1007 Wolf-Rayet-stjärnor-Volga 10C8 skande ideal: det världsliga och det andliga riddar-väsendet. Han sammansmälte däri Artursagan (se d. o.) och graalsagan (se Gr a al) samt de sydfranska sägnerna om Anjous forna furstar. I större delen aí detta epos följde han ganska nära sin franska förebild Chrétien de Troyes; själf säger han sig ha hämtat mera af en provensal Guiot ("Kyot"), hvilken källa emellertid icke blifvit återfunnen. W. lefde med hela sin själ in i ämnena, som han fattade i deras sedliga betydelse och helgade genom en för sin tid djup uppfattning af kristendomen. Dikten tecknar en rastlös och ren själs sträfvanden, hvilken icke finner tillfredsställelse i förgängliga njutningar, utan på sin irrfärd alltid ser framför sig ett högt och fläckfritt mål, som han ändtligen, luttrad efter kamp och tvifvel, hinner (jfr art. P ar civ al). Graalbrödraskapet är ett realiseradt gudsrike, som W. diktat med mild humanitet, i verkligt evangelisk anda. Dikten innehåller nära 25,000 versrader, mestadels fyrfotade och parvis rimmade jamber. Den blef genast mycket omtyckt och trycktes under boktryckarkonstens tidigaste skede, 1477, men var sedermera glömd, tills Bodmer 1753 åter drog den i ljuset. Den är utgifven i kritiska editioner af Lachmann (se nedan) och K. Bartsch (3 bd, 1870-71; ny uppl. 1875-76) samt af E. Martin (1900-03, jämte "Titurel") och öfversattes till nyhögtyska af pseud. San Marte (Alb. Schulz) 1836 (3:e uppl. 1886), mer troget af K. Simrock (1842; flera uppl.), bäst af W. Hertz (4:e uppl. 1906). Innehållet är bearbetadt i musikdramats form af E. Wagner ("Parsifal", ett "bühnenweihfestspiel", 1882). - W:s andra dikt, Titwrel, hvari kärleken tecknas synnerligen vackert, utgör fragmentet af en tillämnad förhistoria till "Parzival" och är diktad i konstfulla strofer. Den öfversattes 1842 af Simrock. På ett franskt original, som landt-grefven Herman anskaffade, är W:s episka dikt Willehalm von Or anse byggd. Den skildrar blodiga strider mellan kristna och morer, nämligen bataljen vid Alischans och stormningen af Orange, efter två af de aderton seriedikterna i en omfångsrik fransk chanson de geste, "Guillaume au court nez", hvilken hör till karolingiska sagokretsen. Det vilda ämnet är af W. omdiktadt i 1200-talets förädlade riddaranda. Dikten är öfv. af San Marte 11873). - W:s lyriska minnesånger utmärktes genom känsloglöd, originella bilder och rik, melodisk versform. Han anses vara utbildaren af arten "taglieder" (se Minnesång). - W:s samtliga arbeten utgåfvos i en förtjänstfull edition af K. Lachmann (1823; 5:e uppl. 1891), af P. Piper 1890 ff. och A. Leitzmann 1902-06 (5 bd). Jfr San Marte (Alb. Schulz), "Leben und dichten W:s v. E.'; (2 bd, 1836-41; ny uppl. 1858), och G. Bötticher, "Parzival" (öfv. jämte lefnads-teckning och kulturhist. förklaringar, 3:e uppl. 1905). _ (Br-nB.) Wolf-Rayet-stjärnor [-rajä-], astron., en klass af stjärnor, motsvarande spektralklassen O i den Pickering-Cannonska klassifikationen af stjärnspek-tra (se Stjärnor, sp. 1433). De äro uppkallade efter de franske astronomerna Ch. Wolf och G. Kayet (se denne), som först uppmärksammade några af dem, belägna i Svanens stjärnbild. Nu-inera torde inemot ett 100-tal