1053 Voluntarism-Voluspa 1054 öfver njarerna, troligen de fornkeltiske nervierna i Flandern, åt hvilken han tvingades att smida alla slags klenoder. Men V. hämnades på ett förfärligt sätt, våldtog Niduds dotter Bodvild och dödade hans båda söner, hvilkas hufvudskålar, ögonstenar och tänder han sedan förarbetade till smycken åt konungen. Sedan han för Nidud uppenbarat alla dessa gräsligheter, flög han bort medelst en fjäderhamn, som han förfärdigat åt sig. Vidlyftigare framställes sägnen i Didriks af Bern saga (Vilkinasagan) och synes ha varit allmänt spridd bland de germanska folken. Sagans höga ålder framgår däraf, att folknamnet nervier utslocknar efter Civilis' uppror 69 e. Kr., och innehållet torde härröra från antika sägner om Hefaistos och Daidalos. Jfr Schück, "Volundar-saga" (i "Arkiv f. nord. filologi" 9), och H. Gering i "Zeitschrift für deutsche philologie", 48 (1919). Förr brukliga mindre riktiga former af namnet V. äro V a l u n d och V a u l u n d e r. Th. W. (B-e.) Voluntar'ism (af lat. volu'ntas, vilja), psyk. o. filos., den åsikt, som inom psykologien anser viljan vara det primära och centrala i själslifvet och inom metafysiken fattar den sanna verklighetens väsen i analogi med människans vilja (motsats intellektualism, se d. o.). Termen har först införts af Tönnies 1883 och hör nu till det vedertagna psykologiska och filosofiska språkbruket. Ansatser till voluntarism framträdde först hos Augustinus och Duns Scotus. Utpräglad framträder åsikten hos Kant, som fattar den fria viljan som höjd öfver naturkausaliteten och utgörande människans intelligibla väsen. Närmare utföres den af Fichte och särskildt af Schopenhauer, som fattar "tinget i sig" så väl inom den yttre som den inre verkligheten såsom en vilja, hvilken använder intelligensen blott som verktyg. Inom den nutida filosofien har särskildt Paulsen intagit en voluntaristisk ståndpunkt, och som voluntarism karakteriseras också Wundts åsikt, ehuru han alls icke betraktar viljan som den enda reellt existerande formen af psykiskt skeende och ej heller anser viljeyttringarna som elementära psykiska funktioner, utan snarare använder voluntarismen som en metodologisk princip, i det att alla psykiska funktioner enligt hans åsikt böra fattas i analogi med viljandet såsom ett ständigt växlande skeende och ej såsom någon sorts perdurerande objekt. Inom metafysiken antar Wundt som "psykologisk idé" en "ren vilja". Denna är icke utan intelligens, utan tvärtom identisk med intelligensen själf, den "transcendentala apperceptionen". Gud är världsviljan, och världsutvecklingen är dennas förverkligande. - Flertalet nutida psykologer söker öfvervinna motsatsen mellan voluntarism och intellektualism, i det att de ej erkänna viljan eller intelligensen som något primärt vid själslifvets utveckling, utan anse, att båda genom utvecklingen differentieras af lägre funktioner, inom hvilka motsättningen ännu ej kan skönjas (jfr Determinism, Etelism och Själ, sp. 749). S-e. Volunteers [våləntɪə's], eng., frivilliga. Se Storbritannien, sp. 154. Voluntär (af lat. volu′ntas, vilja), beroende af viljan. Jfr Muskler, sp. 1464. - Mots. i n v o l u n t ä r. Volusēnus, F l o r e n t i u s, skotsk humanist i förra hälften af 1500-talet, tillbragte en stor del af sin lefnad i Frankrike och dog omkr. 1546. Han har lämnat sitt namn till eftervärlden genom den på vackert latin skrifna dialogen De tranquillitate animi (Om själens ro, 1543; ny uppl. 1751), hvari han utvecklar en humant kristlig filosofi, som till vissa grundtankar är befryndad med den tyska protestantismen. Volūsius. namn på en gammal släkt i Rom, som först under kejsartiden kom till någon betydelse. Ryktbarast af släkten äro: 1. Lucius V. Saturnīnus, f. 38 f. Kr., d. 56 e. Kr., konsul, provinsståthållare, stadsprefekt. Tacitus säger (i "Annaler", XIII, 30), att den vid så hög ålder bortgångne V. lämnat efter sig ett utmärkt godt rykte och att han genom sina goda egenskaper förstått att undgå så många kejsares illvilja. - 2. Lucius V. Mæcianus, berömd jurist, lärare för den blifvande kejsaren Marcus Aurelius, medlem af statsrådet, prefekt öfver Egypten, juridisk författare. l-2. J. C. Voluspa, den s. k. poetiska eddans (se E d d a) första och i de flesta afseenden äfven förnämsta dikt. Den intar så till vida en alldeles särskild ställning bland eddasångerna, att den i motsats till alla öfriga hvarken - såsom de flesta göra - skildrar en episod ur guda- eller människolifvet, ej heller - såsom Havamal - är af sedelärande innehåll. Den utgör nämligen så att säga en världshistoria i kortast möjliga sammandrag, redogörande för världens uppkomst samt gudars och människors öden intill denna världs undergång och slutande med en kort, men hänförd skildring af en därpå följande ny och bättre värld. Diktens namn, "spåkvinnans profetia" ("valans spådom"), beror därpå, att den är lagd i munnen på en kringvandrande spåkvinna, en s. k. volva (vala, se d. o.), som till hela människosläktet riktar sina ord. Kvädets ålder är, trots allt hvad däröfver forskats, ännu tämligen obestämd. Under det att man ännu vid midten af 1800-talet ville tillskrifva det en mycket hög ålder (ända till 400-talet, ja ännu tidigare), har för icke länge sedan en motsatt ytterlighet i uppfattningen af denna fråga framträdt, i det man påstått Voluspa vara författad först på 1100-talet. Emellertid äro numera alla sakkunniga ense åtminstone därom, att dikten icke gärna kan vara nämnvärdt äldre än 900-talet, hvarjämte de fleste hålla före, att den icke heller kan vara mycket yngre. Att man under dylika förhållanden icke har sig något med visshet bekant rörande författarens person, säger sig själf. Icke ens hans nationalitet står fast, ity att de fleste anse kvädet härstamma från Norge, andra däremot antaga, att författaren varit islänning. Ännu mindre har någon enighet ernåtts beträffande den högst viktiga och redan i mer än hundra år omtvistade frågan, hvad diktens innersta syfte är och hvilka dess källor varit. Å ena sidan anser man (Müllenhoff, F. Jónsson m. fl.) den vara ett rent och oförfalskadt uttryck för en alltigenom hednisk världsåskådning och byggd uteslutande på inhemskt nordiska motiv samt möjligen tillkommen i det speciella syftet att gentemot den utifrån alltmera påträngande kristendomen framställa den gamla hedniska gudaläran i