Folembray. Vivi'para (af lat. vivus, lef vande, och pä'r er e, föda). 1. (Vivipara gräs) Bot. Se Grodd-knoppar. - 2. ZooL, sådana djur, som "föda lef vande ungar", d. v. s. sådana djur, hos hvilka ägghinnorna brista, innan fostret blifvit framfödt. Jfr O v i p a r a. Viviparì (se Vivipara), òot., groning af frö, innan dessa lösgjorts från moderväxten. Växter, hvilkas frö förhålla sig på detta sätt, kallas v i v i p a r a. Som exempel därpå kan anföras mangroveväxter (se Mangrove och K h i z o-p h o r a). En abnorm vivipari förekommer hos tidigt groningsmogna sädesslag, som vid dåligt bärgningsväder lätt "gro i axet". I pumpor, som bevarats länge, börja fröna ofta gro. Som falsk vivipari betecknas uppkomsten af vegetativa förökningsorgan (bladiga skott, lökar, bulbiller) i st. f. blommor. Exempel därpå ge åtskilliga Allium-arter (se L ö k s l ä k t e t, fig. l, och V i n-terlök), Polygonum viviparum m. fl. och de s. k. axgroende 1. vivipara gräsen (se Grodd-knoppar). G. L-m. Vivis, stad. Se V e v ey. Vivisekera, företaga vivisektion (se d. o.). Vivisekti?n (lat. vìvus, lefvande, och sextio, snitt) betecknar närmast ett i vetenskapligt syfte utfördt blottläggande af organ på ett lefvande djur, liksom man med sektion eller obduktion menar ett dylikt blottläggande af organen efter dödens inträde. Ordet har emellertid ofta blifvit användt i en mera vidsträckt betydelse, omfattande jämväl sådana ingrepp på lefvande djur som in-sprutningar, ympningar o. d., företagna vid vetenskapliga försök, framställning af vacciner och sera eller för fastställandet af diagnoser och utredning af förgiftningsfall. Studiet af lifsföreteelserna kräfver som en nödvändig förutsättning dessa företeelsers tillgänglighet för vetenskaplig iakttagelse. Det är, för att ta ett exempel, lätt att inse, att den för fysiologien och för medicinen nödvändiga kännedomen om blodströmmen och om de mekanismer, som reglera densamma, ej kan förvärfvas utan direkta iakttagelser, utan mätningar af blodets tryck och hastighet o. s. v. Af medicinens historia veta vi att, så länge man endast hade iakttagelser på döda djur att tillgå, man antog, att artärerna föra luft. Vi veta, att de olika organen i kroppen, de olika musklerna, matsmältningsapparatens olika delar o. s. v. samarbeta med hvarandra och att detta samarbete rubbas under sjukliga förhållanden. Det är lätt att inse, att man ej kan utreda mekanismerna för denna samverkan enbart genom att studera organen efter döden. Man kan vid dissektion på ett dödt djur blottlägga en nerv (nervus vagus), som förbinder hjärtat med hjärnan. Denna nerv är, äfven under mikroskopet, fullkomligt lik andra nerver. Genom att på konstgjord väg sätta ledningsbanor i denna nerv i verksamhet kunde bröderna Weber bringa hjärtat att stanna. Därmed hade man upptäckt ett nytt slag af nerv-mekanismer, hämningsmekanismer, som visat sig vara af den allra största betydelse. Hvad vi i dagligt tal kalla själfbehärskning, är att hänföra till dylika mekanismer, som under uppfostran utvecklats i vår hjärna. Man hör stundom den farhågan framställas, att de grofva operativa ingreppen omöjliggöra säkra iakttagelser i fråga om lifs-processerna under normala förhållanden. Härtill må genmälas, att inom experimentaltekniken utbildats systematiska förfaringssätt. Som exempel må anföras Pavlovs tillvägagående vid studiet af magsaftafsöndringen under inverkan af olika slags föda. Af magsäcken af skiljes en liten del, som formas till en blindsäck med mynning utåt och med bibehållande af sammanhanget med magsäcken i öfrigt. Efter läkningen har djuret en normal magsäck endast minskad med omkr. en tiondedel ("stora magen"). Under det att magsaftafsöndring och digestion af införd föda pågå i denna, lämnar den nyssnämnda blindsäcken ("lilla magen") åt experimentatorn successivt prof på ren magsaft, hvilka prof sätta denne i stånd att följa tidsförloppet af afsöndringen i "stora magen". I andra fall, då mätningar, prof tagningar o. s. v. företas i mera omedelbar anslutning till det operativa ingreppet, spela bedöfningsmedlen en mycket viktig roll för uteslutning af störande inflytanden. - Försök på leívande djur äro äfven nödvändiga för