1033 Voltaire 1034 med berättelser ur Frankrikes historia och entusiasmerade honom för Henrik IV. Så uppväxte hos honom tanken att förhärliga denne i ett epos. Fördenskull studerade han Vergilius' Æneid och författade efter dess mönster början af La Henriade. Återkommen till Paris, blef han på grund af några satiriska dikter om regenten och dennes dotter, hertiginnan af Berry, för en tid förvisad till en plats i landsorten, där han emellertid på det angenämaste sätt fördref sin tid i en krets af glada och liktänkande vänner. Kort efter sedan han återkommit till Paris, råkade han ut för en ännu allvarligare konflikt. På grund af sitt eget skryt misstänktes han med orätt för att vara författare till en satir, riktad mot den bortgångne Ludvig XIV. Regenten utfärdade därför mot honom ett "lettre de cachet" (se d. o.), på grund hvaraf han i maj 1717 insattes på Bastiljen. Ehuru han där fick hvarken papper eller bläck, använde han väl de elfva månader, som han satt fången, till att med blyerts mellan raderna i en tryckt bok skrifva ej mindre än hälften af "Henriaden". Sedan han blifvit fri och efter en kortare förvisning till landsorten återkommit till Paris, lyckades han få "Oedipe" antagen till uppförande på Théåtre fran^ais. Ehuru man allmänt ansåg stycket vara riktadt mot regenten och hans dotter, begärde V. att få tillegna stycket till den förre, men han fick nöja sig med att dedicera det till regentens moder, Elisabet Charlotta. Det var under denna dedikation, som han 1718 första gången skref sig Arouet de Voltaire. "Oedipe" gjorde stormande lycka. Hofvets herrar och damer njöto det som ett djärft angrepp mot regenten, men denne och hertiginnan af Berry läto ingenting märkas, då ju Oedipe var skyldig endast genom ödets blinda tvång. Upproriska ord utslungades i stycket både mot prästerna och konungadömet, men de, som utsade dem, fingo orätt genom handlingens gång. Så visste V. att skickligt hålla tjuren i båda hornen och draga hela publiken med sig. Regenten kallade författaren till sig och belönade honom med ett årligt anslag af 1,200 livrés, ett för den tiden högt belopp, hvartill sedan kom ett liknande anslag af konungen och likaledes ett af drottningen. Med dessa medel och det arf, som han fick efter sin 1722 aflidne fader, visste han att drifva inkomstbringande affärer; han tjänstgjorde nämligen som mellanhand vid leveranskontrakt och förnyelser af arrenden med staten samt lyckades genom välberäknad användning af sina rådhusobligationer på en gång inhösta en lotterivinst af en half mill. livrés. Sorglöst kunde han därför lefva sitt lif som "grand seigneur". De förnäma damerna täflade om att locka honom ut till sina slott. Hertiginnan af Villars, som så hänförts af "Oedipe", att hon inför teaterpubliken kysste författaren, hyste honom långa tider på sitt slott, men då hon icke besvarade V:s brinnande förälskelse, måste han lämna henne och hennes mot honom så förbindlige man, marskalken, för att återvinna sitt lugn och sin arbetsförmåga. Af dessa många gästbesök på landet blef intet af så stor betydelse för V. som hans vistelse hos lord Boling-broke (se S a i n t John, Henry) på godset La Source. Där fick han första gången lära känna det engelska frisinnet och göra bekantskap med en yerkligt betydande politisk personlighet. 1722 företog han tillsammans med den sköna grefvinnan de Rupelmonde en resa till Nederländerna, under hvilken de gjorde ett uppehåll i Cambrai. där då en fredskongress pågick och diplomaterna täflade om att fira paret från Paris. Ett litterärt minnesmärke öfver denna resa är den till hans följesla-gerska riktade Epitre à Uranie, i hvilken V. íör första gången framställer sin världsåskådning och söker påvisa orimligheterna och motsägelserna i de bibliska trosföreställningarna. Efter tio år utkom denna dikt anonymt, men först efter femtio år bland författarens erkända skrifter. Alltjämt arbetade han på "Henriaden". och långt innan den offentliggjordes, cirkulerade af skrifter af dess delar, allteftersom de blefvo färdiga, och mottogos med beundran. Denna gällde lika mycket dess form, som genom sin falska klassicitet gör dikten för Tår tid alldeles onjutbar, som dess tendens, hvilken ännu måste räknas honom till ära. För första gången brännmärktes nämligen här Bartolomei-natten (se d. o.) som det nidingsdåd det var och uppställdes Henrik IV som den franske nationalhjälten i st. f. den idol man skapat af Ludvig XIV. Dikten utkom först i en stympad och modifierad upplaga, som utgafs af abbé Desfontaines under dess ursprungliga titel "La ligue". Författarens planer att själf utge en korrekt upplaga försenades därigenom, att Ludvig XV vägrade att låta arbetet dediceras till sig, och korsades genom ett äfventyr, som h. o. h. omkastade V:s öden. Annars hade V. vid denna tid stora utsikter att slå igenom äfven vid hofvet, tack vare det beskydd han åtnjöt af m:me de Prie och dennas inflytande hos den unga drottningen. Men m:me de Prie och hertigen af Bourbon störtades genom hofintriger, och i deras fall drogs V. med. En degenererad medlem af den mäktiga familjen Rohan blef den, som skulle befria det segrande partiet från den besvärlige skribenten. På en hånande förfrågan, som denne på teatern ställde till V., om han hette Voltaire eller Arouet, skall V. skarpt ha svarat, att han icke hade ärft något stort namn; "mitt namn börjar med mig, Edert slutar däremot med Er!" Vid ett nytt möte upprepades dessa repliker, och sedan lät chevalier de Rohan på öppen gata sina lakejer genomprygla V. Då denne sedan sökte stöd hos sina förnäma vänner, visade det sig, att dessa intet ville göra för en oadlig, som råkat i konflikt med en medlem af en förnäm släkt. V. öfvade sig flitigt i vapens bruk och utmanade Rohan till duell. Utmaningen antogs, men Rohans frände kardinalen de Rohan utverkade en arresteringsorder mot V. för att oskadliggöra honom. Det var 17 april 1726, som han åter kastades i Bastiljen, dock endast för kort tid. ty redan 8 maj lösgafs han för att på egen begäran föras till England. - Förvisningen till England var ämnad som ett straff och fattades också till en börian af V. som en olycka, men egentligen var den det lyckligaste, som vid denna tid kunde hända honom. De tre år han tillbragte i England utgjorde en vändpunkt i hans utveckling. Förut hade han knappt varit mera än en lättsinnig lycksökare och kvick versmakare; nu blef han för hela sitt lif humanitetens entusiastiske stridsman. Förut hade han väl fört förnuftets talan mot vidskepelsen, men först i England blef han därjämte den politiska frihetens förkunnare och