Wollaston (se denne) gjord testamentarisk donation på 1,000 pd st. Wollastons spetsar [wu'ləstəns], fys. En platina-elektrod, som är insmält i ett glasrör så, att endast dess yttersta spets sticker fram därur, kallas efter uppfinnaren en Wollastons spets eller Wollastons elektrod. Sådana begagnas för att påvisa, att elektrolys verkligen eger rum, när elektricitet passerar genom en elektrolyt, äfven för det fall, att elektricitetsmängden är så ringa, att den utvecklade gasen (väte eller syre, när ledaren är svafvelsyradt vatten) skulle fullständigt absorberas vid användning af en vanlig elektrod. ^{E. O. S.}* Wollastontråd [wu'ləstən-], fys., platinatråd af mycket ringa tjocklek, som framställes enligt ett af Wollaston (se d. o. 2) uppfunnet förfaringssätt. Fina platinatrådar med en diameter ända ned till 0,001 mm. ha fått användning vid vetenskapliga instrument, särskildt vid elektriska mätinstrument med mycket hög känslighet, t. ex. vid sträng-galvanometrar (se Galvanometer, sp. 675). Trådar af så ringa tjocklek kunna icke framställas på vanligt sätt (jfr Dragskifva). Enligt den af Wollaston uppfunna metoden placeras en fin platinatråd af 0,2 à 0,3 mm. tjocklek i axeln till en cylinder, af 5 mm. diameter, i hvilken gjutes silfver, så att en silfvercylinder med en kärna af platina erhålles. Denna cylinder "drages", hvarvid båda metallerna förlängas likformigt. Sedan den sammansatta tråden utdragits till största möjliga finhet, behandlas tråden med salpetersyra, hvarigenom silfverlagret upplöses och platinatråden blottas. Wollaston framställde på detta sätt trådar af endast 0,0008 mm. tjocklek. För att erhålla samma tjocklek som en vanlig kokongtråd måste man lägga tillsammans 140 sådana wollastontrådar. 100 m. af samma tråd väger endast 0,07 gr. Upplösningen af silfverlagret och den färdiga trådens anbringande på sin plats i instrumentet äro emellertid operationer, som kräfva mycket stor skicklighet. På grund af sin ringa tjocklek är tråden nämligen mycket svag och kan icke direkt ses med obeväpnadt öga. Professor C. Benedicks har utarbetat ett förfarande för upplösning af silfverskiktet, hvarom närmare i "Physikalische zeitschrift", bd 17 (1916) s. 319. ^{T. E. A.} Wolle, Jakob, handelsman och industriidkare, d. 1653, var 1605 och 1609 köpsven i Åbo och någon tid senare handlande där. Genom handel och arrendering af kronoinkomster förvärfvade han sig betydande förmögenhet. 1627--35 innehade han på arrende alla kronans salpetersjuderier i Finland. Ännu märkligare är hans verksamhet på järnindustriens område. Han grundlade omkr. 1630 Antskogs järnbruk i Pojo samt arrenderade Svarta järnbruk och Ojamo järngrufva. Ett vittnesbörd om såväl hans flit som frikostighet är, att han på egen bekostnad lät "förbättra" Åbo domkyrkas prydliga högkor. Mot slutet af sitt lif förlorade han, till följd af alltför vidlyftiga spekulationer, hela sin förmögenhet. ^{M. G. S.} Wollebæk, Johan Herman, norsk diplomat, f. 16 nov. 1875 i Kristiania, juris kandidat 1898, ingick 1900 i Utrikesdepartementet, där han befordrades 1905 till byrå- och 1916 till expeditionschef. Han var delegerad för Norge vid Spetsbergskonferenserna 1912 och 1914, deltog som departementstjänsteman i konungamötet i Malmö 1914 samt ministermötena i Köpenhamn. Kristiania och Stockholm. W. utnämndes till envoyé 1920 i Berlin och 1921 i Stockholm. Wollenweber, Gert, signatur. Se Askelöf, sp. 194--195. Vollers [få'l-], Karl, tysk orientalist, f. 1857 i Hooksiel (Oldenburg), d. 1909 i Jena, blef 1882 bibliotekstjänsteman i Berlin, 1886 direktör för kedivbiblioteket i Kairo och 1896 professor i orientaliska språk i Jena. Bland hans arbeten märkas Das Dodekapropheton der Alexandriner (2 bd. 1880--82), Pentateuchus Samaritanus III--V (1883--91; d. I--II utg. af Petermann), Lehrbuch der aegypto-arabischen umgangssprache (1890). The system of arabic sounds, as based upon Sibaweih and Ibn Yaïsh (i orientalistkongressens i London förhandl., 1892), Fragmente aus dem Mugrib des Ibn Sa'id (1894), Die gedichte des Mutalammis arabisch und deutsch (1903), Katalog der islamischen, christlich-orientalischen, jüdischen und samaritanischen handschriften der universitätsbibliotek zu Leipzig (1906), Volksprache und schriftsprache im alten Arabien (1906). I sistnämnda skrift påvisar V., att koranens språk innehåller vulgarismer från folkspråket, en åsikt, som han framfört på orientalistkongressen i Alger 1905, där den åstadkom häftigt tumult bland de arabiske deltagarna. Därjämte skref V. Die weltreligionen in ihrem geschichtlichen zusammenhang (1907). Dessutom lämnade V. många bidrag till facktidskrifter. ^{H. S. N.} Wollimhaus. Se Gyllenborg, sp. 742, och Leijonstedt. Wollin, ö i Östersjön, skild i ö. från fastlandet genom Oders mynningsarm Dievenow, bildar med ön Usedom, från hvilken den i v. skiljes genom Swine, en krets i preussiska reg.-omr. Stettin (Pommern). 245 kvkm. Omkr. 13,500 inv. Ytan är till större delen en sandig slätt med inströdda sjöar och skogsdungar och här och där goda betesmarker. Längs med hafvet finnas dyner. Invånarna idka jordbruk och ladugårdsskötsel, men sysselsätta sig äfven med fiske (i synnerhet ålfiske) och skogsafverkning samt med cement-, tegel- och kalkbränning. Misdroy på nordvästra kusten, Ostswine midt emot Swinemünde samt Pritter, ryktbart för sitt ålfiske, äro besökta hafsbad. Öns enda stad, Wollin, ligger på sydöstra hörnet, vid Dievenow; den har 4,561 inv. (1905), skeppsbyggeri och ganska lifligt fiske. Nära den nuv. staden låg vendernas rika och mäktiga hufvudstad Wolin, de nordiska sagornas Jom l. Jomsborg, af danskarna kalladt Julin, af tyskarna Vineta (se d. o.). Staden blef 1125 biskopssäte, men detta flyttades sedan till Kammin. 1184 brändes W. af Danmarks konung Knut VI. Svenskarna bemäktigade sig ön 2 juli 1630, och den endast med ringmur och våt graf omgifna staden började förses med tidsenliga försvarsverk, men detta arbete afbröts snart, då W. ej befanns "beqwämt att befästa". En skans byggdes dock till skydd för den vid staden slagna bron, och 1637 lät Banér fullborda den kring staden påbörjade bastionsbefästningen. Sedan W. i Westfaliska freden tillfallit Sverige, iståndsattes befästningarna 1657--58, men