1005 Volframit-Wolfram von Eschenbach 1006 farande mycket spröd massa. Men om denna i en vätgasatmosfär vid omkr. 1250° underkastas ihållande bearbetning genom valsning och ham-ring, erhålles till sist genom metallkornens hopsvetsning silfverhvit, kompakt volframmetall, som genom dragning kan förvandlas till den finaste tråd, utmärkt af stor seghet och elasticitet. - I kompakt tillstånd är volfram mycket beständig mot luft, alkaliska lösningar och utspädda syror, men oxideras af smält alkali och koncentrerad svafvelsyra. Den är mycket tung, eg. v. 18,?, och är den mest svårsmälta af alla metaller; smält-punkten ligger nära 3000°. Atomvikten, som tecknas W, är 184,o. I sina kemiska förhållanden liknar volfram mest metallerna molybden och uran och har liksom dessa mycket växlande atomvärde. På det högsta mättningsstadiet ger den en gul oxid, W03, som kallas volfram syra och som med baser ger färglösa salter, bland hvilka natriumsaltet, natriumvolframat, som är lös-ligt i vatten, fått användning till impregnering af tyger för att göra dem oantändliga. Sedan början af 1900-talet har metallisk volfram fått mycket viktig användning i glödlampindustrien och för tillverkning af specialstål (se d. o.). Som material för glödtråden i elektriska glödlampor (se d. o.) har volfram på grund af sin ofantliga svårsmälthet numera så godt som fullständigt undanträngt alla andra metaller. - Af hela volfram-tillverkningen, som uppskattas till 5,000 à 6,000 ton årligen, användas omkr. 90 proc. för tillverkning af volframstål och andra legeringar. Yolf ramstålet, som utmärkes genom betydande hårdhet och fasthet, har under Världskriget förbrukats i stora mängder till pansarplåtar, projektiler och eldvapen. Hit hör också det s. k. rapidstålet, med 7-9 proc. volfram, 2-3 proc. krom och 0,5-2 proc. kol. I olikhet med vanligt kolstål bibehåller detta sin hårdhet vid börjande glödningstemperatur, så att det kan användas till verktyg för borrning och skärning af hårda metaller, äfven om bearbetningen måste ske så hastigt, att verktyget därvid blir mycket starkt upphettadt. - Äfven andra legeringar af volfram ha kommit i användning. En sådan är stellit (omkr. 5 proc. volfram, 75 proc. kobolt och 20 proc. koppar), som är mycket hård och icke rostande, hvarigenom den blir lämplig till skärande verktyg m. m. - of ver hufvud taget torde volframmetallens användning komma att betydligt ökas i samma mån, som den kan erhållas för tillräckligt billigt pris. K. A. V-g. Volfram?t, förr Volfram (se d. o.), miner., ett från äldsta tider bekant brunsvart till svart mineral, som förekommer vid Zinnwald, Schlachen-wald och Ehrenfriedersdorf i Erzgebirge tills, med tennmalm. Volframiten ansågs dels som järnmalm, dels som manganmalm, tills Scheele 1781 upptäckte volframsyran i det efter honom sedermera benämnda mineralet scheelit 1. tungsten (se d. o.). Den är ock en isomorf blandning af volframsyrad järn- och manganoxidul (Fe, Mn) W04. som kristalliserar monosymmetriskt med kristaller, nära stående det rombiska systemet. På genomgångsytorna har den metallartad diamantglans, annars fettglans. Den är ogenomskinlig och stundom något magnetisk. Dess eg. v, är 7,2-7,5, dess hård- het 5,0-5,5. För blåsrör är den smältbar till en magnetisk kula med kristallinisk yta. Behandlas dess pulver med saltsyra i värme, sönderdelas den vid lufttillträde och lämnar en gul, till större delen i ammoniak löslig återstod. Utom på ofvannämnda lokaler förekommer volframiten äfven i Cornwall, Sibirien. Frankrike och Amerika samt nyttjas i tekniken för framställning af flera färgämnen och i metallurgien till volframstål. Ant. Sj. Volf ramlampan, eleUrot. Se Glödlampa, sp. 1351. Volframstäl. Se Volfram. Volframsyra. Se Volfram. Wolfram von Eschenbach [fann], medelhögtysk skald, f. omkr. 1170 i den lilla staden Eschenbach (nära Ansbach), i bajerska reg.-omr, Mit-telfranken, räknade adlig börd och förvärfvade själf riddarvärdigheten, men var stadd i mycket knappa villkor. Så tillbragte han åren 1204 -16 mestadels på Wartburg hos landtgrefve Herman af Thüringen, hvarest han träffade Wal-ther von der Vogelweide. W. synes ha varit gift och lycklig familjefader. Han kunde hvarken läsa eller skrifva, men förstod franska och egde ett utmärkt minne samt kunde sålunda genom muntligt meddelande tillegna sig de franska hjältedikter, ur hvilka han hämtade sina episka ämnen. Han egde äfven naturhistoriska och teologiska insikter. Oberörd af klosterskoletukt, var han i stället bildad genom lifserfarenhet. W:s dödsår är okändt, men anses böra sättas till omkr. 1220. Konung Maximilian II af Bajern lät 1861 i Eschenbach uppföra en brunn med hans staty. - W. är ett af tyska litteraturens stora namn och en bland de märkligaste vittra tolkar af det drömmande djupsinne, den idealistiska trängtan, som utgör ett grunddrag i den germanska stammens skaplynne. Han öfverträffar alla sina samtida i tankarnas rikedom och upphöjdhet. Genom ädelt sedligt allvar, lefvande mottaglighet för det höga och sköna samt fin känsla för hjärtats rent mänskliga rörelser skiljer han sig fördelaktigt från sitt frivola tidehvarf. På samma gång är han ej fram- « mande för humorn och vänder ofta en godmodig ironi mot oarter, som han iakttagit. Hans språk är knappt och ej sällan kärft, men mäktigt af stor innerlighet i själsuttrycket och djärfhet i bilder. Bättre än de andre tyske medeltidsskalderna individualiserar han sina personer i både yttre och inre af seende, framför allt genom det, som han låter dem tänka och säga, och hans kvinnogestalter äro verkligt sköna genom den förening af realism och idealisering, hvarmed han tecknar dem. Mindre högt står han i kompositionen, h vilken är föga konstnärlig. Han sammantränger ej ämnet, utan förtäljer kronologiskt och biografiskt, hopar till öfvermått händelser på hvarandra och utmålar lika bredt det betydelselösa som det betydelsefulla. Hans lust för det sällsamma går emellanåt öfver i smaklöshet, och diktionen skämmes ofta af rimtvång. Han var en inåtvänd skald, i grunden mera lyrisk än episk, och många sceners andliga innebörd blir dimmig íör moderna läsare. - W:s förnämsta alster är hans stora epos Parzival, som utarbetades omkr. 1208 och innehåller en lika mångsidig som skaldiskt fördjupad framställning ai hans tids behär-