icke längre vore gällande. Striden antog stora dimensioner, och hela befolkningen delade sig i två läger, de mera frie coccejanerna och de mera lagiskt bundne, gammaltroende voetianerna. -- Till de af V. angripne hörde också filosofen Cartesius, hvars filosofi V. i likhet med många andra teologer ansåg som oförenlig med den kristna tron. I striden mot Cartesius förgick sig V. på ett beklagligt sätt. Han beskyllde honom för att vara hemlig jesuit och lyckades genomdrifva, att han såsom lögnare och hädare blef offentligen fördömd (1645). Mot slutet af sitt lif uppträdde V. mot Jean de Labadie, som ville föra den pietistiska reformrörelsen in på svärmiska och separatistiska banor. Obrottsligt höll V. fast vid kyrkan. Under 1600-talet var han öfver hufvud en af den holländska reformerta kyrkans allra mest betydande män, grundlärd, betydande predikant och ledare på fromhetslifvets område. Hans ärliga afsikter kunna icke betviflas. ^{E. M. R.} Woëvre [wävrə] l. Woivre [wa'vrə], ett omkr. 20 km. bredt. mellan dep. Meuse och Meurthe-et-Moselle deladt område i Lothringen, som, sluttande åt n. ö., sträcker sig från höjderna vid Meuse (Côtes de Meuse) i v. till järnvägslinjen Toul--Conflans--Longuyon i ö. samt mellan Toul och Longuyon i s. och n. Det är en lerslätt, belägen i medeltal 220 m. ö. h., med enstaka höga kullar och en mängd dammar. Enda staden är det lilla Étain. Under Världskriget utkämpades gång på gång häftiga strider på W.-slätten, nämligen dels på hösten 1914, då tyska härafdelningen Strantz satte sig i besittning af större delen af området (i s. v. ända fram till Meuse), dels 1915 och, i all synnerhet, 1916 (i samband med Verduns belägring) mellan nämnda härafdelning och delar af Verdunområdets krigsbesättning (Sarrail, Herr, Pétain, Nivelle) samt franska l:a armén (Dubail), hvarunder ett långvarigt ställningskrig utvecklade sig i linjen S:t Mihiel (vid Meuse)--Apremont--Pont-à-Mousson (vid Moselle), dels ock i sept.--nov. 1918, då tyska härafdelningen C (Fuchs) höll nämnda linje mot amerikanska armén (Pershing), tills den slutligen i samband med det allmänna återtåget uppgafs. ^{H. J--dt.} Vogel [få-], tyska konstnärer. 1. Christian Leberecht V., målare, f. 1759 i Dresden, d. där 1816, var elev vid akademien där och målade porträtt, barngenrer, plafonder och altartaflor. Många af hans verk finnas på slottet Wildenfels i Sachsen och i dess omnejd, där han från 1780 vistades under ett par årtionden. V. återvände till Dresden 1804 och blef professor där 1814. Hans bästa område var porträttet, och till hans främsta arbeten räknas dubbelporträttet af hans båda söner (Dresdengalleriet). -- 2. Karl Christian V., 1831 adlad von Vogelstein, den föregåendes son, målare, f. 1788 i Wildenfels, d. 1868 i München, elev af sin fader och af akademien i Dresden, reste som porträttmålare till Ryssland, där han 1808--12 vistades i Petersburg, uppehöll sig i Italien 1813--20, var 1820--53 professor i Dresden och flyttade 1853 till München. Förutom porträtt (påfven Pius VI, Ludwig Tieck, den sistnämnde i Berlins nationalgalleri), där han hade sitt bästa område, målade han allegorier som Konsterna försköna lifvet (slottet i Pillnitz) och religiösa ämnen i nyromantisk anda: Kristi frestelse, Kristi dop, Den heliga Anna lär sin dotter Maria läsa, Den Heliga jungfruns lefnad (kapellet i Pillnitz) och Tronande madonna. Han målade äfven bildserier till Dantes "Divina commedia", Goethes "Faust", Vergilius' "Æneis". -- 3. Johann Philipp Albert V., träsnidare, f. 1814 i Berlin, d. 1886, studerade vid akademien där till kopparstickare och målare 1831--34, egnade sig åt xylografi och utförde förträffliga alster inom denna konstgren, bland dessa bilder till Shakspere, till Raczynskis "Geschichte der neueren deutschen kunst", Dullers "Geschichte des deutschen volkes", Musäus' "Volksmärchen", Kuglers "Geschichte Friedrichs des grossen" och praktupplagan af Fredrik den stores verk. Han blef 1877 professor vid akad. i Berlin och ledare af dess xylografiska ateljé. -- 4. Johann Friedrich V., kopparstickare, f. 1829 i Ansbach, d. 1895 i München, lärjunge af Reindel i Nürnberg, var verksam i Leipzig, Düsseldorf, Paris och München. Bland hans förnämsta blad äro Den heliga Justina efter Mosetto samt stick efter taflor af Piloty, Knaus m. fl. -- 5. Hugo V., målare, f. 1855 i Magdeburg, studerade vid akad. i Düsseldorf från 1873 <img r>

fem år framåt för Gebhardt och W. Sohn samt därefter i Paris för Lefebvre. Han bosatte sig i Berlin, där han var professor vid akad. 1888--93, hvarefter han åter gjorde studier i Paris och i Italien. Han började som historiemålare med Luther predikar på Wartburg (1883, Hamburg, Kunsthalle), Store kurfursten mottager franska flyktingar utanför slottet i Potsdam (1885), utförde äfven genretaflor såsom Stilla arbete (1888), Aftonlugn (1893), Moder och barn i en löfsal (1896, Berlin, Nationalgalleriet) och porträtt (borgmästar Duncker, rådhuset i Berlin, m. fl.). På monumentalmåleriets område utförde han 1897--1900 fem ämnen ur Preussens historia, väggmålningar i rådhuset i Berlin, och ett motiv ur Sachsens historia i Ständehaus i Merseburg, därefter fem målningar i Hamburgs rådhus -- ämnet är Elbe under olika tider: den första bilden skildrar forntiden, kolonisterna timra hyddor och båtar vid floden, därpå kristendomens införande, stadens uppsving till välstånd under hansans makttid, slutligen Hamburgs hamn i våra dagar, fylld af skepp från alla världens länder. Målningarna -- sammanlagdt 70 m. i längd och 6 m. i höjd -- fullbordades 1909. Skeppare, tre skisser till en af dessa målningar, utfördes 1907 (Berlins Nationalgalleri). För den tyska afd. på världsutställningen i Bruxelles 1910 utförde han den dekorativa målningen Prometheus skänker människorna elden, 80 kvm. stor. Prometheus utfördes sedan som väggmålning i Charité i Berlin (fullb. 1920). En kraftigt hållen gruppbild af Hamburgs senatorer i gammaldags dräkter målades 1902