Mologa och Sjeksna än en gång tränges mot s. ö. Vid mynningen af den senare strömmen är V. 509 m. bred och har ett medeldjup af 3 m. Längre ned tillkommer ett betydande vattentillskott genom Kostroma och Unsja fr. v. och Oka (se d. o.) fr. h., den sistnämnda, hvad längd och flodområde beträffar, V. öfverlägsen, ehuru i allmänhet förande mindre vatten. Vid Okas mynning, där staden Nizjnij-Novgorod är belägen, ändrar floddalen h. o. h. karaktär, i det att den skarpa motsatsen mellan den högra "bergstranden" och den vänstra "ängsstranden" utbildas, hvilken motsats kvarstår ända till staden Sarepta. Den förra, som är en fortsättning af Okas likaledes branta högra strand, är betäckt med löfskog, hvilket ger en skarp kontrast mot det öfre loppets barrskogklädda stränder. Åt vänster utbreder sig en låg, på sina ställen sumpig, slätt, som mot ö. småningom stiger i jämn sluttning mot Urals platåland. Från Nizjnij-Novgorod flyter V. i hufvudsakligen östlig riktning till Kazan, under hvilken sträcka floden upptar fr. v. Velluga samt fr. h. Sura och Svijaga. Flodbäddens bredd mellan nämnda städer växlar mellan 300 och 1,500 m., dess djup mellan 4 och 10 m. Vid Kazan vänder V. afgjordt mot s. och upptar sedan omkr. 75 km. längre ned sitt största tillflöde, Kama (se d. o.). Kort ofvanför staden Stavropol gör floden en egendomlig, mot ö. riktad slinga, genom hvilken en halfö om 20 km. bredd bildas, under det att hela slingans längd utgör 215 km. Från v. upptar V. här floden Samara vid staden af samma namn. Vid Sysran blir loppet åter sydvästligt, därefter sydligt till Sarepta, där floden lämnar "bergstranden" för att med många armar söka sig väg i sydöstlig riktning öfver aralokaspiska stäpplandet till Kaspiska hafvet. Den mest betydande af armarna, den 533 km. långa Achtuba afgrenar sig redan vid Tsaritsyn (endast 4 m. ö. h.) och flyter sedan jämsides med hufvudfloden, med hvilken den är förbunden genom en mängd förbindelsekanaler. V:s bredd nedanför Sarepta växlar mellan 1,900 och 2,300 m. Strax ofvanför Astrahan begynner det egentliga deltat, ett omkr. 16,700 kvkm. stort, vattensjukt område, genomskuret af tallösa småarmar, som icke erbjuda någon för större fartyg farbar led. Äfven själfva hufvudkanalen, vid hvilken Astrahan ligger, är endast 24 m. bred; omlastning på smärre fartyg är därför nödvändig. Omväxlande nordöstliga och sydöstliga vindar åstadkomma betydande nivåförändringar (ända till 2 m.) i armarna. Befolkningen i deltat är trots allt dock ganska tät till följd af det rikliga fisket. V. eger en rik och intressant fiskfauna. Deltat samt norra delen af Kaspiska hafvet räknas till jordens rikaste fiskevatten. Flera störarter, såsom Acipenser Güldenstädtii, så högt värderad för sin kaviar, och sterletten, Acipenser ruthenus. Äfven sutare och andra sötvattensfiskar uppträda i stora stim. Sälar dödas årligen i stort antal. Ehuru V. sträcker sig öfver 15 längdgrader och 12 breddgrader, äro likväl de klimatiska skiljaktigheterna icke så stora, att de skulle alltför väsentligt inverka på längden af den tid, under hvilken floden är isfri. Obehindrad af is och följaktligen segelbar är V. årligen 205 dagar vid Tver, 201 dagar vid Rybinsk, 195 dagar vid Nizjnij-Novgorod, 145 dagar vid Simbirsk, 146 dagar vid Samara, 203 dagar vid Saratov, 208 dagar vid Kamysjin och 260 dagar vid Astrahan. Om vintern befaras V. och dess bifloder med slädar. Gifvetvis är det dock som vattenväg floden har sin största betydelse; i detta hänseende, som Rysslands förnämsta transportled, förtjänar den sitt namn Matusjka Volga ("moder V."). Längs denna kolossala trafikådra föres ung. hälften af alla varor i Ryssland, som öfver hufvud transporteras på vattenvägar. Den lifliga handeln utmed flodens stränder ger åt befolkningen där bättre lifsvillkor än eljest i det inre Ryssland. En "volgar" skiljer sig i företagsamhet och intelligens bestämdt från den andre efterblifne bonden i de kringliggande åkerbruksdistrikten. En lättförklarlig, men dock anmärkningsvärd omständighet är den, att godstrafiken är betydligt större uppför floden än utför densamma; den tätare befolkningen i n. v. drar naturligtvis större godsmängder till sig, och Petersburg kan räknas som hela trafikområdets uthamn. Tre kanalsystem förbinda V. med Neva: det Mariinska (se d. o.), det Tichvinska (se d. o.) och det Vysjnij-Volotjekska (se Vysjnij-Volotjek), dessutom står V. äfven öfver Sjeksna genom Prins Alexander von Württembergkanalen i förbindelse med Dvina. Däremot har V. egendomligt nog icke genom någon vattenväg förbundits med nedre Don, ehuru de båda floderna här komma hvarandra så nära, att afståndet ej går upp till fulla 60 km. Uppför floden fraktas förnämligast fisk, metaller, hudar, timmer, lin, spannmål, petroleum och salt. Utför floden gå hufvudsakligen industriprodukter samt timmer för de skoglösa stäpptrakternas räkning. Förr drogos båtar uppför V. af "burlaker" (båtförare), men detta transportsätt har nu till allra största delen försvunnit. Den första större flodångaren af amerikansk typ (Mississippiångare) byggdes 1872. -- V. var kändt af den alexandrinske geografen Ptolemaios under namnet Rha; arabiska geografer kalla floden Itil l. Atil; sitt ryska namn, urspr. Bolga, har den efter bulgarerna, som vid dess mellersta lopp under medeltidens tidigare århundraden grundlade det s. k. Stor-bulgariska riket (se Bulgarer). -- Litt.: Legrelle "Le Volge. Notes sur la Russie" (1877), Ragozin, "Volga" (1--3, 1880--81; på ryska), och Renner, "Die Wolga als schiffahrtstrasse" (1898). ^{A. N--d.} Wolgast, hamnstad i preussiska reg.-omr. Stralsund (Pommern), ligger vid Peene, där dess lopp förtränges, 7 km. ofvanför dess mynning i Östersjön, 25 km. ö. om Greifswald. 8,321 inv. (1905). Snickerifabrik, tillverkning af kemikalier och cement, ångkvarnar. Hamnen är tillgänglig för fartyg om 5 m. djupgående. Större fartyg lossa och lasta vid Ruden, en liten ö och lotsstation framför Peenes mynning. -- W. är en gammal stad, befäst på 1100-talet och en tid hertigarnas af Pommern-Wolgast residens. Det intogs 1628 af Wallenstein, 28 juli 1630 togs staden W. och 14 aug. det på en holme ö. om denna liggande slottet af svenskarna under Knyphausen, hvarefter det endast med torn prydd ringmur samt åt landsidan äfven med jordlinje och dubbla våta grafvar befästa W. omgafs med en bastionsbefästning enligt ritning af Traytorrens. 1637 togs