1039 Voltaire 1040 tider, till hvilka regelbundet samlades en krets af intelligenta fransmän och tyskar. Men hans förhoppningar att utöfva politiskt inflytande gingo alls icke i uppfyllelse, och konungen å sin sida fann snart människan Y. långt mindre beundransvärd än författaren. Af vinningslystnad inlät sig V. i en vanhedrande affärsspekulation med sachsiska statspapper, som slutade med en skandalös process med den jude. hvilken varit V:s ombud. Det kom till konungens kännedom^ att Y. om sina korrigeringar af konungens vittra skrifter fällt det smädliga yttrandet, att han fick tvätta konungens "smutsiga linne". Så inlät sig Y. med en anonym smädeskrift i en vetenskaplig strid med den af Fredrik till president i hans vetenskapsakademi inkallade Maupertuis (se d. o.). Fredrik blandade sig själf med en skarp motskrift i den lärda fejden. Mot ett senare arbete af Maupertuis utslungade Y. den elaka och blodigt kvicka satiren Du docteur Akakia, hvars tryckta exemplar konungen lät uppspåra och bränna. Han aftvang nu Y. en skriftlig förbindelse att icke skrifva något mot Frankrikes regering, mot andra suveräner eller mot berömda författare och att uppföra sig, som det anstode en skribent, som hade den äran att vara Hans Majestäts kammarherre. Men detta hindrade icke Y. att åter låta trycka sin "Akakia" i Dresden, hvarifrån skriften spreds i Berlin. Nu sjöd konungens harm öfver. De exemplar han fick tag i lät han på julaftonen 1752 brännas af bödeln i Berlins gathörn. Någon tid därefter utsände Y. från Leipzig en ny stridsskrift mot Maupertuis, Le tombeau de la Sor-bonne. Nu gällde det för honom blott att utverka tillåtelse att lämna Preussen. Han skyllde på sin hälsa och begärde att få bege sig till en badort. Slutligen fick han tillåtelsen och lämnade 1753 Potsdam med den fasta föresatsen att aldrig vända åter. Kortare tider uppehöll han sig i olika tyska städer, men l juni s. å. blef han på konungens befallning häktad i Frankfurt a. M. Anledningen därtill var den, att Y. bland sina böcker medförde ett häfte dikter, som konungen författat och låtit trycka endast i ett fåtal för hans vänner af-sedda exemplar. Han fruktade nu, att Y. i sin hämndgirighet skulle missbruka dessa dikter och gaf därför sin resident i Frankfurt order att vid Y:s genomresa affordra denne ej blott kammar-herrenyckeln och ordenstecknet, utan af ven de konungens skrifter han medförde; om utlämnande vägrades, skulle arrestering ske. Olyckligtvis förvarades det sökta dikthäftet i en packlår, som kvarlämnats i Leipzig för att eftersändas. I af-vaktan på denna hölls Y. i kammararrest. När så låren anlände och häftet fanns, trodde konungens ombud, att hans order ej gällde ett tryckt arbete, utan en handskrift och kvarhöll därför Y. fortfarande, tills ny instruktion kunde inhämtas från Berlin. Y. gjorde ett försök att fly, men ertappades. Först 9 juli frigafs han, sedan nya instruktioner hunnit anlända. Sådant var slutet på Yrs hofmannabana. Nu hade han fått nog af att tjäna konungar; snart skulle han själf, såsom Brändes säger, på sitt slott i Schweiz inta ställningen som en konung i andens värld. Därtill hade han emellertid förberedts genom umgänget med konung Fredrik, hvarunder han nog vant sig att se friare och mera i stort på samhällsförhållandena än förut. Efteråt inträdde ock en half försoning mellan Fredrik och Y.; deras brefväxling fortsattes, och konungen visade, att de personliga konflikterna ej minskat hans känsla af gemensamhet i sträfvanden och hans beundran för författarsnillet. Y. bestämde sig för att slå sig ned i det fria Schweiz och köpte i Genèves närhet ett litet gods, som han kallade "Les Délices". Sedan han emellertid fått röna prof på den ofördragsamhet han hade att vänta af det kalvinska Genève, inköpte han godset Ferney, som visserligen låg i Frankrike, men så nära schweiziska gränsen, att han efter behof kunde uppehålla sig i den stat. där faran minst hotade. Längre fram köpte han också (för lifstiden) det angränsande lilla hertigdömet . Tournay. På Ferney (se d. o. med fig.) framlefde han sin ålderdom som en förnäm slottsherre, som med intresse egnade sig åt jordbruket och var en välgörande försyn för sina vasaller, byggde en kyrka och uppförde en teater på hvartdera godset. Men hans makt sträckte sig icke blott till det lilla område han kunde kalla sitt, utan dit inberättades världshändelserna, dit kommo bref från konungar och drottningar, och därifrån utsände "le roi Yol-taire" sina depescher, de bevingade ord, som bestämde opinionen i hela Europa. Författare, statsmän och konungar voro i lika hög grad angelägna att vinna hans bifall och fruktade hans misshag. Helt visst har aldrig någon författare utöívat en sådan andlig världsmakt, som den, hvilken Y. nu egde, men heller ingen af den gjort ett vackrare bruk till de svages och förtrycktes skydd och förfäktande af hvad han ansåg vara sanning och rätt. Där författade han bl. a. tragedierna Rome sauvée (1752), VOrphelin de Chine (1755) och Tancred (1760), komedien VEcossaise, en kommentar till Cor-neilles arbeten, fullbordade Louis XIV et son siècle, skref det världshistoriska verket Essai sur les moeurs et V esprit des nations (1759), VHistoire de la Russie sous Pierre le grand (2 dir, 1759,1763), Le dictionnaire philosophique (1764), VHistoire du parlement de Paris (1769) m. m. Men af ännu större betydelse var den oförsonliga kamp, som han förde mot religionsförföljelserna och förtrycket. Särskildt är det hans försvar för familjerna Calas och Sirven, som förskaffat honom den främsta hedersplatsen i toleransens historia. Efter justitiemordet på Calas (se d. o.) förmådde han den modlösa änkan att inge ansökan om domens revision. Och så började han ett agitationsarbete utan like i energi. Han utgaf tryckta skrifter, skref rättegångsinlagor, anställde advokater och bestormade otaliga personer med bref och skrifvelser utan ända. Efter tre års ansträngningar vann han också en lysande seger: rättegången återupptogs, domen förklarades olaglig; domstolen i Paris förklarade Calas oskyldig; hans egendom, som konfiskerats, återställdes till familjen, och dennas medlemmar återfìngo sitt anseende. Denna tilldragelse väckte öfver hela Europa det största uppseende, såsom i vår tid Dreyfusprocessen, och utanför de klerikala kretsarna var jublet allmänt. Snarlik var familjen Sirvens historia. Efter nio års outtröttliga ansträngningar lyckades Y. rädda äfven denna hugenottfamilj undan en liknande dom, som den religiösa fanatismen framkallat. Äfven flera andra