1037 Voltaire 1038 rade på ett lyckligt sätt hans egna. Hennes håg stod framför allt till matematik och fysik. Tillsammans studerade de Locke och Newton, och huru V. lefde sig in i den senares världsåskådning, visade han genom den mästerliga popularisering af denna, som han framlade i Elements de la philoso-phie de Newton (1741). Äfven själfständiga naturvetenskapliga forskningar bedref han. Han hade på Cirey åt sig inrättat ett naturvetenskapligt laboratorium. Kesultaten af där utförda experiment använde han för det svar, som han 1738 insände på Franska akad.s prisuppgift om eldens natur och utbredning (han erhöll hedersomnämnande, under det att priset delades mellan Euler och en del andra medtäflare). Andra resultat af sina försök framlade han i Singularités de la nature och längre fram i Dictionnaire philosophique. Dessa vetenskapliga arbeten vållade dock intet afbrott i hans vittra produktion. I otaliga smådikter uttryckte han sin kärlek och beundran för sin väninna. En och annan satirisk dikt flöt ock ur hans flitiga penna. I dikten Le mondain försvarade han civilisationen emot dem, som förhärligade naturtillståndet. På Cirey fullbordade V. ock sin redan 1730 började komiska dikt La pucelle d'0rléans. Brändes har sökt ursäkta de förvrängningar och de oanständigheter, af hvilka denna smädedikt vimlar, med hänvisning dels till tidens okunnighet rörande Jeanne d'Arcs historia, dels därtill, att diktens parodierande satir mer var riktad mot Chapelains svaga hjältedikt "La pucelle" (1656) än mot Jeanne själf, hvilken V. längre fram visade sig uppskatta, då han omnämnde henne i Essai sur les moeurs. Men af ven om dessa ursäkter få gälla allt, hvad de kunna, återstår dock tillräckligt mycket af simpelhet för att inför eftervärlden sätta en outplånlig fläck på Y:s rykte och för att ådagalägga, huru fullständigt oförmögen förståndsmänniskan Y. var att fatta detta fenomen af religiös och patriotisk inspiration. Fortfarande utöfvade scenen för honom den starkaste lockelsen, och större framgång än någonsin förut nådde han på Théátre francais med tragedierna Alzire (1736), i hvilken han åter slog ett slag för den religiösa toleransen, Mahomet (1742), hvari han framställde islams grundläggare som en härsklysten bedragare, och Mérope (1743), vid hvars uppförande för första gången på en fransk teater författaren blef inropad. Att han i "Alzire" införde indianer på scenen var en nyhet, som endast ökade publikens intresse, men när han i Sémiramìs (1748) åter upprepade försöket med en vålnad på scenen, så möttes han ånyo af publikens ovilja. De år, som V. lefde tillsammans med m:me du Chåtelet, voro dock ej så lugna, som man skulle kunna tro, att döma efter den oerhörda arbetsprestationen. Han hade snyltgäster, hvilka bedrogo honom, och många afundsmän, sådana som Frérons och Desfontaines, som gjort sig till en lifsuppgift att förfölja honom. Kom så därtill hans djärfva opposition mot kyrkan och den oförsiktighet, med hvilken han lät sin kvicka satir svänga sitt gissel åt så många håll, så kan man förstå, att under dessa den laglösa despotismens dagar i Frankrike under Ludvig XV V:s personliga frihet nästan ständigt sväfvade i fara. Att han enligt de dåtida författarnas sed vanligen utgaf sina skrifter anonymt och, när så behöfdes, oblygt förnekade sitt författarskap, båtade till intet, då hans stil alltid bar hans genis särmärke. Och när han underlät att trycka dem. så hjälpte ej heller detta, då han alltför ovarsamt gaf tillfälle till af skrifters cirkulerande. För att anföra ett af de många exemplen på de faror, för hvilka han utsattes, må nämnas, huru han i "Le mondain" tillåtit sig några skämtsamma rader om Adam och Eva. Genast hotades han af en arresteringsorder och måste hals öfver hufvud fly till Holland. Han ville då begagna tillfället att där trycka sin framställning af "Newtons filosofi". För utgifning af detta vetenskapliga arbete skulle de franska myndigheterna icke lägga något hinder i vägen, hoppades han. Men däri bedrog han sig. Han hade i detta arbete kritiserat vissa af Car-tesius' teorier. Denne hade en gång förföljts som kättare, men gällde nu sedan länge som rättrogen och fick icke vederläggas. Förskräckt afbröt V. därför arbetets tryckning och trodde sig säker emot boktryckaren, då han ej lämnat honom slutet af manuskriptet. Men denne lät en annan matematiker skrifva en afslutning och utgaf det hela som V:s verk. så att Damoklessvärdet fortfarande sväfvade öfver hans hufvud. Markisinnan du Chåtelets energiska användning af sina relationer och sedan Y:s framgångar på teatern skyddade honom dock nödtorftigt. Kraftigt bidrogo därtill ock hans egna relationer till nr.me de Pompadour. den allsmäktiga mätressen. Han kunde därför åter visa sig i Paris, fick skrifva två festspel, som uppfördes vid hofvet, hugnades med titeln "gentilhomme ordinaire du roi" och blef 1746 medl. af Franska akad. Men att konungens tillfälliga gunst intet var att lita på, insåg V. till fullo. Helst ville nog denne vara af med den besvärlige skribenten; och Y:s fiender hvilade aldrig. En lugn framtid kunde han därför aldrig få i sitt fädernesland. När så markisinnan du Chåtelet 10 sept. 1749 dog i barnsängsfeber (fader var Y:s rival, skalden de Saint-Lambert. se d. o.), fanns intet, som band V. vid Frankrike, och han mottog därför den inbjudan till Berlin och Potsdam, som Fredrik den store länge enträget framställt. Alltsedan 1736 hade Y. stått i korrespondens med Fredrik, som entusiastiskt hyllade honom som sin lärare; 1740, sedan Fredrik blifvit konung, sammanträffade de personligen i Holland, och 1743 besökte Y. Berlin för att förmå den preussiske konungen till ett förbund med Frankrike, ett försök, som dock ej ledde till något omedelbart resultat. Under de följande åren uppgaf Fredrik aldrig sina försök att locka Y. till sitt hof och lät t. o. m. bref från honom komma i händerna på framstående personer i Paris, hvilka måste känna sig sårade genom Y:s uttalanden om dem, - detta för att göra V:s vistelse i sitt hemland för honom olidlig. Slutligen lyckades dessa bemödanden, och i juli 1750 anlände Y. till Potsdam, där han mottogs som en halfgud. Han fick fast anställning vid hofvet med ett årligt gage af 20,000 livrés, våning i slottet, fri taffel, betjäning och ekipage, titel af kammarherre och orden "Pour le mérite". Hans åligganden bestodo i dagliga konversationer med konungen och biträde vid dennes vittra författarskap. I början fann sig Y. synnerligen väl i de nya förhållandena och njöt af det angenäma sällskapet vid konungens aftonmål-