dylika stjärnor vara kändt, bland dsm y Yelcrum och J: Puppis. De indelas i flera underklasser, som uppvisa åtskilliga skiljaktigheter sinsemellan. Det gemensamma kännetecknet för dem alla är uppträdandet af vissa ljusa linjer och band mot bakgrunden af ett svagt kontinuerligt spektrum. Hos några förefinnas jämte dessa linjer och band äfven mörka absorptionslinjer, särskildt vätgas- eller helium-linjer. Yogel räknade dessa stjärnor till spektralklassen II, d. v. s. till de med vår sol besläktade gula stjärnorna. Numera är det fastställdt. att de tillhöra de hvita stjärnorna och i spektralserien böra ställas allra först. t. o. m. före de hvita he-lium- eller ß-stjärnorna. Wolf-Rayet-stjärnorna visa i allmänhet ingen märkbar egenrörelse; de äro sannolikt mycket aflägsna stjärnor med stor absolut ljusstyrka ("jättestjärnor") samt äro i af-seende på sitt läge i rymden starkt bundna vid Vinter gatsplanet. B-d. Wolfrum, Philip p, tysk musiker, f. 1854 i Oberfranken, elev af musikskolan i München, är sedan 1884 musikdirektor och organist vid universitetet i Heidelberg, där han, efter i Leipzig 1890 förvärfvad filos. doktorsgrad, tillika blef professor i musikvetenskap 1898 och teol. hedersdoktor 1910. Han utnämndes 1907 till generalmusikdirektor. W. dirigerar Bachföreningens konserter och Badens evangeliska kyrkokör. Han har komponerat orgel-och kammarmusik verk, pianostycken, solo- och körsånger samt ett julspel Weihnachtsmysterium (1899), som vunnit stor spridning. Han har författat bl. a. en biografi öfver Seb. Bach (2 bd, 1906). E. F-t. Wolfsberg, stad i Österrike (Kärnten), vid Draus biflod fr. v. Lavant, 48 km. n. ö. om Kla-geníurt. 5,808 inv. (1920). Tillverkning af läder, cellulosa., liar m. m. I närheten järnverk och kolgrufvor. A- N-d. Volga, Rysslands hufvudflod, Europas längsta och vattenrikaste flod, upprinner på Valdaihöjden, 203 m. ö. h., och faller ut i Kaspiska hafvet 26 m. under Svarta hafvets yta. Längd 3,689 km., däraf 3,567 km. segelbara. Flodområde 1,458,922 kvkm. (mer än 3 ggr Sveriges areal). I sitt öfversta lopp rinner V. genom ett äkta moränlandskap med många sjöar. Man har tvistat om, hvilken af strömmarna, som skall räknas för den egentliga källarmen; nu betecknar man vanligen som sådan ett litet vattendrag, som faller ut i Verchita-sjön. Efter att ha genomflytit sjön Stersj upptar denna ström fr. h. Runa, hvilken stundom betraktas som hufvudfloden, flyter ytterligare genom Peno- och Volgo-sjöarna och upptar fr. v. Selisjarovka (från Seligersjön), vid hvars mynning är anlagd en damm, som afdämmer en reservoar om 270 mill. kbm. vatten, hvilken åstadkommer, att floden äfven vid lågvatten är segelbar redan 100 km. från sin källa. Seglatsen är dock till en början (till Rsjev) hindrad genom forsar, som uppkommit öfver erratiska block. I början flyter V. åt s. ö., men ändrar flera gånger riktning vid mynningen af något mera betydande tillflöde. Sålunda blir loppet vid Vasusas mynning nordostligt och förblir så till Tver, där den fr. v. kommande Tvertsa åter ger floden ett kort sydöstligt lopp. Sjosja pressar V. sedan på nytt mot n. ö., tills floden kort ofvanför Rybinsk når sin nordligaste punkt och af de båda vänstra tillflödena