1035 Voltaire 1036 lärde sig förstå den himmelsvida skillnaden mellan det despotiska godtycke, för hvilket han själf blif-vit ett af de otaliga offren i sitt fädernesland, och den lagbundna samhällsordning, som utmärkte England. Bekantskapen med den engelska vetenskapen, särskildt med Newtons världsåskådning och de engelske fritänkarnas deism, gaf hans bildning dess positiva innehåll. Han använde sin tid äfven här synnerligen väl: han lärde sig engelska språket så grundligt, att han på detta kunde författa och utge ett par skrifter, fullbordade "Henriaden", fick den tryckt i England efter en engelsk subskription, som inbragte honom 150,000 frcs, och hade ändock tid att genom personliga samtal och vidsträckta studier insamla det vidlyftiga materialet till det arbete om Karl XII. som han sedan utgaf. Tack vare den gästfrihet, med hvilken han mottogs af Bolingbroke, i -hvars hus Pope, Swift och Gay umgingos, knöt han värdefulla personliga förbindelser, men han hade äfven utanför dennes tory-krets många relationer, så att han kunde göra bekantskap med nästan alla Englands framstående författare, vetenskapsmän och politiker; blott Defoe tyckes egendomligt nog ha undgått honom. Han var närvarande vid Newtons begrafning (1727) och fördjupade sig i dennes skrifter, studerade Bacon och Locke och inträngde i Shaksperes och Miltons för honom främmande skönhetsvärld. Äíven vid engelska hofvet blef han med smickrande uppmärksamhet mottagen. Den närmaste litterära frukten däraf var Lettres phìlosophiques sur les anglais, af hvilka kanske de första verkligen sändts af V. som privatbref till vännen Thiériot i Frankrike. - 1729 tilläts honom återvända från landsförvisningen, dock först efter en tid till Paris. Där blandade han sig emellertid ej nu i salongernas vimmel, utan lefde tillbakadraget vid en afsides gata, där han fullbordade den i England påbörjade tragedien Brutus, som vid första föreställningen (1730) gjorde stormande lycka. Han miste dock snart den vunna populariteten genom en beskyllning för plagiat, som utspreds af hans litterära rivaler. London-upplagan af "Henriaden" blef förbjuden att införas i Frankrike, och af hans Histoire de Charles XII (1731) hade första bandet just tryckts i 2,600 ex., då hela upplagan konfiskerades, - för att icke misshaga kung Karls ännu lefvande motståndare konung August af Polen! Det gällde då att få båda arbetena i hemlighet tryckta någonstädes i den franska landsorten. Fördenskull begaf sig V. i all tysthet till Kouen, där han lyckades träffa öfverenskommelse med en boktryckare. Under det att han där flitigt läste sina korrektur och började författandet af tragedierna "Eri-phyle" .och "La mört de César", nådde honom från Paris mycket hotande underrättelser. Den stora skådespelerskan Adrienne Lecouvreur hade nyligen plötsligt aflidit (mars 1730), såsom allmänt troddes, genom förgiftning. Misstankarna för detta brott riktades mot hertiginnan af Bouillon, skådespelerskans rival om Morits' af Sachsen kärlek. V., som stått båda damerna nära, fritog dock den sistnämnda för all skuld. Enligt seden i Frankrike gentemot skådespelerskorna vägrade myndigheterna m.lle Lecouvreurs stoft kyrklig begrafning. V., som visste, att i London nyligen en skådespelerska blifvit jordfäst i själf va Westminster abbey, upprördes öfver denna nedrighet och skref sin kanske skönaste dikt La mört de m:lle Lecouvreur, celebre actrice, i hvilken han i ljungande verser ställer den franska fördomsfullheten vid skampålen. Naturligtvis vågade han icke trycka denna dikt, men genom Thiériots ogrannlagenhet kommo afskrifter af den att spridas. När detta samman-ställes med mordhistorien, förstår man, hvilken storm skulle väckas i klerikala och vissa aristokratiska kretsar. För att om möjligt mot den fruktade förföljelsen få publiken på sin sida försökte V. med uppförande af tragedien Eriphyle (1731), hvari han efter "Hamlets" föredöme lät en vålnad uppträda på scenen, en nyhet för Paris-publiken, som medförde, att stycket uthvisslades och sedan aldrig fann plats bland Yrs samlade arbeten. Några delar däraf inflickades i stället i ett senare arbete, "Sémiramis". Men V. ville nu nödvändigt till-tvinga sig en teaterframgång. Han stängde in sig och skref på tjugutvå dagar tragedien Zaìre (1732). Där fick publiken hvad den önskade, en rörande kärlekshistoria. Nyheten med fransmän på scenen i st. f. endast greker, romare och spanjorer ökade endast intresset, och Y. ernådde den åtrådda lysande framgången. Men han utsatte sig för nya faror, då han kort därpå utgaf Le temple de goút, hvari han på blandad vers och prosa med oerhörd respektlöshet bedömde författarna från Ludvig XIY:s och sin egen tid. I vida kretsar väckte skriften förbittring. Hur allmän ovilja "Smakens tempel" väckt, fick Y. röna, då hans tragedi Adelaide du Gueslin (jan. 1734) af hans motståndare uthvisslades på teatern. Så slog med ens ett nytt "lettre de cachet" ned öfver honom. Anledningen var hans "Lettres philosophiques". Dessa hade utgetts i England och väckt stort uppseende, och nu hade hans boktryckare i Rouen mot Y:s uttryckliga förbud tagit sig för att också trycka dem. Detta hade kommit till myndigheternas kännedom, och arresteringsorder utfärdades både mot författaren och boktryckaren. Lyckligtvis hade Y. hunnit bli varnad och flytt öfver gränsen till Lothringen (som då ännu ej var franskt). Sedan fann han en tillflykt hos markisinnan Emilie du Chåtelet-Lomont (se d. o.) på slottet Cirey i Champagne, så nära den lothringska gränsen, att han vid första hotande fara kunde sätta sig i säkerhet (mars 1735). - Där tillbragte han, med korta afbrott under resor, ej mindre än femton år, och hans förhållande till m:me Chåtelet fortsatte ända till hennes död. Detta var i början en eldig kärleksförbindelse, för hvilken markisinnans man enligt tidens egendomliga tolerans ej lade de minsta hinder i vägen. Under årens lopp svalnade dock Y.s känslor och förbyttes i trogen vänskap, som fortsatte, äfven då markisinnan sökte sin tröst på annat håll. För V. blef denna förbindelse nästan lika betydelsefull som hans vistelse i England, då den ledde till, att han fick smälta och fördjupa de där mottagna intrycken. Hans väninna sökte, så långt hon kunde, afhålla honom från att genom sin penna komma i nya konflikter; så t. ex. hindrade hon honom att fullborda sitt påbörjade arbete om Ludvig XIY:s tidehvarf. Därigenom skaffade hon honom all den arbetsro, som var förenlig med hans temperament och hans motståndares aldrig tröttnande förföljelser. Yäninnans intressen komplette-