943 Vodjanoi-Woepcke 944 slätten belägna Pella, ehuru Aigai fortfor att vara konungarnas begrafningsplats. Den nedanför anlagda förstaden Edessas namn undanträngde senare den of re stadens gamla namn. Efter bulgarernas invasion på Balkanhalfön hette staden Bodena 1. Budena. A. N-d. Vodjanoì', slav. myt. Se Mytologi, sp. 181. Vodka [vå'd-], ry. (dim. af voda, vatten), ryskt brännvin, nationell spritdryck, som hufvud-sakligen tillverkas af potatis eller majs, med tillsats af rågmalt. (Förr framställdes vodkan af råg med tillsats af 15-20 proc. kornmalt.) Den färdiga vodkan innehåller 90-96 proc. alkohol, men före utminuteringen nedbringas denna halt genom utspädning till 60-(lägst) 40 proc. Vodnansky. Jan. tjechisk teolog, f. 1460. d. omkr. 1534, var utgången ur ett husitiskt borgar-hem i Vodììany, men of ver gick efter universitetsstudier i Prag till katolicismen och blef en af dess mest fanatiska anhängare. Redan i sin första skrift, Vade mecum in tribulatione (1489), förutsade han "kätteriets" snara undergång. Stort uppseende väckte hans stridsskrift Epistola ad quendam baronen Moraviœ (1511). på spe kallad Matrykát. Mot Bömiska bröderna riktades polemiken i Annihilatio triplicìs funiculi innominati hœretici (1498), Proti bludnym a potupnym arti-kulom pikhartskym och Locustarium de sectis et diversitate atque multiplicatione Begardorum in terra Bohemiæ (1524). Hans ingrodda hat till dominikanerna tog sig uttryck i den äktkatolska bekännelseskriften om den obefläckade aflelsan. Traktat o poöeti pfecistim a neposhornëmím panny Marie (1509). A-d J. Vodílik. Valentin. Se Slovenska litteraturen, sp. 1474. Vodskov, Hans S o f u s, dansk estetiker och religionshistoriker, f. 16 sept. 1846, d. 16 mars 1910, en egendomlig, fint begåfvad ande, hvilken under en ytterst tillbakadragen tillvaro som privatman, först i Köpenhamn, mot slutet af sitt lif i ensamhet på en ö i Möckeln i Småland, idkade studier af olika slag, hvilka resulterade i en sparsam, men betydelsefull produktion. En rad litterärkritiska uppsatser, utg. under titeln Spredte studier (1884), innehåller viktiga bidrag till Grundtvigs och Kier-kegaards biografi, samt (i artikeln "Guder og glo-ser") en skarp och principiell, sarkastisk kritik af S. Bugges mytologiska metod. Den under kampen mot G. Brändes länge vakanta professuren i estetik vid Köpenhamns universitet, som erbjöds honom, afböjde han själfkritiskt och samlade sig numera om mytologiska studier, hvilkas frukt blef det intressanta, men ofulländade verket Sjœledyrkelse og naturàjrkelse, I. Rigveda og Edda (1890-97), i h vars inledning han riktade en vägande kritik mot tidöus etnologiska älsklingsteorier, särskildt om vandrande kulturer. I afdelningen om Yeda-mytologien påvisade han genom en lärd analys ohållbarheten af än Max Mullers romantiska, än fransmannen Bergaignes naturfilosofiska tolkning af Veda. På samma sätt som Geldner, Pischel och andra senare forskare bestämde han dessa hymner som en relativt sen, sakral-teknisk offerdiktning. Detta arbete väckte berättigad uppmärksamhet af ven inom tysk och fransk vetenskap, men som det aldrig blef öfversatt till något världsspråk, fick det ej betydelse i vidare kretsar. Oberoende af det vetenskapliga innehållet, bibehåller verket, särskildt dess första afdelning, sitt värde som litterärt alster genom stilens lefvande åskådlighet och genom den karakteristiskt kvicka och lediga form, hvari V. klädde sin vetenskapliga framställning och kritik. Edv. Lehmann. Woeikov 1. Wojeikov [vaje;jkåff], Aleks-andr Ivanovitj, rysk meteorolog och geograf, f. 20 maj 1842 i Moskva, d. 10 febr. 1916 i Petersburg, studerade i Petersburg och vid tyska universitet (Heidelberg, Berlin och Göttingen) hufvudsakligen meteorologi, reste 1873-77 till skilda delar af Amerika (Canada, Förenta staterna, Yucatan, Brasilien) och Asien (Indien,. Java, Japan), öfverallt på egen bekostnad. Harø utnämndes 1882 till docent och 1885 till professor i fysisk geografi vid Petersburgs universitet. W,, egde en utomordentlig språkkännedom och publicerade sina skrifter på ry., ty., fr. och eng. En af W.s främsta vetenskapliga förtjänster är att ha påvisat snötäckets betydelse som klimatisk faktor. W. var tänkare, ej blott siffermästare, och detta gjorde kanske, att han med åren alltmera kom att lämna den rena meteorologiens område och syssla med allmänt geografiska problem. Sina många vetenskapliga af h. publicerade han framför allt i utländska tidskrifter, "Meteoro-logische zeitschrift, "Petermanns mitteilungen", "Annales de géographie" o. a. Största berömmelsen vann han genom Die klimate der erdc (l-2, 1887). Bland hans of riga skrifter kunna nämnas Die atmosphärische zirkulation (1874), Gletscher und eiszeiten in ihrem verhältnis zum klima (1881), Der einfluss der schneedecke auf boden, klima und wasser (1889), Geologischc klimate (1895) och über die ursachen des grösseren salzgehalts des Atlantisclien ozeans (1912). Yid 70 års ålder företog W. 1912 en resa i ryska Turkestan, vid hvilken han ledsagades af en ung forskare, som dukade under för strapatserna. Frukten af denna färd blef Le Turkestan russe (1914), Y:s sista arbete. En planerad samling af sina betydelsefullare uppsatser hann han aldrig slutredigera. W. var en prononcerad friluftsmän-niska och vegetarian, och för vegetarismen dref han äfven i skrift ifrig propaganda. A. N-d. Woepcke (W ö p c k e), Franz, tysk matematiker och orientalist, f. 1826 i Dessau, nära Leipzig, d. 1864 i Paris, filos. doktor 1847, öfverflyttade 1850 till Paris, där han sysselsatte sig med vetenskapliga forskningar, blef 1855 lärare i matematik vid franska gymnasiet i Berlin, men återvände efter 3 år till Paris. Utrustad med grundliga förkunskaper både i matematik och i österländska språk, egnade W. sig med stor framgång åt studiet af arabernas matematiska skrifter, hvilka före honom endast mycket ofullkomligt voro kända i Europa. Resultatet af dessa forskningar, genom hvilka nytt ljus blifvit spridt öfver matematikens historia hos araberna samt öfver de grekiske matematikernas inflytande på de arabiske, äfvensom öfver frågan om de sistnämndes inverkan på Västerlandets matematiska författare under medeltiden, offentliggjordes af honom dels i själfständiga afhandlingar, dels genom öfversättningar af eller utdrag ur arabiska författares skrifter. Bland hans arbeten må