991 Wolf 992 med tiden lindrades af en liten krets vänner, drog han sig sedan fram i Wien som musiklärare, försökte sig 1881-82 som teaterkapellmästare i Salzburg, 1884-87 som kritiker i "Wiener salon-blatt" och egnade sig därefter uteslutande åt komposition. W:s af konstnärlig idealism burna, men ofta onödigt skarpa och sarkastiska musikrecensioner hade ådragit honom fiendskap från beundrarna af Brahms, för hvilkens större tonverk han hyste en oöfvervinnelig motvilja, hvaremot han dyrkade Kich. Wagner. Föga bekymrad om världslig framgång, fullföljde han med entusiasm sin skapande verksamhet. Med sin ömtåliga själs-daning drabbades han emellertid af ett tragiskt öde, i det att en obotlig sinnessjukdom ödelade de 5-6 sista åren af hans lefnad. Först småningom kunde hans alster nå fram till erkännande, delvis tack vare den 1895 i Berlin stiftade Hugo-Wolf-verein, efterföljd 1897 af Wiener H.-W.-verein. Hans sjukdom och bortgång fäste uppmärksamheten på honom, och hans sånger blefvo inom kort rent af på modet. Ett monument (mod. af E. Hellmer) restes 1904 of ver hans graf på Wiens Zentralfriedhof. W. tonsatte helst hela serier dikter af vissa skalder, hvarigenom han belyste dessas egenart och åstadkom märklig enhetlighet i de särskilda cyklerna, midt i all individualisering. Så till-kommo under ett fåtal år af sjudande ingifvelse 53 Mörike-lieder (1888), 20 Eichendorff-lieder (s. å.), 51 Goethe-lieder (1889), vidare Spanisches lieder-buch (1890, till 44 dikter öfv. af P. Heyse och E. Geibel) och Ilalienisches liederbuch (I, 1890, II, 1896; till 46 efterdiktningar af P. Heyse), utom färre till dikter af Gr. Keller, Michelangelo m. fl. Han byggde vidare på sina föregångares (Schubert, Schumann, Rob. Franz, Ad. Jensen) verk, delvis i detalj fördjupande och förfinande deras uppslag. W:s originalitet som romanstonsättare bottnar i den innerliga sammansmältningen af poesi och musik. Efter de wagnerska musik-dramernas höga föredöme inrymmer han åt diktningen primär betydelse. Han musicerar aldrig för att framhålla sin egen personlighet, anbringar icke en ton, som ej ingår i den poetiska idéutvecklingen; han ställer sig helt i skaldens tjänst för att söka förstärka intrycket af dennes konst. När W. fick lust att komponera till en dikt, försänkte han sig först intensivt i denna, lät tonmelodien blomstra fram ur ordmelodien, lade an på en fullt riktig musikalisk deklamation och tillvaratog ytterst sorgfälligt diktordens känslovalörer, finaste antydningar och rätta accenter, på samma gång som hvar särskild sång göts till helhet medelst tematisk genomarbetning. Det rikt utarbetade ackompanjemanget, ofta byggdt på en enstaka fras eller ett ledmotiv, skymmer icke sångstämman ; bägge äro hvar för sig särpräglade, men samklinga intimt. Hans sånglyrik blir sålunda objektiv, gestaltskapande och psykologiskt stark; han åskådliggör och så att säga dramatiserar diktens innebörd. Mångsidigheten i stämningar är liksom hos Schubert outtömlig. Hos Goethe tolkar han bl. a. lika troget Mignon-tragiken och den upphöjda panteismen som gratien och lifsglädjen, Mörikesångerna förete en omväxling af trohjärtad idyll, religiös andakt, natur jubel, erotik, sago- mystik, harmlös eller burlesk humor, och hos den romantiskt svärmiske Eichendorff lyfter han helst i dagen realistiskt käcka diktgestalter. I åtskilliga af de spanska sångerna slår oss till mötes en dof och het botgörarstämning, medan de flesta i yppiga färger och ryckiga rytmer skildra sydländsk erotiks olika faser af smäktande begär, rasande lidelse, skälmskt koketteri, bitter smärta ända till dödslängtan. De italienska ge formknappare och i tonen mestadels vekare miniatyrbilder af kärlekens längtan, tjusning, skämtan, trots eller vemod. Man vänte sig emellertid ingalunda att här finna italiensk melodisalighets lätta flöde, liksom man ock i hans öfriga alstring endast sällan påträffar sådana osökt naturvuxna och blommande melodier som hos en Schubert, en Schumann eller i den skandinaviska konstsången. W. skrifver för en nyare tids människor med förfinadt nervlif; för sina färgskiftningar använder han mästerligt det moderna tonalitetsbegreppet och den utvidgade tydningen af tonförvantskapen, hans modulation frossar ofta i betydelserika dissonanser och nybildningar, han odlar hängifvet den af Wagner invigda nya kromatiken, som gett tonkonsten känsligare uttrycksmedel. Halftonfortskridningar eller ovän-tadt vida språng i den långtutspunna melodiförin-gen, öfverstigande intervaller, förhållningar, en-harmoniska förväxlingar, spröda och dunkelfärgade klanger bjuder han tidt och ofta på, hvadan hans sånger ej äro tillgängliga för hvem som helst. W:s öfriga tonverk gå icke i betydenhet upp mot hans sånger vid piano. Musiken till Das fest auf Solhaug (Ibsens drama) var ett beställdt arbete (1892), som ej slog igenom. Däremot fäste han stora förhoppningar på sin lustspelsopera Der corregidor (spanskt ämne), där germanskt och romanskt kynne ingått en intressant förening; den har betecknats som ett förspanskadt motstycke till Wagners "Meistersinger" och uppfördes med framgång i Mannheim 1896. Endast påbörjad blef en tragisk opera Manuel Venegas. Vidare har man funnit skönheter i den symfoniska dikten Penthe-silea (efter H. v. Kleists sorgespel), Italiensk serenad för liten orkester, en stråkkvartett, hymnen Christnacht för stor orkester, soli och blandad kör, Morgenhymnus och den hemskt fantastiska Feuerreiter för kör och orkester, Elfenlied för damkor, sopransolo och orkester. Dem vaterland för manskör och orkester samt 6 andliga a-cappella-körer efter Eichendorff. - W.s musikkritiker utgåfvos af Batka och H. Werner 1911. Biografier of ver honom ha skrifvits af Decsey (4 bd, 1903 -06), P. Muller (1904), Schmitz (1906), Newman (1907) och Morold (1912). E. F-t. Wolf. Julius, tysk nationalekonom, f. 20 april 1862 i Brunn, studerade i Wien och Tübin-gen samt blef 1888 e. o. och 1889 ord. professor i nationalekonomi och statistik i Zürich; han kallades till professor 1897 i statsvetenskap vid universitetet i Breslau och 1913 i nationalekonomi vid tekniska högskolan i Berlin. Han har erhållit geheimerådstitel. Under sin anställning i Schweiz deltog han på offentligt uppdrag i förarbetena för upprättandet af en sedelutgifvande centralbank, för reformering af skattelagstiftningen och alkohollagstiftningen m. m. Efter öfverflyttandet till Breslau uppsatte han 1898 "Zeitschrift fur social-