lifsmöjligheter man tviflade; till rörelsen bidrog äfven motvilja mot det socialistvälde, som under tiden närmast efter revolutionen kännetecknade den nya österrikiska republiken. Man höll starkt på V:s nationella själfbestämningsrätt och öfverenskom, under förbehåll för denna, i nov. 1918 om allenast provisorisk anslutning till Österrike. Oafhängighetsrörelsens ledare var V:s landeshauptmann, d:r O. Ender, hvilken ifrigt arbetade för V:s anslutning till Schweiz i form af dess upptagande som kanton i Edsförbundet. En folkomröstning anordnades maj 1919 och gaf till resultat 45,466 röster för och 11,029 emot anslutning till Schweiz. Anslutningstanken uppbars af de kristligt sociale, hvaremot tyska folkpartiets anhängare och socialdemokraterna bekämpade majoritetens planer på skilsmässa från Österrike. I Schweiz ställde man sig afvaktande, och å förbundsrådets vägnar framhöll nov. 1919 dess ledamot Calonder i ett tal, att Schweiz ej ville inblanda sig i de inre förhållandena mellan Österrike och V., men att det på anmaning från V. var beredt att understödja dess själfbestämningsrätt vid fredskonferensen och hos Nationernas förbund. Därjämte utlofvades schweizisk hjälp för lifsmedelstillförsel till V. Calonder betonade, att Schweiz höll sig fjärran från sträfvandena att upplösa V:s förbindelse med Österrike, men af många skäl vore intresseradt af, att det ej anslöte sig till Tyskland. V:s landtdag beslöt 6 dec. s. å. med 20 röster mot 7 att uppdraga åt landsrådet att hos regeringen i Wien kräfva själfbestämningsrättens erkännande och anhålla om dess biträde för frågans framförande inför Högsta rådet och Nationernas förbund. Österrikiska regeringen svarade s. d. med löfte att till Paris befordra förslag från V. om tillåtelse till förhandlingar med Schweiz om anslutning, men förbehöll sig att samtidigt afge en förklaring "till värnande af Österrikes intressen". Högsta rådet lät emellertid genast meddela (dec.), att det komme att upprätthålla Österrikes integritet inom de i S:t Germain-freden bestämda gränserna. Trots detta afvisande beslut fortforo i V. äfven 1920 sträfvandena att få till stånd anslutning till Schweiz, och ett fruktlöst försök gjordes i dec. att förmå Nationernas förbunds delegeradeförsamling i Genève att taga sig an V:s kraf på själfbestämningsrätt. Den schweiziske förbundspresidenten Motta stödde då V:s anhållan om sakens upptagande, men framhöll samtidigt, att Schweiz aldrig utan egen folkomröstning skulle medge V:s upptagande som kanton, samt antydde, att en dylik omröstning sannolikt skulle ha utfallit för ett afböjande af V:s begäran. Sedan socialistväldet i Österrike aflösts af öfvervikt för det kristligt sociala partiet, har V.-rörelsen betydligt aftagit, utan att därför kunna sägas helt ha upphört. A. N-d. V. S-g. Voraus [får-], ty., jur. Se Fördel af bo oskifto. Worcester [ωu'stə]. 1. Grefskap i västra England, omgifvet af grefsk. Warwick, Stafford, Shropshire, Hereford och Gloucester. 1,945 kvkm. 387,688 inv. (1911). W. är en svagt kuperad slätt med högre partier mot gränserna i ö. och v. De af motståndskraftiga, vulkaniska bergarter byggda Malvern hills i v. ega landskapets högsta punkt W. Beacon (425 m.); på östra gränsen gå Cotswold hills och deras utlöpare Clent hills. Mellan dessa omramande bergpartier flyter mot s. grefskapets hufvudflod, Severn, som upptar Stour och Avon fr. v. samt Teme fr. h. Jordmånen är bördig, och omkr. 5/6 af arealen äro under kultur. Af säd odlas mest hvete och hafre; därjämte är odlingen af frukt och grönsaker (bönor) betydande. Störst berömmelse har W. dock för sina humlegårdar. Den nordöstligaste delen af grefskapet har del i det stora kol- och industridistriktet Black country (kring Birmingham), och där har järnindustrien i alla former sitt säte. Dessutom tillverkas porslin (i staden Worcester), mattor (Kidderminster-), kemikalier, glas, papper m. m. Salt utvinnes vid Droitwich och Stoke. kol och järn brytas också flerstädes, men grufdriften är på det hela taget obetydlig. -- 2. Hufvudstad i nämnda grefskap, på vänstra stranden af Severn, omkr. 40 km. s. v. om Birmingham. 49,336 inv. (1919). Biskopssäte. Stadens främsta byggnadsverk är katedralen, af röd sandsten, ett ädelt prof på gotisk arkitektur, men till det yttre högst enkel, utan all ornamentering. Den ursprungliga byggnaden uppfördes omkr. 680 af Ethelred, konung i Mercia, i samband med ett kloster, förstördes af eld tre gånger (senast 1202), uppbyggdes och invigdes 1218 i närvaro af Henrik III, hvars fader, konung Johan, ligger begrafven i koret. Hufvudskeppet ombyggdes på 1300-talet, och hela kyrkan har efter midten af 1800-talet undergått en fullständig både yttre och inre restaurering. Den är byggd i form af ett dubbelt kors, med en längd af 156 m. och en bredd i tvärskeppet af 44 m. Öfver fyrkanten reser sig ett torn till inemot 60 m. höjd. En annan sevärdhet är Edgars torn, en del af det gamla slottet. Bland nyare byggnader må nämnas guildhall (från 1723), i italiensk stil. Hvart tredje år firas i staden en stor musikfest ("Three choirs", omväxlande med Hereford och Gloucester). Den fordom betydande ylleindustrien har gått tillbaka. Nu tillverkas porslin, kemikalier, gödselmedel, men framför allt är handskfabrikation viktig (främst i England). -- W. var en romersk militärstation med namnet Vigorna och kallades af saxarna Wigorna-ceaster, hvaraf det nuv. W. uppkommit. Historiskt minnesvärd är platsen genom Cromwells 3 sept. 1651 där vunna seger öfver prins Karl (sedermera konung Karl II). -- 3. Stad i nordamerikanska staten Massachusetts, vid Blackstonefloden, 70 km. s. v. om Boston, näst Boston den största och mest betydande staden inom staten. Den hade 1910 145,986 inv. (48,597 födda i utlandet, hvaraf 8,036 födda i Sverige). 1920 var invånarantalet 179,754. Den har en areal af 89,5 kvkm. och är belägen midt i ett gammalt jordbruksdistrikt, men W. är framför allt fabriksstad med ett flertal stora industriella anläggningar. Ståltråds- och verktygstillverkningen är mycket omfattande. Särskildt känd är The Norton emery wheel co. för sina slipskifvor (se Slipning, sp. 1458). En af svensken John Jepson (f. 1844 i Höganäs, d. 1920 i W.) anlagd smärgelskif-fabrik utgjorde grunden till de Nortonska anläggningarna, som sysselsätta 5,000 arbetare och hvilkas tillverkningar nu utvecklats till en världsindustri. Från slutet af 1880-talet var Jepson den tekniske ledaren