- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 32. Werth - Väderkvarn /
985-986

(1921) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volenti non fit injuria - Wolf, Nils - Wolf, Jens Lauridsön - Wolf (Wolff, Wolfius), Christian von

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sakna rättslig befogenhet att på dylikt sätt förfoga öfver detsamma. N. S--g. Wolf, Nils. Se Stiernberg, N. Wolf, Jens Lauridsön, dansk topograf, f. 1584, d. omkr. 1660, student 1608, senare bokhandlare i Köpenhamn, skref Norrigia illustrata eller Norges beskrivelse (1651) och Encomion regni Daniæ, det er Danmarckes riges lof etc. (1654), som innehåller värderika upplysningar om landets dåvarande förhållanden. E. Ebg. Wolf (Wolff, latinis. Wolfius), Christian von, friherre, tysk filosof och matematiker, f. 29 jan. 1679 i Breslau, d. 9 april 1754 i Halle, <img l>

studerade i Jena först teologi, sedan matematik, fysik och filosofi, blef professor i matematik i Halle 1707, men föreläste mest i filosofi. Såväl de ortodoxe som de pietistiske teologerna i Halle sågo emellertid en fara i den rationalism, som han förkunnade, och då han i ett universitetstal hade sagt, att den moral, som den kinesiske filosofen Kong-fu-tse framställt, öfverensstämde med hans egen, gingo de till anfall. Inför soldatkonungen Fredrik Vilhelm I skall man ha hänvisat till de för disciplinen farliga konsekvenserna af W:s lära om "den tillräckliga grundens lag". Konungen utfärdade därför 1723 en kabinettsorder, genom hvilken W. för sina gudlösa lärors skull afsattes från sitt ämbete och ålades vid dödsstraff att inom fyrtioåtta timmar förfoga sig utom rikets gränser. W. begaf sig då till Marburg, där han fick fortsätta sin akademiska lärarverksamhet, till dess att Preussens nye konung, Fredrik II, 1740 återkallade honom till Halle, där han sedan verkade till sin död som professor i matematik samt i natur- och folkrätt. Om det stora anseende, som han åtnjöt, vittnar, att han upphöjdes i friherrligt stånd och 1733 blef led. af vet. akad. i Paris. -- W. är icke någon originell tänkare. Efter hans lärjunge Bilfingers föredöme plägar man kalla hans filosofi för den leibniz-wolfska, och innehållet i sina åsikter har han till största delen hämtat från Leibniz, visserligen med vissa förändringar och tillägg; de förra kunna dock knappast fattas som förbättringar och de senare äro tämligen oväsentliga. I formellt hänseende är han medelbart påverkad af Spinozas sträfvan att ge filosofien en efter Euklides' föredöme bevisande form. Men i sitt bemödande att uttrycka allt klart, tydligt och fullständigt samt grundligt bevisa sina påståenden förföll han till långtrådig mångordighet och behandlade de hvardagligaste ting med en lärd förnumstighet, som står på gränsen till det löjliga. Men den klara lättfattlighet, som hans framställning egde, gjorde, att hans filosofi snart trängde in vid alla tyska universitet och där blef den härskande, ända tills dess dogmatiska välde bröts af Kant. -- W. anser filosofiens uppgift vara att med förståndet fatta allt tänkbart och uppvisa det möjliga och nödvändiga, under det att de empiriska vetenskaperna stanna vid det blott faktiska. Dessa olika arter af vetenskaper ha icke olika föremål, utan det är samma verklighet, som af de empiriska vetenskaperna konstateras som faktisk och hvars möjlighet och nödvändighet filosofien ådagalägger. Ehuru W. söker ge sin filosofi en strängt bevisande form med den logiska motsägelselagen som högsta grundsats, smyger sig därför, utan att han märker det, erfarenheten in i de logiska formerna på samma sätt som sedan hos Hegel. För W:s prosaiska uppfattning föreföll den rena spiritualism, som Leibniz framställt, alltför fantastisk. Vid sidan af själsmonaderna antog han därför materiella atomer, som konstituera den kroppsliga verkligheten. I samband därmed förlorade för honom harmonia præstabilita sin universella betydelse och användes endast för att förklara förhållandet mellan själ och kropp. Liksom Leibniz skilde han mellan förstånd och vilja och indelade därför filosofien i teoretisk och praktisk filosofi. Inom den sistnämnda är han mera själfständig i förhållande till Leibniz än inom andra delar af filosofien. Inom etiken, hvars själfständighet i förhållande till teologien han förfäktade, opponerade han sig mot engelsmännens lyckoprincip och uppställde i stället fullkomligheten som det sedliga målet, men han var öfvertygad, att denna ej blott är enlig med förnuftet och naturen, utan äfven är förbunden med lycka. Inom politiken kände han ingen högre statsform än den upplysta despotismen, som gör de enskilde medborgarnas väl och fullkomnande genom upplysning till all statsverksamhets mål. Den positiva teologien står till motsvarande del af filosofien i samma förhållande som öfver hufvud de empiriska vetenskaperna till filosofien, och W. tog därför för gifvet, att båda i allt komma till samma resultat. Den sanna religionen kan därför icke innehålla något, som strider mot förnuftet, men väl åtskilligt, som går öfver det mänskliga förnuftets fattningsförmåga. Detta visar sig emellertid såsom förnuftigt, emedan vi inse, att tron därpå är behöflig för människans fullkomlighet och lycka. -- W. använde tyska språket vid sina föreläsningar och, jämte det att han utgaf en del latinska skrifter, sammanfattade han ock sin filosofi i vidlyftiga arbeten på tyska. Han har därigenom mycket väsentligt bidragit till utvecklingen af den terminologi, som sedan blifvit det gemensamma språket för den tyska filosofien och i mycket äfven tryckt sin prägel på svenska filosofiska språkbruket. Han framställde sina åsikter på ett så klart och lättfattligt sätt, att de blefvo tillgängliga för alla bildade, och de kommo därför att jämte de från England och Frankrike kommande upplysningsidéerna utgöra den ena sidan i den tyska bildningen under upplysningstidehvarfvet. Den skolmässiga form, som han använde, lämpade sig för den dåtida akademiska undervisningens formella behof, och redan 1737 funnos inom den tyska litteraturen 107 filosofiska författare, som tillhörde W:s skola ("Wolfianer"). Bland hans många lärjungar må nämnas Thümmig, Bilfinger och Baumgarten. -- Inom matematikens historia har W. endast gjort sin insats som författare till läroböcker i nästan alla matematiska grenar. Några af dessa ha trots sin omständlighet varit mycket använda och utgått i många upplagor. Af W:s

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 3 18:40:56 2026 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcl/0525.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free