Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Voltaire, François Marie de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1035
Voltaire
1036
lärde sig förstå den himmelsvida skillnaden mellan det
despotiska godtycke, för hvilket han själf blif-vit
ett af de otaliga offren i sitt fädernesland,
och den lagbundna samhällsordning, som utmärkte
England. Bekantskapen med den engelska vetenskapen,
särskildt med Newtons världsåskådning och de engelske
fritänkarnas deism, gaf hans bildning dess positiva
innehåll. Han använde sin tid äfven här synnerligen
väl: han lärde sig engelska språket så grundligt,
att han på detta kunde författa och utge ett par
skrifter, fullbordade "Henriaden", fick den tryckt i
England efter en engelsk subskription, som inbragte
honom 150,000 frcs, och hade ändock tid att genom
personliga samtal och vidsträckta studier insamla
det vidlyftiga materialet till det arbete om Karl
XII. som han sedan utgaf. Tack vare den gästfrihet,
med hvilken han mottogs af Bolingbroke, i -hvars hus
Pope, Swift och Gay umgingos, knöt han värdefulla
personliga förbindelser, men han hade äfven utanför
dennes tory-krets många relationer, så att han kunde
göra bekantskap med nästan alla Englands framstående
författare, vetenskapsmän och politiker; blott
Defoe tyckes egendomligt nog ha undgått honom. Han
var närvarande vid Newtons begrafning (1727) och
fördjupade sig i dennes skrifter, studerade Bacon
och Locke och inträngde i Shaksperes och Miltons för
honom främmande skönhetsvärld. Äíven vid engelska
hofvet blef han med smickrande uppmärksamhet
mottagen. Den närmaste litterära frukten däraf
var Lettres phìlosophiques sur les anglais, af
hvilka kanske de första verkligen sändts af V. som
privatbref till vännen Thiériot i Frankrike. - 1729
tilläts honom återvända från landsförvisningen,
dock först efter en tid till Paris. Där blandade
han sig emellertid ej nu i salongernas vimmel, utan
lefde tillbakadraget vid en afsides gata, där han
fullbordade den i England påbörjade tragedien Brutus,
som vid första föreställningen (1730) gjorde stormande
lycka. Han miste dock snart den vunna populariteten
genom en beskyllning för plagiat, som utspreds af hans
litterära rivaler. London-upplagan af "Henriaden"
blef förbjuden att införas i Frankrike, och af hans
Histoire de Charles XII (1731) hade första bandet just
tryckts i 2,600 ex., då hela upplagan konfiskerades,
- för att icke misshaga kung Karls ännu lefvande
motståndare konung August af Polen! Det gällde då att
få båda arbetena i hemlighet tryckta någonstädes i
den franska landsorten. Fördenskull begaf sig V. i
all tysthet till Kouen, där han lyckades träffa
öfverenskommelse med en boktryckare. Under det att
han där flitigt läste sina korrektur och började
författandet af tragedierna "Eri-phyle" .och "La mört
de César", nådde honom från Paris mycket hotande
underrättelser. Den stora skådespelerskan Adrienne
Lecouvreur hade nyligen plötsligt aflidit (mars 1730),
såsom allmänt troddes, genom förgiftning. Misstankarna
för detta brott riktades mot hertiginnan af Bouillon,
skådespelerskans rival om Morits’ af Sachsen
kärlek. V., som stått båda damerna nära, fritog dock
den sistnämnda för all skuld. Enligt seden i Frankrike
gentemot skådespelerskorna vägrade myndigheterna
m.lle Lecouvreurs stoft kyrklig begrafning. V.,
som visste, att i London nyligen en skådespelerska
blifvit jordfäst i själf va Westminster abbey,
upprördes öfver denna nedrighet och skref sin
kanske skönaste dikt La mört de m:lle Lecouvreur,
celebre actrice, i hvilken han i ljungande
verser ställer den franska fördomsfullheten vid
skampålen. Naturligtvis vågade han icke trycka
denna dikt, men genom Thiériots ogrannlagenhet
kommo afskrifter af den att spridas. När detta
samman-ställes med mordhistorien, förstår man,
hvilken storm skulle väckas i klerikala och vissa
aristokratiska kretsar. För att om möjligt mot den
fruktade förföljelsen få publiken på sin sida försökte
V. med uppförande af tragedien Eriphyle (1731), hvari
han efter "Hamlets" föredöme lät en vålnad uppträda på
scenen, en nyhet för Paris-publiken, som medförde, att
stycket uthvisslades och sedan aldrig fann plats bland
Yrs samlade arbeten. Några delar däraf inflickades i
stället i ett senare arbete, "Sémiramis". Men V. ville
nu nödvändigt till-tvinga sig en teaterframgång. Han
stängde in sig och skref på tjugutvå dagar tragedien
Zaìre (1732). Där fick publiken hvad den önskade,
en rörande kärlekshistoria. Nyheten med fransmän på
scenen i st. f. endast greker, romare och spanjorer
ökade endast intresset, och Y. ernådde den åtrådda
lysande framgången. Men han utsatte sig för nya
faror, då han kort därpå utgaf Le temple de goút,
hvari han på blandad vers och prosa med oerhörd
respektlöshet bedömde författarna från Ludvig XIY:s
och sin egen tid. I vida kretsar väckte skriften
förbittring. Hur allmän ovilja "Smakens tempel"
väckt, fick Y. röna, då hans tragedi Adelaide du
Gueslin (jan. 1734) af hans motståndare uthvisslades
på teatern. Så slog med ens ett nytt "lettre de
cachet" ned öfver honom. Anledningen var hans
"Lettres philosophiques". Dessa hade utgetts i
England och väckt stort uppseende, och nu hade
hans boktryckare i Rouen mot Y:s uttryckliga
förbud tagit sig för att också trycka dem. Detta
hade kommit till myndigheternas kännedom, och
arresteringsorder utfärdades både mot författaren
och boktryckaren. Lyckligtvis hade Y. hunnit bli
varnad och flytt öfver gränsen till Lothringen
(som då ännu ej var franskt). Sedan fann han en
tillflykt hos markisinnan Emilie du Chåtelet-Lomont
(se d. o.) på slottet Cirey i Champagne, så nära
den lothringska gränsen, att han vid första hotande
fara kunde sätta sig i säkerhet (mars 1735). - Där
tillbragte han, med korta afbrott under resor, ej
mindre än femton år, och hans förhållande till m:me
Chåtelet fortsatte ända till hennes död. Detta var
i början en eldig kärleksförbindelse, för hvilken
markisinnans man enligt tidens egendomliga tolerans
ej lade de minsta hinder i vägen. Under årens lopp
svalnade dock Y.s känslor och förbyttes i trogen
vänskap, som fortsatte, äfven då markisinnan sökte
sin tröst på annat håll. För V. blef denna förbindelse
nästan lika betydelsefull som hans vistelse i England,
då den ledde till, att han fick smälta och fördjupa
de där mottagna intrycken. Hans väninna sökte, så
långt hon kunde, afhålla honom från att genom sin
penna komma i nya konflikter; så t. ex. hindrade
hon honom att fullborda sitt påbörjade arbete om
Ludvig XIY:s tidehvarf. Därigenom skaffade hon
honom all den arbetsro, som var förenlig med hans
temperament och hans motståndares aldrig tröttnande
förföljelser. Yäninnans intressen komplette-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
