1031 Volta-Voltaire 1032 Volta, flod i nordvästra Afrika, till största delen i engelska kolonien Guldkusten, upprinner i franska Senegal med två armar, Hvita V. i ö. och Svarta V. i v. Den senare armen bildar på en lång sträcka gränsen mellan Guldkusten och franska Elfenbenskusten. Efter föreningen flyter V. först i sydöstlig, sedan sydlig riktning till Kpong, där den skarpt viker af mot ö. Dess mynning är under större delen af året spärrad genom en sandbank. Vattenståndsvariationerna på floden äro ganska ansenliga; dock är den mestadels segelbar för smärre fartyg upp till Kete-Kratschi, 400 km. uppför floden. Under regntiden kunna fartyg med 2 m. djupgående nå så långt upp som till Kpong (92 km.). A. N-d. Volta [va7!-], Alessandro, grefve, italiensk fysiker, f. 18 febr. 1745 i Como, d. där 5 mars 1827, erhöll sin första uppfostran i sin födelsestad. Två fysikaliska af handlingar, utgifna 1769 och 1771, grundlade hans rykte, och 1774 blef han rektor och lärare i fysik vid gymnasiet i Como samt 1779 professor vid universitetet i Pavia. Redan 1777 hade han förbättrat elektroforen (hvars fenomen svensken Wilcke flera år förut, 1762, teoretiskt förklarat) och uppfunnit elektroskopet (se d. o.), och 1782 uppfann han den elektriska kondensatorn. Sin största ryktbarhet förvärfvade han dock genom konstruktionen af den efter honom benämnda Y o 1-tas stapel (1800; se G a l v a n i s k t element, sp. 663), som blef af epokgörande betydelse för elektricitetslärans vidare utveckling. Y. reste 1777 i Schweiz och Savojen samt 1782 i Tyskland, Holland, England och Frankrike. Yid sin återkomst från den sistnämnda resan införde han potatisodlingen i Lombardiet. I Paris väckte hans "stapel" så stor uppmärksamhet och beundran, att Förste konsuln Napoleon Bonaparte skänkte honom 6,000 f res och Institut national gjorde honom till sin medlem (1802). Af kejsar Napoleon upphöjdes han i grefligt stånd och utnämndes till senator i konungariket Italien. 1804 drog han sig tillbaka till privatlifvet, men utnämndes 1815 af kejsar Frans till direktör för den filosofiska fakulteten vid universitetet i Padua. Sina sista år till-bragte Y. i Como. Om Y:s strid med Galvani om djurelektriciteten se d. o. Hans staty är rest i Como och i Pavia. 1852 stiftade Napoleon III ett pris på 50,000 f res för den bästa praktiska användningen af Y:s stapel. Yoltapriset har utdelats två gånger (1864 och 1888). - De flesta af Y:s arbeten utgåfvos samlade af Y. Antinori, "Col-lezione dell' opere del conte A. Yolta" (3 bd, 1816). A.Bi-n. (T. E. A.) Voltaeffekt, Yoltaelektricitet. Se G a 1-vanisk elektricitet, sp. 656. Volt-agom?ter L endast A gom eter (af grek. ag?n, kamp, ansträngning, och me'tron, mått), f?/s., är ett af M. H. Jacobi uppfunnet, föga brukligt instrument för uppmätning af elektriska motstånd. Voltaire [våltär], Francois Marie de, fransk författare, f. 21 no v. 1694 i Paris, d. där 30 maj 1778, hade släktnamnet A ro u et, men utbytte det såsom författare mot Y o 1-taire genom anagram af AEOYET L(e) I(eune). Hans fader, Fran-9ois Arouet, var f. d. notarie, skattmästare i "la cham-bre des comptes"; hans moder härstammade från en ansedd adlig familj i Poitou. Redan vid sju års ålder förlorade han sin moder. I det bildade hemmet um-gingos flera litterära personer, bl. a. Boileau, och sär-skildt rönte den unge Arouet inflytande af sin fadder, abbé de Chåteauneuf, "un abbé sans abbaye et sans foi", som tidigt lärde honom att skämta med bibeln. Denne introducerade honom hos den då åldriga Ninon de l'Enclos, som testamenterade honom 2,000 livrés till bokinköp. Fadern hade som advokat och ämbetsman knutit många förbindelser inom den förnäma världen,, och de äregiriga planer, som han uppgjort för sin son, visade han genom att sända honom till det aristokratiska, af jesuiterna ledda College Louis-le-Grand. där denne knöt ungdomsvänskap inom "la jeunesse dorée" och väckte uppseende genom sin lysande begåfning. När Y. vid sexton års ålder slutat sin skolgång, satte han sig intet annat mål före än att bryta sig igenom som författare och med sin begåfning tilltvinga sig en plats i den förnäma världen. I sistnämnda af seende lyckades han i förvånande grad och umgicks trots sin ungdom och sin ofrälse börd som prinsars och förnäma adelsmäns jämlike, ehuru nog också hans elaka kvickhet skaffade honom många ovänner. För att rycka honom undan detta förnäma dagdrifvarlif sände hans far honom till Haag. där han skulle tjänstgöra i ambassaden under markis de Chåteauneuf. abbéns broder. Där förälskade han sig i äfventyrerskan m.me du Noyers dotter Olympe, kallad Pimpette. Modern, som ej ansåg advokatsonen som någon lämplig mag, klagade hos ambassadören. Y. arresterades, men visste ändå att fortsätta mötena med den älskade, tills han åter-skickades till Paris. M:me du Noyer hämnades genom att i sina "Lettres galantes" offentliggöra hans bref till dottern! Fadern tvang honom att arbeta hos en prokurator, men hela sitt intresse egnade han fortfarande åt salongsliívet och sina litterära bemödanden. Han skref en tragedi, Oedipe, som han förgäfves sökte få uppförd på Théåtre fran9ais, och täflade utan framgång i Franska akad. med ett ode öfver ett religiöst ämne. Undan det för honom olidliga arbetet på prokura-torskontoret räddades han därigenom, att en vän till hans fader, Caumartin, utverkade tillåtelse för honom att vistas på dennes slott Saint-Ange. Den gamle Caumartin underhöll där den unge gästen