- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 32. Werth - Väderkvarn /
1041-1042

(1921) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Voltaire, François Marie de

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1041 Voltaire 1042 förföljda och förtryckta tog "patriarken i Ferney" i sitt mäktiga beskydd, genast bragt i eld och lågor, så snart det gällde att kämpa för frihet, rätt och humanitet. Han framtvang en reform af de franska parlamenten, men kämpade förgäfves för lif-egenskapens upphäfvande i Frankrike. I Tyskland var det delvis hans idéer, som Fredrik II förverkligade, och likaledes utöfvade han starkt inflytande på Katarina II i Ryssland. Efter tjugu års vistelse på Ferney vågade han sig åter till Paris, dit hans längtan länge stått. Resan dit i febr. 1778 blef ett triumftåg, och i Paris mottogs han med stormande ovationer samt hyllades både i Franska akad. och vet. akad. Då han bevistade uppförandet af sin nya tragedi Irene, blef han af publiken och skådespelarna firad på ett sätt som ingen annan; under publikens stormande jubel lagerkröntes hans byst på scenen. Dagligen flöt en ström af besökande genom hans mottagningsrum. Afbrottet mot det lugna lifvet på Ferney, de växlande intrycken och den ständiga spänningen voro för mycket för åttiofyraåringen, krafterna togo slut. och han afled i maj. De kyrkliga myndigheterna tilläto ej hans begrafning i vigd jord i Paris, utan liket måste i all tysthet af hans systerson, som var abbé, föras till dennes församling Scellières i Champagne, där den enkla kistan gömdes i kyrkans källare. Liknande svårigheter mötte ock utgifningen af V:s samlade arbeten. Beaumarchais åtog sig denna uppgift, men fick ej utföra tryckningen i Frankrike, utan måste vända sig till en boktryckare i Kehl i Baden. I 70 bd utgåfvos skrifterna i en uppl. af 15,000 ex., men man lyckades ej samla mer än 2,000 subskribenter, och 1785 förbjöds försäljningen i Frankrike; Beaumarchais förlorade l mill. livrés på företaget. Först efter revolutionen och Napoleons tid blef fransmännens intresse ett annat: 1817-29 utkommo 12 olika uppl. af V:s samlade arbeten, och äfven sedan har den ena upplagan följt efter den andra. Äfven Y:s stött skulle få sin hedersupprättelse. Under revolutionen fick det under stora högtidligheter sin plats i Panthéon. Där restes ock en staty öfver V. af Houdon, som ock utfört Y:s staty (i sittande ställning) för Théátre francais' foajé. V:s statyer ha rests på flera ställen, bl. a. på Ferney (1890). Y. var icke egentligen någon originell tänkare, som skänkt mänskligheten nya idéer, ej heller någon "skald med Guds nåde", utan hans egentliga betydelse ligger i den energi och entusiasm, det stilistiska mästerskap och den ständigt slagfärdiga kvickhet, hvarmed han populariserat andras tankar och kämpat för upplysning och frihet på alla områden. Därmed sammanhänger, att man ej kan anföra någon särskild skrift som hans hufvud-arbete. Han verkade förnämligast på sin samtid genom den virtuositet, hvarmed han visste kläda sina sträfvanden och tankar i just den form, som ögonblicket kräfde, och genom den outtröttlighet, hvarmed han åter och åter inpräglade sina grundtankar i allmänhetens medvetande. Han var den förste och främste store möderne publicisten, och mycket af det värdefullaste, som ingår i nutidens bildade föreställningssätt, har först genom honom trängt ned i tidsandan. I inflytande på tidens allmänna opinion i alla kulturländer kunde för visso ingen mäta sig med V. Y. är en af de typiske representanterna för upplysningstidehvarfvets obegränsade tillit till förståndet såsom domare i alla frågor. I sina bref till d'Alembert jublade han öfver, att "förnuftets tidsålder" var kommen, och han trodde tiden nu vara inne att göra upp räkningen med alla fördomar, d. v. s. med allt, som stöter den sunda hvardagsuppfattningen. Hans tänkande utmärktes ej af djup, men af en kristallren klarhet och af den entusiasm, med h vilken han förfäktade sin öfvertygelse. Sin största betydelse hade V. som popularfilosof. Sin världsåskådning har han framför allt sammanfattat i den förträffliga af h. Le philosophe ignorant (1767). Han hämtade sina grundtankar från de engelske upplysningsfilosoferna, särskildt från Locke. Men han gaf deras idéer den spirituella och lättfattligt klara form, genom hvilken de först kunde tränga ut bland den stora bildade allmänheten i Europa. Sitt hufvudintresse egnade han åt en passionerad, aldrig tröttnande opposition mot kristendomen, särskildt mot den katolska kyrkan och dess dogmer. I denna kamp försmådde han inga medel, h varken det gäckande hånet eller de mer eller mindre afsiktliga förvrängningarna. Med hela energien af sin passionerade natur utslungade han mot kyrkan sitt oförsonliga "écrasez rinfame" ("krossa den nedriga"). Han saknade den historiska uppfattning, som t. ex. för Lessing möjliggjorde föreningen af fritänkande rationalism och pietetsfullt uppskattande af de positiva religionerna, och för den höga poesien i bibeln hade han intet sinne. Dock är det oriktigt, då y. betraktas som ateist. Han anslöt sig till den engelska deismen, som visserligen förnekade den religiösa uppenbarelsen, men fasthöll en naturlig, af förståndet bekräftad gudstro. V. gick i detta hänseende så långt, att han rent af påstod, att "om ej en Gud funnes, så måste vi uppfinna en" -, så oundgänglig ansåg han gudstron för människan och samhället. Af bevisen för Guds existens lade y. den största vikten vid det teleologiska, och till skillnad från materialisterna erkände han ändamålsorsaker. I det teodiceiska problemet slöt han sig i början till Leibniz och de engelske fritänkarnas optimism, men äfven på honom gjorde jordbäfningen i Lissabon 1755 (se hans dikt Le poème sur le désastre de Lisbonne) ett djupt intryck, och småningom erkände han i allt större utsträckning det ondas och lidandets verklighet, utan att han dock bragtes att tvifla på försynen. I frågan om själens förhållande till kroppen närmade sig y. mera materialismen än i sina öfriga åsikter. Han anslöt sig därvid till Lockes åsikt om möjligheten för Gud att förläna vissa delar af materien förmågan att tänka. I frågan om själens odödlighet intog han en vacklande ståndpunkt. Likaså rörande viljans frihet. Däremot bekämpade han med Locke konsekvent den cartesianska läran om medfödda idéer, men sökte dock fasthålla moralens allmängiltighet genom antagandet, att enligt vår natur vissa moraliska åsikter, hos alla lika, med nödvändighet småningom utvecklas. - I de politiska frågorna rönte han framför allt inflytande af Bolingbroke och såg liksom Montesquieu i Eng-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 3 18:40:56 2026 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcl/0553.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free