945 Woermann-Voetius 946 nämnas L'algèbre d'0mar Alkhayyami (1851), Extrait du Fakhri (1853) och Mémoire sur la pro-pagation des chiffres Indiens (1863). Woermann [vor-]. 1. Karl W., tysk konsthistoriker, f. 4 juli 1844 i Hamburg, studerade till en början juridik och var praktiserande advokat, innan han på allvar började studera konstvetenskap först under vidlyftiga resor, som sedermera ofta upprepades, från 1870 i Heidelberg och München. Han blef 1873 professor vid konstakademien i Düsseldorf och var 1882-1910 direktör för målningsgalleriet i Dresden. Han utgaf 1876 Die landschaft in der kunst der alten völker och började 1879 utge Geschichte der malerei i samarbete med Alfred Woltmann (se denne). Efter Woltmanns död (1880) fortsatte W. arbetet, delvis med ledning af hans efterlämnade studiematerial (arbetet utkom i 3 dir 1879-88). Det följdes af Geschichte der kunst aller zeiten und völker (3 dir, 1900-11; ny omarbetad uppl. började utges 1915, hvaraf 5:e d. utkom 1921). Bland hans öfriga arbeten märkas W as uns die kunstgeschichte lehrt (4:e uppl. 1894), Von deutscher kunst (1907), Von Apelles bis Böcklin und weiter (samlade uppsatser, 1912), dessutom kritiska katalogarbeten öfver Dresdengalleriet o. a. och af ven diktsamlingar. - 2. Adolf W., den föregåendes broder, köpman, redare och kolonialpolitiker, f. 10 dec. 1847 i Hamburg, d. där 3 maj 1911. studerade i sin ungdom handelsförhållanden under vidsträckta resor i Amerika och Öst-Asien, var 1871-72 anställd vid sin faders faktorier i Liberia och ingick 1874 som delegare i dennes firma (Karl Woermann). hvars ledning han 1880 öfvertog. Han utvecklade firmans rederiverksamhet i hög grad ("Woer-mannlinjen") och förvärfvade i förening med firman Jantzen & Thormählen 1884 Kamerun-området, där firman W. haft faktorier från 1868, genom fördrag med några negerstammar, hvarpå de s. å. öfverläto sina höghetsrättigheter på Tyska riket. W. var 1884-90 led. af tyska riksdagen, där han tillhörde det nationalliberala partiet. 1. G-g N. 2. V. S-g. Woermann.injen [vör-]. tyskt. 1847 grundadt rederibolag. Se Woermann 2 och Å n g f a r-t y g s l i n j e_r. Woeste [v?'st8], Charles Frédéric August e, belgisk politiker, f. 26 febr. 1837 i Bruxelles, blef 1858 juris doktor och därefter advokat, öfvergick från protestantismen till den katolska trosbekännelsen 1865 och invaldes 1874 i belgiska deputeradekammaren, där han sedan 1884 under lång tid var en bland det katolska partiets inflytelserikaste ledare. Juni-okt. 1884 var W. justitieminister i ministären Malou, men nödgades afgå till följd af det häftiga motståndet från liberaler och socialister mot regeringens skollagsförslag. 1891 erhöll W. titeln statsminister. Han har med stor energi egnat sig åt främjandet af social hjälpverksamhet och i parlamentet vid flera tillfällen utöfvat afgörande inflytande, så t. ex. vid afvärjandet af Beernaerts projekt 1901 till omedelbar belgisk annexion af Kongostatens område och vid bestämmandet 1911 af regeringspartiernas ståndpunkt i skollagsfrågan. Bland W:s arbeten märkas Vingt ans de polémi-que (1885), La neutralité beige, la Belgique et la France (1891), Å travers dix années, 1885- 189å (2 bd, 1895), Études politiques sociales, historiques et Utteraires (s. å.) och Échos des lettres contemporaines, 1895-1905 (1905). V.B-g. Woestyne [voste'jno], Karel van de. flamländsk lyriker, f. 1878, har skrifvit bl. a. Het vaderhuis (1903). De boomgaard der vogelen en der vruchten, båda utg. 1905 tills, med "Vroegere gedichten", De gulden schaduw (1910), Interludien (1912) samt prosaskrifterna Janus meí het dubbe?e voorhoofd (1908), Afwij-kingen (1910) och Kunst en geest in Vlaanderen (1911), hvarjärnte han medarbetat i tidskr. "Van nu en stråks" (utg. 1893-1903), ett flamländskt motstycke till Hollands "De nieuwe gids" och den i Bruxelles uppsatta "La jeune Belgique", m. fl. litterära publikationer. W., som själf räknar sig till den s. k. "neo-klassicismen" och står de franske symbolisterna nära, är en bemärkt representant för den nya flamländska litteraturen efter 1890. Se J. Prinsen, "Handbock tot de Nederlandsche letterkundige geschiedenis" (2: a uppl. 1920), och A. Yervey i den holländska tidskr. "De Beweging" (arg. 1906-13). Hj.P-r. Voetius [fot-], Gisbertus (Gijsbert Voet), holländsk reformert teolog, en af pietismens "fäder", f. 3 mars 1589 i Heusden,, Holland, d. l nov. 1676 i Utrecht, verkade som präst i Vlijmen från 1611 och i sin födelsestad från 1617. Med framgång kämpande mot romerska kyrkan, drogs han sedermera in i striderna om kalvinska prede-stinationsläran och deltog ifrigt i Dordrecht-synoden (1618-19). Han stod på den segrande sidan och fullföljde under de följande åren med all energi kampen mot arminianerna. 1634 kallades han till professor i teologi och österländska språk vid det nyinrättade universitetet i Utrecht. Då under åren efter Dordrechtsynoden de religiösa intressena trädde i bakgrunden och staten ganska hänsynslöst utöfvade sin öfverhöghet öfver kyrkorna samt förhindrade en sammanslutning mellan de olika staternas kyrkor, framkallades en reaktion från den allvarligare kristendomens sida. I Zeeland bildades under ledning af W. Teelinck ett reformparti, som ville gestalta lifvet helt efter Guds vilja och med utgångspunkt från det medvetna barnaskapet hos Gud. Denna reformrörelse kom också till Friesland och erhöll slutligen ett nytt centrum i Utrecht. V. blef mer och mer den erkände ledaren. Han lade särskild vikt vid en lagisk, med puritansk stränghet genomförd reglering af den enskilde kristnes lif. Hela denna riktning bidrog väsentligt till att fördjupa det religiösa lifvet i Holland och har haft direkt inflytande vid den tyska pietismens uppkomst. Den lagiska ståndpunkten hos V. gjorde, att han från 1658 med skärpa uppträdde mot Coccejus, som i enlighet med sin s. k. förbundsteologi höll före, att det gammaltestamentliga sabbatsbudet